Svenskbyborna i Ukraina

År 1781 tvångsförflyttades ett tusental svenskar från ön Dagö i Estland till södra Ukraina. 1929 utvandrade deras ättlingar gemensamt från Ukraina till Sverige.

Från Sverige till Estland till Ukraina

Någon gång under tidig medeltid började svenskar utvandra till de nordvästra delarna av Estland, där de framför allt bosatte sig på ett antal öar vid kusten. Dagö tillhörde de större öarna i området och där fanns sedan medeltiden en stor svensk befolkning.

Från 1563 tillhörde Dagö Sverige, och år 1620 överläts ön till greven Jakob de la Gardie som byggde upp ett gods på platsen. Det uppstod motsättningar mellan greven och Dagöborna, som ville behålla sin status som fria skattebönder och inte ordnas in under grevens gods. År 1710 tog Ryssland över området, och motsättningarna mellan den svenska godsägaren och Dagöborna höll i sig. Samtidigt letade Ryssland bosättare som kunde odla upp den nya provinsen i Ukraina, och genom en ukas (påbud) från Katarina den stora bestämdes att Dagöborna skulle flyttas till en bestämd plats vid floden Dnjerp.

Tvångsförflyttningen 1781

Vandringen till deras tilldelade område i Ukraina tog runt nio månader, och många dog längs vägen.

De började den 20 augusti 1781 från Dagö med pråm till fastlandet och sen fick dom gå till fots. De hade vagnar och kärror också, så gammal och ung fick väl sitta på dem. Så var det ett antal kosacher som skulle skydda dem. Och det var ju på det viset att underhållet av folk som flyttades på det här viset och fångar och allt sånt här så är varje samhälle dom passerar tvunget att svara för inkvartering och sådant enligt lag. Och de blev inte så väldigt vänligt mottagna på vissa ställen naturligtvis.Berättat av Sigfrid, född 1918 i Gammalsvenskby, UkrainaLäs hela Sigfrids berättelse Länk till annan webbplats.

Nybyggare vid Dnjepr

De Dagöbor som överlevde vandringen ner till Ukraina kom fram till ett tomt och obrukat område. De utlovade husen och uppodlade åkrarna existerade inte. De började att bygga upp hus och bryta mark, men drabbades hårt av olika sjukdomar och i början av 1783 var det bara 135 personer som levde i Svenskbyn (senare kallad Gammalsvenskby). I början av 1800-talet växte tyska byar upp i området, vilket ledde till att Svenskbyn förlorade en stor del av den mark de blivit lovade.

Under andra halvan av 1800-talet skedde en viss återhämtning, och antalet svenskbybor ökade. I början av 1900-talet levde omkring 700 invånare i byn. Liksom på Dagö livnärde sig de flesta som lantbrukare och fiskare.

Språket och sången

I Gammalsvenskby behöll det svenska språket en stark ställning. Svenskbybor som bodde i byn i början av 1900-talet beskriver hur de talade gammalsvenskbymål i sociala sammanhang, men fick lära sig en mer standardnära rikssvenska i skolan.

Kyrkan hade en central plats i byn och betydde mycket för invånarna. Redan 1787 byggdes en träkyrka i byn och år 1885 fanns en stenkyrka på plats. Skolan sköttes av församlingen. Särskilt den kyrkliga musiken och sången uppskattades, och det fanns en stor kör.

Sången, svenskbyborna har alltid varit ett sjungande släkte. Naturligtvis blev sången i och med allt av stor betydelse för det blev ett sätt att uttrycka sig på svenska helt enkelt. Jag förmodar att Karl XII:s psalmbok var det väl, de sjöng i … den var då rikssvensk på något vis för de här Dagösvenskarna då i slutet på 1700-talet. Det var då nästan ett främmande språk för dem också, men de sjöng ändå på det språket för att de var svenskar alltså. Och de fick med sig psalmböcker och biblar tog de med sig från Dagö, och ett antal ABC-böcker fick de också med sig ner till det nya stället de skulle leva på. Det var väl ända sättet att komma över tristessen och allting, det var att sjunga och gudstjänster. Det var väl det enda som stod till buds helt enkelt. Och det var väl naturligtvis bidragande orsak till att de behöll språket framför allt.Berättat av Sigfrid, född 1918 i GammalsvenskbyLäs hela Sigfrids berättelse Länk till annan webbplats.

De första utvandrarna

I samband med att invånarna blev allt fler under andra hälften av 1800-talet uppstod jordbrist i Gammalsvenskby. Vid samma tid kom krav från Ryssland på att kolonisterna skulle göra militärtjänst. Det gjorde att flera svenskbybor utvandrade till andra länder. De flesta, ett hundratal personer, utvandrade till Kanada och slog sig ner i British Columbia and Alberta.

I slutet av 1800-talet och så på grund av all jordbrist i Gammelsvenskby så emigrerade en hel del framåt familjer till Kanada. Inte till USA som dom gjorde från Småland och sånt där utan till Kanada och där fanns det ju massor med mark och allting och Kanada är ju stort också.

Berättat av Sigfrid, född 1918 i GammalsvenskbyLäs hela Sigfrids berättelse Länk till annan webbplats.

I ett senare skede utvandrade ett åttiotal svenskbybor till Omsk och andra områden i Sibirien som öppnats för nykolonisering.

Världskrig, revolution och svält

Gammalsvenskbyn drabbades hårt av första världskriget 1914–1918 och den ryska revolutionen 1917–1918. Många av de unga männen kallades ut att strida i världskriget, och under inbördeskriget blev byn plundrad. Efter krigen var ekonomin dålig och efter flera missväxtår drabbades landet av hungersnöd. Svenska Röda Korset ordnade en hjälpsändning till Gammalsvenskbyn år 1922.

Under 20-talet genomförde Ryssland jordreformer i området och både kyrkan och prästgården förstatligades. Tankar om en gemensam utvandring väcktes, och när Gammalsvenskby våren 1928 återigen hotades av hungersnöd hölls en bystämma som röstade för en samlad utvandring till Sverige.

Det var en bystämma och alla röstberättigade i byn de röstade för utvandring. De var eniga - alla skulle åka.

Berättat av Sigfrid, född 1918 i GammalsvenskbyLäs hela Sigfrids berättelse Länk till annan webbplats.

Utvandringen till Sverige

Det tog tid att få alla papper i ordning för utvandringen, men till slut beviljades nödvändiga utrese- och inresetillstånd och Röda Korset var med och organiserade den gemensamma resan till Sverige. Nästan hela byn, 888 personer, anmälde sig till utvandringen. Familjerna sålde sina egendomar och all mark.

Den 23 juli 1929 lämnade svenskbyborna sina hem för sista gången och gick ner till hamnen vid floden Dnepr där två flodångare väntade för att ta dem vidare till staden Cherson i Ukraina.

Från Cherson gick färden vidare med skepp över Svarta havet till Konstantia i Rumänien, där de togs emot av svenska representanter och beställda tåg. Tåget gick sedan via Ungern, Österrike och Tyskland. I den tyska staden Sassnitz väntade en färja som skulle ta dem till Sverige. Framåt kvällen den 1 augusti kunde de första gången skymta Sverige. I Trelleborg väntade ett officiellt välkomnande med prins Carl i spetsen.

Det var många svenskar och en sångkör som sjöng, men… Vår sångkör var ju många fler så de hade nästan ingenting att säga till om när vi sjöng Stenhammars ’Sverige’. Ja, det enda som satt som en liten tagg i många svenskbybor (---). Så står det ’Välkomna till Sverige’ och det retade faktiskt många och till och med mig för jag var ju så inställd på att vi skulle komma ’hem’ va, hem till Svensklandet. Vi sa inte Sverige, vi sa Svensklandet om Sverige. Och det är då omskrivet ibland, att de var lite ledsna för det, att de inte hälsade oss välkomna hem …

Berättat av Sigfrid, född 1918 i GammalsvenskbyLäs hela Sigfrids berättelse Länk till annan webbplats.

Statarliv i Sverige

Svenskbyborna inkvarterades i gamla militärkaserner i Jönköping, där det genom myndigheterna också ordnades med tillfällig skola och en arbetsförmedling.

Tanken var att svenskbyborna först skulle skaffa sig erfarenhet av svenskt jordbruksarbete genom att arbeta som exempelvis statare, för att därefter få hjälp att skaffa en egen gård. Svenskbyborna skickades ut på olika håll i landet. Detta blev en svår upplevelse för många av dem, och det fanns också en stor besvikelse över att de inte skulle få fortsätta bo tillsammans.

Vi visste inte vad som väntade i Sverige. Det fanns ju tankar om att alla skulle bosätta sig på ett ställe och att det skulle bildas igen, ett Gammalsvenskbyn i Sverige. (---)

I en by med ett väldigt tryck utifrån, tyskar och ryssar och alla möjliga. Då tvingas vi ju att hålla ihop inom familjen framför allt, och släkter. Och det hade utvecklats ett sorts socialt system genom faddrar, alltså och gudfar och gudmor och så där va, och släktingar. De tog ju hand om barn som blev ställda föräldralösa till exempel och … Det blev en väldig gemenskap, bygemenskap, och sen var det familjegemenskap, släktgemenskap. Trots att det var stridigheter så hängde det ihop. Språket naturligtvis, och vissa gamla seder och bruk också gjorde ju att hålla ihop det hela. Den där bygemenskapen, till och med familjegemenskapen, den blev ju splittrad när vi kom till Sverige i och med att familjerna åkte ut till olika ställen för att lära sig svenskt jordbruk eller bli industriarbetare och då sprack det hela helt enkelt. (---)

Och som ni vet då, Ivar Lo Johansson har ju skrivit nånting om statareländet och naturligtvis var ju efterfrågan störst där svenska statare inte över huvud taget ville sätta sin fot, det förstår ni va? Och då kommer familjerna ut dit och det regnar in och de blir illa behandlade och så vidare. Så vad skulle de göra? De kunde inte gå till sina närmaste släktingar som dom inte visste var de fanns i Sverige. Bygemenskapen var alltså splittrad.

Berättat av Sigfrid, född 1918 i GammalsvenskbyLäs hela Sigfrids berättelse Länk till annan webbplats.

Återvändarna

Besvikelse och hemlängtan fick flera svenskbybor att återvända till hembyn i Ukraina. De första åkte redan samma år, och mellan åren 1929–1931 reste sammanlagt omkring 240 svenskbybor tillbaka till Gammalsvenskby. Under ledning av de sovjetiska myndigheterna grundades där jordbrukskollektivet ”Sveriges Kommunistiska Parti” i byn.

Under 1930-talet drabbades byn av Stalintidens utrensningar och flera i byn fängslades och avrättades.

Under andra världskriget erövrades Ukraina av Tyskland, och i samband med den tyska reträtten år 1943 evakuerades svenskbyborna till Krotoszyn i Polen och Offenburg i Tyskland. Vid krigsslutet flydde ett femtiotal svenskbybor till Sverige, men omkring 250 personer anklagades för landsförräderi av sovjetstaten och skickades till arbetsläger i Komi. De gammalsvensbybor som överlevde arbetslägret kunde med tiden ta sig tillbaka till hembyn, och ättlingar bor kvar på platsen fortfarande i dag.

Till Kanada

Efter ankomsten till Sverige var det också ett tjugotal familjer, 97 personer, som åren 1930–1932 valde att utvandra vidare till Kanada där många av dem hade släktingar i provinserna Alberta och British Columbia. Ett trettiotal återvände efter en tid till Sverige.

Inte heller i Kanada fanns det någon möjlighet för alla svenskbybor att bosätta sig på samma plats, och de flesta familjer valde istället att skaffa mark på egen hand. Men nio av familjerna köpte gemensamt en stor farm i Meadows, Manitoba. De gjorde en plan för att betala av köpet på 22 år, och under den tiden byggde de upp och drev farmen som ett kollektiv. När skulden efter 22 år var avbetalad upplöstes kollektivet och marken och egendomarna delades mellan de nio familjerna. De byggde moderna hus och ekonomibyggnader till varje familj, och fortsatte sedan att bruka sina gårdar familjevis.

När dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala år 1964 åkte runt i Nordamerika för att dokumentera svenskamerikaners språk och kultur, åkte de till Kanada och Meadows. Under ett besök hos Kristina Hoas och John P. Hoas berättade de samlade svenskbyborna om utvandringen från Gammalsvenskbyn och livet i Kanada:

Vi har behållit mycket av det gemensamma upplägget från vår gamla by. Vi är tillsammans, vi hjälper varandra och vi har glädje av varandra och vårt gamla svenska språk. Vi firar alltid varandras födelsedagar. Vi brukar också samlas och sjunga våra gamla sånger. Vid jultid samlar familjerna ihop sina släktingar som bor på andra håll. Till midsommar brukar vi åka till Vasalund, det svenska centret här, och dansa runt midsommarstången.

En av sångerna som spelades in under besöket var psalmen Signe och bevara. Här kan du lyssna på inspelningen:

Svenskbyborna i Sverige

Merparten av de svenskbybor som utvandrat till Sverige år 1929 stannade dock kvar, och etablerade sig med tiden på olika platser i landet. Många bosatte sig i Västergötland och på Gotland.

År 1954 bildades Föreningen Svenskbyborna Länk till annan webbplats. som bland annat verkar för att dokumentera och sprida kunskap om svenskbybornas historia. Föreningen har sitt säte i Roma på Gotland och där byggdes 1977 Svenskbygården som är en kopia av ett typiskt hus i Gammalsvenskby. Vid Roma kyrka finns också en klockstapel med tre klockor som svenskbyborna tog med sig när de lämnade Ukraina. Varje år den 1 augusti högtidlighåller föreningen dagen för ankomsten till Sverige 1929.