Statarnas århundrade

Statare anställdes vanligtvis ett år i taget, och för många statarfamiljer innebar det årliga flyttar mellan olika gods och gårdar.

Statare var huvudsakligen gifta, helårsanställda lantarbetare som fick lön i form av natura (som mat och bostad), så kallad stat. Genom årskontrakt erbjöds fattiga drängar och pigor en möjlighet att bilda familj. Liksom tjänstefolket lydde statarna under tjänstehjonsstadgan.

Statsystemet fick sitt genombrott i början av 1800-talet och kulminerade mot dess slut, då det fanns cirka 35 000 statarfamiljer. Från sekelskiftet minskade antalet statare kontinuerligt fram till dess att systemet avskaffades genom avtal mellan Svenska Lantarbetsgivareföreningen och Svenska Lantarbetareförbundet 1944.

Ökänt och omskrivet system

I Isofs arkiv finns en inspelad intervju med Ivar Lo-Johansson där han talar om statarsystemet med folklivsforskaren Karl Gösta Gilstring. Han berättar bland annat om den så kallade slankveckan, statarnas frivecka på hösten, när statarna avslutat ett kontrakt och kunde påbörja ett annat (den avskaffades i samband med tjänstehjonsstadgan 1926 och ersattes av bestämmelser om vissa ledigheter och enstaka fridagar).

Frivecka heter det kanske där. Det var då som de årsanställda statarna flyttade. Det var regn och rusk. Det var vanligt för årstiden och då såg man statar-flyttlassen med eländiga möbler, hopstuvade i skrindor. Med hustrun sittande på en tvärställd kyrksoffa, kanske överst på lassen och med barnen instuvade bland bohaget eller ofta i tomma silltunnor.
(---)

Man frågar ju sig också vilka som vart statare? Med någon förenkling kan man kanske säga att statarklassen kom att rekrytera sig själv. Dom flesta av statarna var själva statarbarn, de hade fötts i en statstuga och sen till giftasålder hade de arbetat på godset. De hade gift sig med någon flicka från samma eller någon annan gård och tagit stat så fort de hann.
(---)

Dom andra som sökte sig bort från statarklassen övergick i allmänhet till något annat jordbruksarbete, någon liten del emigrerade till Amerika. Det här gäller fortfarande mellan Sverige eller Mälardalen. Till klassen kom däremot oftast sådana som misslyckats på annat håll och från klassen avlägsnade sig ju bara ett fåtal. Som genom yttersta arbetsamhet och duglighet hade lyckats avancera.

Intervju med Ivar-Lo Johansson år 1964 (Isof, Bd 8434)

I arkivet finns också brev från, och intervjuer med, Karl Rikard Ekström som arbetade som statare under början av 1900-talet. Han berättar om ett hårt arbete på godsen:

Jag började vid elva års ålder vid herrgården där. Sen gick jag där tills jag konfirmerades och gick i skolan. Jag kom ut å tjäna dräng ett par tre år och sen nitton hundraelva vart jag statare. (---)

Arbetstiden på sommaren började klockan 5 på morgnarna ute på fälten och fortsatte till klockan 12 då det var middag, någon rast emellan hade vi ej. På eftermiddagen gick arbetet från klockan 1 till klockan 8, i hö och säd skörden räckte jobbet från klockan 1 till 9–10 och ibland till 11 på kvällarna, men då gick vi och åt kvällsmat som det hette, vid åttatiden och sedan ut igen.

Läs hela Karl Rikards berättelse Länk till annan webbplats.

Bostaden var en del av statarens lön och bostäderna var ofta både trånga och undermåliga. Karl Rikard Ekström berättar:

Ja du vet att kåken, vi hade ett rum och kåken, det var ingen trossbotten där nere, utan det var tvättstuga under där. Å om en kikade i golvspringorna, och dom var ju påtagliga, så såg man tvättstugan där nere.

Och det var likadant vid G, det var ju en bland de sämste kåkarna det med. När det blåste ute (---) var det heller inget som skyddade. Men när det blåste ute, vet du, så gick det böljor på mattorna på köksgolvet. Och så enris till bränsle, vi fick ju enris till bränsle. Det lade sig i allting.

Det fanns tidigt en kritik av statsystemet. Av många ansågs det innebära en proletarisering av tidigare ganska självständiga grupper på landsbygden och leda till ”rotlöshet, håglöshet, osedlighet och dryckenskap”. Systemet är också ökänt för de undermåliga bostäderna och för statarhustrurnas mjölkningsplikt, ”den vita piskan”. Hustrurnas mjölkningsplikt fanns dock först från slutet av 1800-talet, då det blev allt svårare att rekrytera ogifta mjölkpigor till det slitsamma och lågavlönade mjölkningsarbetet.

Bilden av stataren

I den ofta upprepade och ikoniska bilden av statare ingår ”de liggande skyskraporna”, de långa statarlängorna , ”kulturaltaret”, som var en ironisk benämning på statarnas magra boksamlingar, ”slank- eller friveckans” höstflyttningar, samt temat av livegenskap (eftersom tjänstehjonstadgan gav husbonden rätt till aga ända fram till 1920) och temat av underdånighet med mössan i hand.

Statarlitteraturen hade gjort statarhustrun och hennes kamp för hem och barn till en starkt laddad symbol för statarnas förtryckta ställning. Hon personifierade allt det som det moderna folkhemmet ville sopa undan till historiens skräpkammare.