Teckenspråkets dag

Den 14 maj 1981 fastslog riksdagen att det svenska teckenspråket är dövas förstaspråk. Sverige var först i världen att erkänna dövas språk som ett eget språk.

Tecknade språk har funnits i alla tider. När dövskolor etablerades under 1800-talet i Sverige fick döva barn och unga – som annars levde isolerat i byar – träffa andra döva som de kunde utveckla det svenska teckenspråket med.

I dövskolorna ansågs emellertid teckenspråket inte vara ett ”riktigt” språk, utan betraktades länge som ett system av gester och kallades för ”åtbördsspråk”. Åtbördsspråket ansågs bara kunna förmedla konkreta företeelser i världen. För att uttryckta abstrakta tankar måste man lära sig det talade och skrivna språket.

I dövskolan fick de döva barnen vid sidan av praktiska göromål lära sig skriva och tala. ”Åtbördsspråket deremot nyttjas för de svagast begåfvade döfstumme”, som det stod i Nordisk familjebok 1894. Det svenska teckenspråket användes dock av eleverna på raster och under fritiden.

Under 1960- och 1970-talet började forskare i världen intressera sig för teckenspråk som det används av döva. Svensk forskning var tidigt ute. Forskningen visade att det svenska teckenspråket har sin egen syntax och morfologi. Kunskapen ledde fram till riksdagens erkännande 1981 och ett par år senare till att svenskt teckenspråk blev undervisningsspråk i specialskolan för döva. När svenskt teckenspråk började användas i undervisningen förbättrades elevernas studieresultat.

Teckenspråkets dag firas av döva i hela landet varje år den 14 maj till minne av riksdagens erkännande 1981. I språklagen från 2009 framgår det att samhället ska skydda och främja det svenska teckenspråket.