Abraham Hollman var född år 1903 på gården Hollingers. Han var Runös sista kommunalrättsordförande, ordförande för landskapet. Han dog på Lidingö år 1975.
Nästan 25 år efter att Abraham Hollman, tillsammans med de andra Runöborna, lämnat ön, tecknade han ur minnet. Här finns livet på Runö dokumenterat. En kultur som han då visste försvunnit 1944, när m/s Juhan lämnade ön med de 178 öborna. Han skildrar naturen med alla benämningar, livet i byn, husen, verktygen, kläderna, djuren, sådd, skörd, båtbygge, fiske, säljakt, högtider, firande. Naturligtvis fyren, kyrkorna och sjöräddningsbåten. Här finns också minnesbilder från andra världskriget och Runös utsatta läge. Minsta detalj är dokumenterad av en som själv har varit med. Bilderna och texterna är fyllda av det självupplevda. De saknar den distans som präglar den dokumentation som gjordes av de många folklivsforskare och andra utomstående som besökte och fascinerades av Runö. Det som uttrycktes av Ernst Klein, från Nordiska museet, efter hans första besök på ön:
Runö ett paradis för etnografer. Intressanta fynd - - -
Runö är verkligen i många hänseenden underbart. - - För en etnograf är ön ett paradis. Varje hus är i sig självt ett museumsföremål och i sitt inre ett museum, fullt av ålderdomliga ting. Människorna tala ett fornåldrigt språk som i våra ögon likna poesi. - - Människorna själva göra i mångt och mycket ett lika ålderdomligt intryck som deras gårdar och bohag. Gammaldags äro deras dygder, ärlighet, hjälpsamhet mot fränderna (dvs hela öns befolkning) och mod i de ständiga faror, för vilka de hela sitt liv äro utsatta, gammaldags är också deras mångsidiga handaskicklighet, som räcker till för så gott som alla deras behov. - -Som sagt, för en etnograf äro de idealiska, och jag måste absolut få tillfälle att vistas hos dem någon längre tid för att lära känna dem ordentligt. Nu blev det bara tid att samla – ett något så när fullständigt inventarium av dräkter, möbler. Redskap osv.” Svenska Dagbladet 26 december 1922
Abraham Hollman skildrade inte något exotisk, främmande, några museiföremål. Han ville bevara minnet av det liv han och hans familj, släkt och grannar levt på Runö. Han förstås var medveten om hur unikt det var och hur livet på Runö betraktades av forskare och andra. Men han gick sin egen väg och gjorde inte alltid som forskarna ville.