Runö

Ön Runö ligger ensam i Rigabukten med sex mil till närmaste grannhamn. Här talades en särskild variant av estlandssvenskan, runska, och levnadssättet var mycket traditionellt ända fram till år 1944 då nästan alla öbor flydde till Sverige.

Runö är en del av Aiboland, den svensktalande befolkningen i Estland. Det är den ö som ligger närmast Lettland, i Rigabukten. Ön är bara 11,9 km² stor och där har aldrig bott fler än drygt 300 invånare. Avståndet till närmaste hamn, Arensburg på Ösel, är sex landmil. På vintern har Runö varit en isolerad plats. Stränderna är långgrunda och det dröjde till efter andra världskriget innan ön fick en ordentlig hamn. Det finns skriftliga belägg på att Runö haft en svensk befolkning från 1341, men dagens forskning pekar på att ön befolkats tidigare än så. Runöbornas dialekt, runska, skiljer sig från de andra öarnas och levnadssättet var mycket traditionellt ända fram till 1944. Ön har under historiens gång tillhört olika riken, men alltid mer eller mindre lyckats bevara sina medeltida privilegier i form av skattefrihet, rätt att inte tas ut till krigstjänst och hålla sig med en präst från Sverige eller Finland. Liksom i hela Aiboland, har kyrkan varit central i Runöbornas liv. Den äldsta kyrkan från 1640-talet står fortfarande kvar och är i dag Estlands äldsta träbyggnad, men en ny kyrka invigdes 1912 av ärkebiskop Nathan Söderblom. Den uppfördes i sten med hjälp av medel som samlats in i Sverige. Efter att ha varit stängd under den sovjetiska tiden, återinvigdes den 1988.

Ett kollektiv av fria bönder

På Runö har aldrig funnits någon livegenskap, till skillnad från övriga Estland. Jorden på Runö har ägts eller förvaltats och brukats gemensamt av bönderna. Landskapet, det högsta beslutande organet, där alla gårdar (1944 var det 27 gårdar) var representerade, hade ett avgörande inflytande på allt som skedde på ön, hur många djur varje gård fick ha och att arbetskraften var jämnt fördelad mellan gårdarna. Om det var brist på arbetskraft någonstans och överskott i en annan gård, reglerades det av Landskapet. Om ett par var barnlöst, kunde en yngre mansperson adopteras för att ta över gården. Principen var att det alltid skulle finnas någon som var beredd att ta över skötseln av gården. På så sätt fick alla del av produktionen och ingen gård blev obrukad. Gårdarna ingick i olika lag, som båtlag, jaktlag och bastulag, tillsammans med olika gårdar. Tack vare det solidariska fördelningssystemet hade svält aldrig förkommit på Runö. Ingen gård kom heller ut till försäljning. Alla större arbeten, som byggnationer, utfördes gemensamt. Detta sätt att organisera livet på växte fram under den period Runö till hörde Sverige. På 1680-talet la bönderna ett anbud på att arrendera ön och sedan organiserades fördelningen av jorden med hjälp av en lantmätare som reglerade gårdarnas storlek.

Fiske och säljakt var männens uppgifter och de tidigare goda möjligheterna till säljakt var troligtvis den främsta anledning till att ön en gång blivit befolkad. Kvinnorna skötte nästan helt jordbruket, hemmet och den textila produktionen som var mycket viktig, med ull- och linberedning, vävning, knyppling och stickning. Den traditionella klädseln användes till vardags ända fram till 1944. På varje gård fanns ett särskilt klädhus där de ofta rika uppsättningarna av kläder förvarades. Eftersom kvinnorna enligt den traditionella rätten, fram till 1920-talet, inte ärvde jord, var textilierna deras största tillgång. Det isolerade läget gjorde att öborna i hög grad var självförsörjande. Att bygga egna båtar var också en nödvändighet och runöborna var erkänt skickliga båtbyggare.

Jag var med på allt arbete. Jag hade kardat och spunnit på vintrarna och stickat, det fick vi ju lära oss ganska tidigt. På våren måste man köra ut gödsel på åkrarna och man skulle sprida den och plöja ned den och harva åkrarna. Jag var med på allt sånt där arbete när jag var ganska ung och vi var ju inte så stor arbetskraft annars på vår gård.

Lisa, född 1913 på Runö

Kyrkan och religionen bidrog tillsammans med språket att svetsa samman befolkningen på Runö. I prästgården låg också skolan, där det nästan helt undervisades på svenska.

Första världskriget och brevet till Sveriges konung

När första världskriget bröt ut tillhörde Runö Ryssland. Revolutionen märkte man inte så mycket av, men ön befann sig mitt i kriget omgiven av ett minerat hav. Mellan 1917 och 1918 var Runö ockuperat av Tyskland.

Efter första världskriget tvistade Estland och Lettland om Runö och Runöborna fick ett bra förhandlingsläge. De var måna om att få behålla sina privilegier som skattefrihet, rätt till avverkning i öns kronoskog, värnplikt på ön och svensk präst. Under två år hade de lytt under fem regimer: tsardömet, den ryska provisoriska regeringen, bolsjeviker, den tyska ockupationsmakten och esterna. Nu fanns en stor oro över hur förhandlingarna skulle sluta.

Alla myndiga öbor undertecknade 1920 en petition som sändes till Sveriges konung. Där underströks att runöborna har en känslomässig bindning till Sverige och ”Att åter en gång verkligen få blifva rikssvenskar, det har alltid släkte efter släkte stått för oss som dyrbaraste mål, vi kunna uppnå på jorden” Runöborna betonade att de aldrig känt någon särskild samhörighet med övriga estlandssvenskar ”utan på grund av vårt isolerade läge här midt ute i Rigaviken hafva vi alltid varit som ett folk för oss själfva.”

Eftersom den svenska regeringen inte hörde av sig, skickades påföljande år en ny skrivelse till Sverige. Där gav man ett alternativ till anslutning till Sverige: att Sverige skulle ingripa för att se till att den estniska regeringen levde upp till sina avgivna löften till Runö, vilket Estland hittills inte gjort. Budskapet till Sverige var att Runö inte kunde existera utan de gamla privilegierna. Runöborna befarade att deras språk och levnadssätt inte skulle respekteras av det estländska styret. Skrivelsen överlämnades personligen till Sveriges utrikesminister och nu inleddes ett diplomatiskt spel. Sverige hade ju erkänt Estland som en suverän stat och kunde egentligen inte lägga sig i de inre angelägenheterna. Men diplomatin resulterade i att Runöborna i stort sett fick sina villkor uppfyllda. Något som stack i ögonen på andra estlandssvenskar. Först 1924 fastställdes gränsen mellan Estland och Lettland och Runö blev en del av Estland och därmed också den estlandssvenska gemenskapen.

Nya tider på Runö

Under 1900-talets början blåste nya vindar också på Runö. Konservatismen började luckras upp. Jorden skiftades i enskifte. Tidigare hade varje gård upp till 50 tegar spridda i olika åkrar. Man skaffade bättre redskap, tröskverk och separatorer. Rationaliseringen av jordbruket innebar att det blev mer tid över till fiske, båtbyggeri och handelsresor. Ålfisket blev en blomstrande näring och Runöborna blev också aktiva i handeln på Östersjön och seglade mellan Estland, Finland och Sverige. De byggde och sålde roddbåtar, köpte och sålde potatis, äpplen och andra varor. Man skaffade också de första båtmotorerna och en radiomottagare, så man kunde höra svensk radio. Allt bidrog till det välstånd som byggdes upp på Runö.

Runö blev vid denna tid föremål både för turism och för en omfattande dokumentation och forskning. Folklivsforskare och dialektforskare drogs till ön. Den förste som kom på 1920-talet var Ernst Klein från Nordiska museet. I Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsalas estnisksvenska avdelning finns också ett omfattande Runömaterial. En hel del har samlats in av Nils Tiberg, som var anställd på dåvarande Uppsala Landsmålsarkiv och under flera decennier arbetade med den estlandssvenska undersökningen.

Andra världskriget

Andra världskriget blev en svår period i Runös historia. 1940 ockuperade Ryssland Estland. Nargö, Odensholm och Rågöarna, med svensk befolkning, utrymdes och blev militärbaser. Estlandssvenskarnas tidning Kustbon slutade utges. Annars var den nya regimen mån om att hålla sig väl med estlandssvenskarna och att de skulle ha fortsatt möjlighet att undervisa på svenska i sina skolor.

På Runö fick alla lämna ifrån sig sina vapen, även bössor för säljakt och hundraåriga mynningsladdare. Sovjetmyndigheten tillsatte en ledning för ön. För första gången i Runös historia fick öborna inte utse sin egen ledning. Men Runös värnpliktiga blev frikallade från tjänstgöring i Röda armén. 1941 bildades det första socialistiska produktionskollektivet på Runö. Det var en orolig tid med flera konfrontationer mellan ryssarna och öborna. Under några veckors tid sommaren 1941, gjorde runöborna uppror mot ockupanterna och det slutade med att fem runöbor fördes till Ösel och avrättades. Situationen skapade motsättningar som splittrade befolkningen. En stor rädsla spred sig och så småningom organiserade man sig i ett hemvärn.

För mig var det otroligt besvärligt under kriget. Vi gick vakt runt hela ön, för vi var rädda att de skulle bränna ner skogen. Det var ju så otroligt med skog där. Jättefin skog. Och en gång kom ryssar och kastade en granat, så jag fick splitter i ryggen. (---)

Vi organiserade ett hemvärn. Det var inget politiskt, det var ett självförsvar. Alla som gjort militärtjänsten blev hemvärnsmän. Alla var det. Jag fick mardrömmar. En mardröm har jag fortfarande kvar. Då var jag verkligen i fara. Han sköt fem skott på mig utan att träffa. Den bilden kommer tillbaka. Det var fruktansvärt.

Isak, född år 1909 på Runö

Redan i september samma år kom Tyskarna till ön och inrättade två utposter bemannade med ett tiotal soldater. Året därpå kom en delegation för att sätta sig in i öns hjälpbehov. Här ingick bland annat två svenska Röda Korsrepresentanter, Carl Mothander och Gerhard Hafström och den tyske officeren doktor Ludwig Lienhard, ansvarig för estlandssvenska frågor vid generalkommissariatet. De skulle alla tre komma att spela viktiga roller i den organiserade flykt som redan planerades till Sverige. Estland hotades av en ny rysk invasion och rädslan för deportationer var stor, men den tyska regimen hade också planer på en tvångsförflyttning av den estnisksvenska befolkningen till Polen.

Flykten till moderlandet

Nästan alla 300 Runöbor lämnade ön mellan 1943 och 1944. Några hade, liksom mer än 2 000 andra estlandssvenskar, tagit sig till Sverige med egna båtar, men de flesta åkte med lastbåten Juhan den 7 augusti 1944. Det var den sjätte och näst sista transporten av estlandssvenskar som gjordes med Juhan. De organiserade transporterna med Juhan var ett resultat av förhandlingar mellan Sverige och Tyskland, där Ludwig Leinhard spelade en central roll. Till att börja med lyckades han övertala tyska staten att gamla och sjuka estlandssvenskar skulle transporteras till Sverige, vilket skedde med båten Odin. Sedan blev det en nästan total förflyttning av alla estlandssvenskar.

Runö landskaps sista protokoll skrevs den 6 augusti 1944. Mötet hölls ombord på m/f Juhan, under överfarten till Sverige. Dr Lienhard satt ordförande. Han redogjorde för de förhandlingar han fört i Berlin, Reval och Stockholm angående estlandssvenskarnas evakuering till Sverige. Landskapet beslöt då att under ett års tid avvakta händelseutvecklingen. Landskapet ville under alla omständigheter bibehålla rätten för runöborna att återvända till sin fädernejord. Landskapet ville också att ingenting av Runös gemensamma egendomar under denna tid skulle vidröras, utlånas eller utlämnas till vetenskapligt arbete. Runö landskap önskade också ”att runöfolket skulle hålla samman som en levande enhet för att i sinom tid efter egen fri vilja kunna vända hem till fädernejorden.”

Efter några veckor meddelades i pressen att tyskarna varit på Runö och hämtat kött och säd som fanns kvar.

I Sverige fördes de flesta estlandssvenskar till flyktingförläggningen i Doverstorp, mellan Norrköping och Finspång. Här fanns också en arbetsförmedling och så spreds alla ut till olika ställen där det behövdes arbetskraft. Rågöstiftelsen hade köpt in ett antal småbruk och skärgårdsställen till estlandssvenskarna, men inte alls så många som hade behövts. Gårdar arrenderades först och kunde sedan köpas loss med hjälp av egnahemslån.

(Rågöstiftelsen, som bildades i samband med att Rågöarna ockuperades av ryssarna 1940 och 110 rågöbor fick tillstånd att resa till Sverige.)

En besvikelse fanns hos en del att det inte blev som svenska myndigheter utlovat. De som kom med de stora transporterna med båtarna Juhan och Odin, fick lämna alla sina pengar. I Sverige togs de omhand av fattigvården och blev i stort sett återbetalningsskyldiga för de bidrag de fick. Det hela kunde mest likna en arbetskraftsinvandring och Runöborna hade svårt att hålla ihop på det sätt som de utlovats. Ett antal Runöbor bosatte sig som fiskare och båtbyggare på Singö i Roslagen och en grupp på Gotland, annars spred de ut sig och de flesta anställdes till att börja med som lantarbetare eller båtbyggare.

Samtidigt fanns en stor tacksamhet hos många, att de hade kunnat repatrierats till moderlandet.

De fick uppleva att liksom de varit svenskar på Runö så var de estländare i Sverige. Så känner de sig än. De tyckte att deras arbete ibland utnyttjades oskäligt – och de tycker nog så ännu. Dagens Nyheter 20/11 1974

Runö efter 1944

Efter att tyskarna varit på ön och hämtat förnödenheter, kom Sovjet tillbaka och hämtade det som var kvar. Ön kom att befolkas av estländare. Det startades ett jordbrukskollektiv och ett fiskekollektiv, vilka båda efter några decennier upphörde på grund av dålig lönsamhet. Ön blev militärt skyddsområde. När befolkningen var som minst var det bara 52 bofasta invånare.

När Estland 19991 åter blivit fritt, blev det möjligt för de ursprungliga runöborna att återvända och flera har kunnat få tillbaka sina gårdar eller delar av dem.

I dag har befolkningen ökat, det finns fasta förbindelser och ön har åter blivit ett turistmål. Av den gamla svenska bebyggelsen finns bara en gård kvar, som museum. De båda kyrkorna och prästgården, som numera är skola, står också kvar.