Sommartid

I slutet av mars varje år ställer vi om klockan till sommartid och kvällarna blir därmed lite ljusare.

Klockan flyttas fram

Sommartid innebär att vi flyttar fram klockan en timme under sommarhalvåret. Sommartiden inleds klockan 02:00 i normaltid sista söndagen i mars och slutar den sista söndagen i oktober (se ”vintertid” Öppnas i nytt fönster.).

Alla länder har en fastslagen standardiserad tid, en normaltid. Svensk normaltid är baserad på en uträknad medelsoltid, som kompenserar för att solens rörelse över himlen varierar i hastighet. Med medelsoltid blir alla dygn lika långa. Den svenska normaltiden sammanfaller med medeleuropeisk tid.

I och med sommartiden förskjuts normaltiden med en timme. Tanken är att utnyttja dagsljuset bättre under sommarhalvåret genom att solnedgången sker senare under dygnet.

Minnesregel: se fram emot sommaren

För de som har svårt att komma ihåg om klockan skall ställas fram eller tillbaka på våren respektive hösten finns det flera minnesknep; ett är att på våren ser man fram emot sommaren, och på hösten ser man tillbaka på sommaren.

Protester mot sommartiden

År 1916 gjordes ett första försök med sommartid i Sverige men protesterna blev kraftiga, främst från landsbygdens befolkning, och försöket förlängdes inte. Invändningarna var bland annat att tiden för sömn och vila inskränktes, och att skördearbete på morgonen försvårades, då daggen så pass tidigt inte hunnit torka. Frågan togs upp vid ytterligare ett par tillfällen under 1900-talet, och år 1980 infördes sommartid igen – då från slutet av mars till slutet av september. I och med EU-inträdet 1995 anpassade vi perioden för sommartid till övriga Europa, och sedan 1996 varar den alltså sju månader om året. Stora delar av världen har i dag någon form av sommartid.

En del ifrågasätter sommartidens önskvärda samhällseffekter (såsom lägre elförbrukning), och menar att den förskjutna dygnsrytmen snarare ställer till med problem (till exempel sömnbrist och stress).

Ställa tiden efter solen

För den som glömmer att ställa om sin klocka riskerar det att gå som för mannen i följande uppteckning – som förvisso har en helt annan tidmätare:

Det berättas om ett ställe där det ej fanns någon klocka utan tuppen fick tjänstgöra som sådan om morgonen och om dagen rättade man sig efter solen. Mannen gick på dagsverke och dit brukade han gå när tuppen gol tredje gången, vilket brukade vara lagom tid. Men mot 'styggt vär' gal tuppen alltid om kvällen, och så hände det en gång att mannen kom till sitt arbete vid 12-tiden på natten, men då skaffade gubben sig en klocka.

Berättat av: Man född 1853, Torp, Bohuslän (arkivnummer VFF912)

Så länge jordbruket fortfarande var den dominerande näringen i Sverige följde de flesta en mer ungefärlig tidsberäkning, där man bland annat tog solen och ljuset till hjälp.

I fönstren och på väggarna hade man solmärken, och när solen kom dit så visste man hur mycket klockan var. Man hade även riktiga solur som visade hur mycket klockan var. Då man, om sommaren, kunde stiga så långt som ens egen skugga var, så var det middag.

Berättat av: Man född 1858, Svenneby, Bohuslän (arkivnummer VFF1349)