Begravningen (Kärestans död)

1. Kär Anders! så talte den riddaresven
Du sadla dig och mig tvenne hästar!
- Så lustelig, så sorgelig, så lustelig, så sorgelig
Ja sadla genast på tvenne hästar!

2. Ty vi skola rida oss vägen fram
Dit vi höra klockorna ringa

3. Och riddaren frågte de ringaremän
För vem ringer ni så svåra?

4. Vi ringa alltväl för den skönaste ros
Som snart uti jorden skall vila

5. Så redo de sig ett stycke längre fram
Och fingo så se hur de grävde

6. Mig lyster att veta käre grävaremän
För vem som I gräven denna graven

7, Vi gräver en grav för en skönande ros
Som döden ej unnade leva

8. För alla de nåder gräv graven nog djup
För alla de nåder gräv graven nog bred
Att två däruti kunna ligga

9. De redo så sorgeliga vägen framåt
Där mötte de de bärare som buro

10. De hälsade sorgligt på de bäraremän
Vem haver ni liggande på båren

11. Med djupande sorg den skönaste ros
Som snart uti jorden månde vila

12. O, stanna, o, stanna, käre bäraremän
låten mig liket få skåda!

13. Herre, O Herre! O mildande Gud!
Jag tror det är min vän jag får skåda!

14. Och här ligger du nu så bleker om kind’
som förr var så rosende röder

15. Och riddaresvennen han drager sitt svärd
Han sticker det fast modigt i sitt hjärta

16. Och riddaresvennen dog i sin hjärtande sorg
Och riddaresvennen lades med blodiga klä’r
Han lades vid sin kärestas sida
- Så lustelig, så sorgelig, så lustelig, så sorgelig
Han lades vid sin kärestas sida