”Man kunde också få se några av samhällets olycksbarn på denna gata”

Bertil Lindström, född 1932, berättar om sitt liv i Göteborg.

Mitt liv i Göteborg

”Älgen” och ”Skridskon”

På 1960-talet arbetade jag på Postgatan i Nordstan i Göteborg. Allt efter som åren gick lämnade många företag denna del av Göteborgs centrum för nya och modernare lokaler utanför staden. På det företaget där jag arbetade som faktor, så var tryckeriet bland de sista som lämnade denna del av den anrika Postgatan, eller Sillgatan som många kallade den. Det var lite ruggigt att gå nedför alla trapporna i den gamla fastigheten och ut på den ödsliga Postgatan sent på kvällarna. Det hände nämligen att man måste arbeta över ibland och det kunde bli ganska sent på kvällen. Ofta samlades Postgatans ledighetskommitté och många ljusskygga element på kvällarna i denna omgivning. Ibland lyckades de till och med att komma in och värma sig i entréerna till de gamla vackra köpmanshusen i denna del av Göteborg.

På Postgatan kunde man se alla slags människor på den tiden. De stora rederierna Broströms och Transatlantic låg vid Packhusplatsen och där började de första husen på Postgatan. Då och då kunde man få se skeppsredare Dan-Axel Broström och hans hustru, den förra nattklubbsdrottningen, Anna Bella Lee, komma gående utefter Postgatan. På den tiden var dessa ett bland Sveriges mest uppmärksammade och skandalomsusade par. Någon gång såg jag också fru skeppsredare Ann-Ida Broström, mor till Dan-Axel och legendarisk Grand Old Lady av Göteborg. Karl Gerhard brukade kalla henne för ”Ann-Ida, den likvida” i en av de kupletter som spelades som nyårsrevyer på Cirkus Lorensberg vid den här tiden. Dagligen såg jag också skeppsredare Gunnar Carlsson på Transatlantic komma släntrande utefter Postgatan med långa steg. Men man kunde också få se några av samhällets olycksbarn på denna gata som emigranterna kallade för Sillgatan.

Under min tid på Postgatan lärde jag även känna människor på livets skuggsidor. Jag var inte direkt någon Karl Bertil Jonsson men jag kunde då och då ge en slant till någon som frågade mig om jag kunde undvara en krona eller så. Det är speciellt två gubbar som jag kommer ihåg. Namnet på dessa vet jag inte så exakt, men båda var kända av allmänheten, och även av polisen, under öknamnen ”Älgen” och ”Skridskon”.

Jag vet inte varför ”Älgen” kallades för detta namn som tillhör skogens konung. Men han hade ett stort böljande skägg, han hade flera överrockar och hans stofthydda verkade ibland hur stor som helst. Med honom etablerade jag en ganska god kontakt. Ibland var jag tvungen att vara avvisande mot honom, när han på fredagarna stod och väntade på mig utanför kontoret, när jag kom ut på Postgatan. Han ville som vanligt be om en peng.

”Älgen” och ”Skridskon” var några törstiga farbröder. Deras kost var nog för det mesta flytande föda. Ibland uppstod ekonomiska nödsituationer och då fick billig rödsprit gälla som dryck. Det påstås att de silade rödspriten genom en limpa bröd. Preppens öl var ett ständigt attribut och dagligt sällskap, flera gånger om dagen. Ibland kom de över lite starkare drycker och då var ofta glädjen total. Följande lilla historia hörde jag talas om för några år sedan:

På femtiotalet kom ofta fartyg från Spanien med vin i tankarna som sedan pumpades in i Vin- & Spritcentralens nederlag på Ringön i Göteborg. En slang drogs från fartyget in på lagret och vinet pumpades in för att sedan buteljeras. Detta upptäckte naturligtvis gubbarna. En dag kom de med var sin hink, kniv, liten stege och tejp. Slangen med vinet var placerat på cirka två meters höjd men det fanns ju en stege att tillgå. En av gubbarna klättrade upp på stegen, skar hål på slangen och de två hinkarna fylldes med ädelt vin. Sedan lagades slangen med tejp och gubbarna kunde avlägsna sig med sitt kap. De gick mot Hisingssidan och skulle just passera över den gamla Hisingsbron som då fortfarande fanns kvar. Plötsligt dök det upp en polisbil bakom gubbarna och de fick lite mer bråttom. De hann precis ut på Hisingsbron då brovakten upptäckte gubbarnas prekära situation. Precis när gubbarna kommit en bit på bron tände brovakten rött ljus för trafiken som skulle passera över bron. Rött ljus innebar att bron skulle ställas om för ingen biltrafik. Ett annalkande fartyg skulle passera bron. Det kom inget fartyg men gubbarna var räddade från polisen som stod kvar på kajen och såg ut som frågetecken. Någon dag senare kom en av gubbarna med en mjölkfalska till brovakten som innehöll vin. På denna stod det ”Ringötappat rödvin”. Detta var ett tack till brovakten för hjälp när ordningsmakten skulle ingripa.

Med ”Skridskon” fick jag inte riktigt samma kontakt som med ”Älgen”. Han var mer avvaktande. ”Skridskon” fick sitt namn av polisen. Jag fick långt senare höra att hans rätta namn var Christiansson. Han hade ett säreget rekord. Han blev tagen av polisen säkert ett femtiotal gånger och är säkerligen den som har blivit anhållen flest gånger för fylleri i Göteborg. Då polisen frågade efter hans namn försökte han i sitt onyktra tillstånd få fram något som lät ungefär ”…Schkrisstiansson…”. Han hade svårt att få fram sitt krångliga efternamn så polisen döpte helt enkelt om honom till det mer lättförståeliga ”Skridskon”, för det liknade mest och lät också som hans efternamn. Och det fick han även heta bland kompisar och övriga ljusskygga element på Postgatan.

”Älgen” och ”Skridskon” var bästa kompisar och övernattade då och då i fastigheten där jag arbetade. En kväll hade jag arbetat över. Jag lämnade kontoret och började gå nedför trapporna. Fastighetsägaren hade inte varit så noga med belysningen genom att byta lampor så det var ganska mörkt på vissa våningsplan. Plötsligt kommer två yngre män mot mig och de ser hotfulla ut. Jag ser att den ene håller någonting i handen och jag uppfattar det som någon slags skjutvapen. Jag inbillade mig faktiskt att jag stod inför en pistolmynning men det var kanske rädslan som gjorde att jag trodde att det var något slags revolver eller något liknande.

Jag har aldrig varit någon hero, eller hjälte, men nu förstod jag att goda råd var dyra. Men de båda männen kom närmare och jag märkte att jag började skaka. Vad skulle jag göra? Då hörde jag en hes röst som ropade: ”Rör inte vår kompis, för det är en snäll Pôjk”. Jag kände igen rösten. Det var ju ”Skridskon” som hade upplåtit sin stämma. Han trädde nu fram ur skuggorna i trapphuset med sin väldiga stofthydda. Och bakom honom stod ”Älgen” med sitt yviga skägg och såg hotfull ut. Han höll på att skrämma slag på de förmodade rånarna.

De båda unga männen blev alldeles paralyserade och tappade sitt tillhygge. De backade och jag fick fri passage ut på Postgatan. Jag var chockad en stund men jag kontaktade inte polisen. Jag tackade istället min skapare att jag hade kunnat knyta någon form av vänskapsband med två av Postgatans verkliga profiler. ”Skridskon” och ”Älgen” hade sett min nödsituation för de var i samma trapphus där de unga förmodade rånarna befann sig.

Jag tänker ofta på den här lilla incidenten. Var de utsedda som skyddsänglar till en liten svag människa? Jag tänker också på hur viktigt det är att vi bemöter alla människor med respekt. Och det gäller de hemlösa och de på livets skuggsida, men det gäller även de personer som bor på Öfre Örgryte och det lite finare Hovås. Kanske behöver vi de hemlösas hjälp någon gång när vi minst anar det. Jag kan inte säga att jag var god vän med ”Skridskon” eller ”Älgen” men de uppenbarade sig när jag behövde dem.

”Älgen”, ”Skridskon” och deras kompis ”Hyacinten”, också han en profil på anrika Postgatan, gick ett tragiskt öde till mötes. Alla tre brann inne i en container en gråkall vinterdag i slutet av sextiotalet. De hade gått in i en container för att värma sig, tände en brasa, som också förkortade deras liv. Men för mig är de inte glömda. Jag tackar för den hjälp jag fick den där mörka kvällen i trapphuset till Postgatan.

Berättat av Bertil Lindström, född 1932 (utdrag från Isof, dagf01720)