Fastlagssöndagen

I katolsk tid passade man på att äta gott och festa under fastlagen. Den vanan lever i viss mån fortfarande kvar.

Dagar i fastlagen

Fastlagssöndagen inleder fastlagen, alltså de tre dagarna innan fyrtiodagarsfastan startar på askonsdagen. De dagar som ingår i fastlagen är fastlagssöndagen och efterföljande måndag och tisdag, i folkmun ofta kallade blåmåndag och fettisdag. Fastlagssöndagen kallas ibland även för fläsksöndag eller köttsöndag.

Ordet fastlag har vi fått från lågtyska vastel-avent, ordagrant ’faste-afton’. Lågtyska avent motsvarar tyska abend, som blivit afton i svenskan.

Fokus på mat och fest

Från början omfattade fastlagen endast kvällen före fastans inledning, men utökades senare till flera dagar. I och med reformationen i Sverige på 1500-talet försvann reglerna om fastan ur kyrkan men traditioner och föreställningar runt fastlagen och fastan levde vidare.

I våra dagar är fettisdagen en gräddig högtid för semmelälskare och det är ett direkt arv från den katolska fastlagen där man passade på att äta mycket och gott dagarna innan fastan inleddes. För att stå sig över fastan skulle man nu passa på att äta ”vitmat” som fisk, fläsk, ägg, mjölkprodukter och bröd bakat på fint vetemjöl.

Lekar och upptåg

Fastlagen var även en tid för upptåg och festligheter innan den lugna och stillsamma fastan tog vid. Ett annat ord för fastlagens festligheter är karneval som kommer från latinets carne vale, 'farväl kött'. På flera håll i världen firas fortfarande fastlagen med pampiga karnevaler och den traditionen fanns även i det katolska Sverige. I Olaus Magnus historia om de nordiska folken berättas om hur man på 1500-talet klädde ut sig och bar mask på fastlagen.

Lekar under fastlagen

Mer sentida upptåg i Sverige var bland annat olika tävlingar. I ”slå katten ur tunnan” red pojkar och unga män likt tornerspelsriddare fram och slog mot en upphängd tunna med en stör tills den gick i bitar och katten, eller i djurvänligare exempel föremålet, i tunnan föll ur.

Man kunde även ”åka långt lin”. Då tog man skidor eller kälke och åkte utför backarna och att åka långt ansågs vara lyckosamt. Den som kom längst som skulle få det mest högväxande linet till skörden.