Namn på getter, hästar och kor

Det finns en lång tradition av att namnge nötkreatur och getter. Hästens namn har blivit viktigare med tiden.

Svartvitt fotografi med kvinna i huckle som står mellan två betande kor

Gårdens kor var viktiga i vardagen under äldre tid och de fick också individuella namn. Bilden är tagen i Orsa, Dalarna omkring år 1910. Okänd fotograf (Isof, 28936).

Getter, hästar och kor ingår i gruppen nyttodjur, eller lantbruksdjur. I det gamla agrarsamhället var de livsviktiga inslag i de flesta människors vardag och försåg gården med arbetskraft, mjölk, kött och skinn. Det finns en lång tradition av att namnge djuren, och variationsrikedomen har varit stor.

Namn på kor och oxar

Det fanns ett stort förråd av namn på nötkreatur i det äldre agrarsamhället. Det gällde framför allt kor men även oxar och tjurar. Personnamn användes sällan på djuren, istället var det vanligt med namn som på olika sätt anspelade på djurets utseende eller egenskaper (Rödgås, Vithuvda, Stjärnoxen). Andra kunde namnges efter härkomst eller födelsetid (Sommargås). Många namn är också berömmande, till exempel Snällros och Gulloxen.

Gåsar och drängar

I det äldre materialet finns det några efterleder som återkommer för sammansatta nötkreaturnamn. För oxar användes maskulina efterleder som -man, -berg och -dräng.

För kor är de vanligaste efterlederna -ros, -gås och -linna. De återkommer i konamn i stora delar av Sverige, Norge och Svenskfinland. Namnelementet -gås är troligen från början kopplat till de små smörklimparna, ’gåsarna’, som bildas under kärningen.

Vanliga ko- och oxnamn från förr

De vanligaste nötkreatursnamnen i Värmland 1737–1799:

Nötkreatursnamn i Värmland 1737–1799.

Konamn

Ox- och tjurnamn

Stjärna

Burman

Rödsida

Rödsiden

Krona

Stjärnoxen

Äppelgås

Saldräng

Rödgås

Stjärnberg

Vithuvda

Rosvall

Rödmoa

Kinddräng

Sommargås

Rödbollen

Nygås

Råstark

Bleka

Bleken

Kortare personnamn tar över

Under andra halvan av 1800-talet förändras djurhållningen i Sverige när ett mer organiserat avelsarbete tar form. Nya raser importeras, djurens utseende blir mer likriktat och besättningarnas storlek ökar. Det här leder till en förändring av namnskicket – namnen blir kortare och bland kor blir det vanligt med kvinnonamn. Avelstjurarna uppkallas gärna efter kända fältherrar och historiska gestalter.

I dag får mjölkkor inte individuella namn i samma utsträckning, ofta har de bara ett nummer kanske tillsammans med någon anmoders namn som ärvts. Det hör ihop med att besättningarna har blivit större och djurens förväntade levnadstid kortare.

Lästips konamn

Blomqvist, Marianne, 2011: Våra fyrfota vänner har också namn. Helsingfors.

Fonnum, Helge, 1928: Kunavn i en fjellbygd (Ål i Hallingdal). I: Maal og minne. S. 49–77.

Huldén, Lars, 1993: Konamn och kommunikation. I: Saga och Sed. S. 13–29. Uppsala

Leibring, Katharina, 2000: Sommargås och Stjärnberg. Studier i svenska nötkreatursnamn. Uppsala. (Acta academiae regiae Gustavi Adolphi 69.) 542 s.

Namn på getter och bockar

Geten har ibland kallats för fattigmans ko. Den var ett vanligt djur på gårdar och torp i äldre tider. Det finns också många bevarade namn på getter och bockar. Liksom för nötkreaturen anspelade namnet ofta på djurets utseende eller egenskaper, till exempel Blacka, Blåtuppa, Hoppedilla och Silkedocka.

Efterlederna -piga, -docka, -dansa, -rosa och -tuppa ingår ofta i getnamnen. Ett annat ord som ofta finns med i namnet är benämningen för de skinnflikar som en del getter har på halsen. De kallas i olika dialekter för tipplor, täpplor, klockor, lyklar eller nycklar.

Liksom hundar kunde getter också få humoristiska fråge- och frasnamn av typen Fråg’en och Allstans-är-ho.

Lästips getnamn

Karbø, Asbjørn & Kruken, Kristoffer; 1994: Blåmann og Lykle. Norske geitenamn. Oslo.

Leibring, Katharina, 2017: Silkedocka och Generalen. Namn och dialektala benämningar på getter och bockar i Sverige. I: Geten i Sverige. Kulturhistoriska och samtida perspektiv. Red. av Katharina Leibring & Ingvar Svanberg. Uppsala. S. 71–84.

Hästnamn

Från äldre tider känner vi mest till namn på stridshästar och avelshingstar. Bevarade hästnamn från 1600-talet visar att hingstarna ofta fick namn från franska adjektiv och personbeteckningar (Aimable, Galante, Empereur). Andra namn som dyker upp är Baron, Brandklipparen och Stutzören (’kortörat’).

Hur namngivandet såg ut för hästar som användes på gårdarna för arbete och transport är mer oklart. I bouppteckningar från 1700-talet har korna ofta namn, medan hästarna upptecknats utan namn. Det finns också berättelser i traditionsarkiven om att hästar inte fick namn i någon högre utsträckning. De namn som ändå finns bevarade för landsbygdens hästar visar att de kunde ha namn som anspelade på färgen (Brunte, Grålle, Svarten), berömmande namn (Docka, Pärla), mytologiska namn (Balder, Frej) och vanliga personnamn (Stella, Pelle).

Viktigt med namn i dag

Under 1900-talet har hästen förlorat sin roll för lantbruket, och blivit mer av ett sällskaps- och tävlingsdjur. Med den organiserade aveln har många hästar i dag dels ett officiellt stamboksnamn, dels ett vardagligt tilltalsnamn. Ett exempel på det är ridskolehästen Kildinan Welsh Clover som i vardagligt tal kallas Killen och Peder Fredricsons mästerhopphäst H&M All In som i stallet är Allan. Tilltalsnamnen blir gärna identiska med personnamn, såväl namn som är populära idag som sådana som har hämtats från populärkultur och historia.

Namnet på utpräglade tävlingshästar, till exempel travare och galoppörer, är viktigt av kommersiella skäl. Namnet ska locka spelare att satsa på just den hästen och därför vara lockande och insäljande. Namnen är reglerade av Svenska travsportens centralförbund som registrerar hästarna – de får vara högst 18 tecken långt och två samtidigt aktiva hästar får inte ha samma namn. Här finns en stor namnflora med namn där moderna företeelser, populära personnamn, sammansättningar och engelska ord och uttryck ofta förekommer. I am the Future, Cello Stork och Avec Wine är några exempel.

Lästips hästnamn

Dyrendahl, Ivar, 1988: Från arbetshäst i jordbruk och skogsbruk till sport- och rekreationshäst. I: Kungl. Skogs- och Lantbruksakademiens tidskrift. Supplement 20. S. 239–262.

Karlsson, Hugo, 1983: Hästnamn under karolinsk tid. I: Språk och tradition. Festskrift till Sven Benson. Uppsala. (Svenska landsmål och svenskt folkliv 106.) S. 86–109.

Karlsson, Hugo, 2004: Namn på Kungl. Maj:ts hästar 1628–1815. En ord- och namnstudie. Uppsala. (Namn och samhälle 16.)

Orseth, Dag, 2017: Betydning i navn på skandinaviske travhester. I: Namn som kjelder. Rapport frå Den sekstande nordiske namneforskarkongressen på Jæren folkehøgskule, Kleppe 8.–11. juni 2016. Red. av Tom Schmidt. Uppsala. (NORNA-rapporter 96.)

Länkar

Språktidningen: Strikta regler ger galna namn på trav- och galopphästar (nr 2/2010) Länk till annan webbplats.