Folklivsforskare och folkbildare

Märta Tamm-Götlind var en engagerad och produktiv folklivsforskare. I Isofs arkiv finns stora mängder material som hon samlade in under årens lopp. 1980 blev hon utnämnd till hedersdoktor vid Uppsala universitet för sina betydande insatser på folklivsforskningens område.

Gulnat arkivblad med svartvita fotografier på äldre kvinnor och kortfattade tillhörande bildtexter.

En av Märta Tamm-Götlinds många arkivuppteckningar från Kinnekulle (Isof, 16209). I 12 år dokumenterade hon i text, fotografier och teckningar folklivet på platsen.

Starka band till Landsmålsarkivet

År 1909 tog Märta folkskollärarexamen och började sedan läsa litteraturhistoria vid Stockholms högskola. För att kunna undervisa i svenska behövde hon ett betyg i Nordiska språk och hon flyttade därför till Uppsala där hon sedan blev filosofie magister i nordiska språk. Under studierna mötte hon Johan Götlind, som hon gifte sig med år 1917.

Både Märta och hennes make Johan arbetade för Landsmålsarkivet (nuvarande dialekt-och folkminnesarkivet i Uppsala) ända till slutet. När Johan dog endast 52 år gammal, 1940, blev Märta en alltmer aktiv medarbetare. Johan hade sin anställning på arkivet från 1917, medan Märta frilansade. Folklivsforskningen var som en passion för henne. Det fanns alltid någon att fråga om traditioner, lekar, kläder, mat, nödbröd. Det var människor hon träffat på eller skrev brev till. Allt det hon antecknade blev material till föredrag, artiklar och renskrevs som uppteckningar till Landsmålsarkivet.

Ibland var det mer eller mindre på uppdrag av arkivet, som den stora Kinnekulleundersökningen som pågick i tolv år, dokumentationerna av bruk i Uppland och Bergslagen och uppteckningarna av stadstraditioner, är de mest omfattande material Märta lämnat efter sig i. Hon intresserade sig också för årets traditioner och högtider, särskilt påsk, midsommar, lucia och midsommar. Nödmat var ett annat intresseområde.

Materialet hon samlade in blev inte bara liggande i arkivet, utan användes i hennes föredrag och artiklar. Det var lättlästa, välformulerade artiklar och intressanta föredrag, både på föreningsmöten och i radio.

Hur blir man släkt- och folkminnesforskare? Hur blir man forskare över huvudtaget?...i mitt fall har säkert barndomsintryck betytt en hel del. Mor berättade mycket från sin egen barndom eller ungdom och det blev alltid spännande och roligt. Men inte förrän långt senare, då jag lämnat hemmet, förstod jag att man måste teckna upp så mycket som möjligt av mors minnen. Det blev kanske fragment, men i flera fall så livfulla och dramatiska fragment, att man vid mogen ålder förstod, att de minnena måste man söka komplettera och berätta vidare: det blev ett helt komplex i släktforskning.

Jag reste till mina morföräldrars gamla bruk i Värmland och södra Dalarna. Och där gjorde jag en del uppteckningar på gammalt folk, som kunde ha lite minnen från morfars tid. Och det blev ett ganska rikt stoff.

Genom maken, som var folkminnesforskare, lärde jag, att man måste noggrant uppteckna namn och årtal på berättarna och ta med många detaljer, som gjorde minnesbilderna levande.

Ur Minnen och människor 1978

Detta var verkligen något som Märta blev en mästare på. Hennes skildringar är levande och fulla av detaljer.

Märta var aktiv in i det sista, inte minst besvarade hon Landsmålsarkivets frågelistor. Ännu 1981, när hon var 93 år, skrev hon ett uttömmande, om än lite ostrukturerat, ”Personligt svar på frågelistorna om stads- och herrgårdstraditioner”. Året innan hade hon blivit utnämnd till hedersdoktor vid Uppsala universitet för sina insatser på folklivsforskningens område i form av efterlämnade manuskript, underlag för föredrag och tidningsartiklar.

Bruksundersökningarna

Porträtt.

Pehr Adolf Tamm. Foto: Upplandsmuseet (CC BY-NC-ND).

De uppländska bruken låg Märta varmt om hjärtat. Hennes farfarsfar var den berömde brukspatronen på Österbybruk, Pehr Adolph Tamm, som alltjämt går under namnet ”Gammeltammen”. När Märta 1932 fick en förfrågan från Husmodersföreningen i Österbybruk om hon ville hålla ett föredrag om sin farfarsfar tackade hon ja utan att veta så mycket om honom. Men efter kontakt med en släkting fick hon tillgång till brev som gav ny kunskap om Gammeltammen och inspirerade henne. Det blev ett föredrag för fullsatt hus och hon träffade på flera gamla smeder och andra bruksbor som gärna ville berätta. Det blev början till de många bruksundersökningar Märta sedan fortsatte med.

1932 kallade Österbybruks husmodersförening på mig för att jag inför de gamlas dag skulle berätta något om min farfarsfar, Pehr Afdolf Tamm, Gammel-Tammen kallad, som var brukets patron i 54 år, 1802-1856. Av min syssling Anna Tamm, fick jag då låna en packe brev som han skrivit med detaljrika skildringar av händelser och människor, som angick honom och bruket. Jag berättade för mina gamla åhörare, som mest var smedsfolk och brukshantverkare. Det ”gick hem” på ett oväntat sätt. Många av dem var laddade med gamla traditioner och minnen, som de generöst berättade för mig.

Denna händelse blev upptakten till många forskningsfärder till uppländska vallonbruk, ofta med något föredrag från min sida och sedan rundturer till de gamla, som kunde berätta både om knogigt arbete och om glada högtider. De tyckte det var så roligt att få berätta. Det värdefulla stoffet finns renskrivet på Uppsala Dialekt—och folkminnesarkiv.

Jag blev imponerad av mycket hos bruksfolket, som vittnar om en arbetets adel, värd att lära känna och värd att studera! ULMA 34513:OPUS 1974

1936 hittade Märta och Johan en samling brev, som låg i sågspånen på flygelvinden på Österby. De hade fått ett tips av smeden Carl Hägg, som vid reparationsarbete sett brevlappar i sågspånen. De fick disponentens tillstånd att ta hand om breven. En del av breven hörde till släkten Tamm och behölls. Resten stannade på Österby efter kopiering.

Folklivsforskning i Kinnekulle

Erfarenheterna från bruksdokumentationerna tog Märta med sig till Herrgårdsundersökningarna.

1938 fick hon i uppdrag att skriva en frågelista om Herrgårdstraditioner, ett projekt som just startat av arkivet. Hon fick in många svar och det från baron Klingspor på Kinnekulle var mycket positivt och han bjöd in någon medarbetare från arkivet till att bo där och göra en fördjupad undersökning under en månads tid. Tyvärr kunde inte Märta åta sig detta erbjudande, ”eftersom Johan levde fortfarande”, berättar hon i en intervju. Han var sjuklig och Märta kände säkert att hon inte kunde lämna honom. Året därpå bröt kriget ut och Landsmålsarkivet la tillfälligt ned herrgårdsundersökningarna.

1940 dog Johan Götlind efter sviterna av en hjärntumör. Märta kände sig utelämnad och rådvill. Hon måste få arbeta och föreslog därför att hon skulle kunna resa till Kinnekulle en månad, till Klingspor. Det blev så och hon kom därmed att inleda 12 års dokumentation av hela Kinnekullebygden. Det räckte inte med herrgårdslivet, som hon ju kände från barndomen, utan hon ville också intervjua de människor som skapat det överskott som samlades på herrgårdarna. Hela tiden mötte hon äldre människor som ville berätta. De hänvisade henne vidare och hon cyklade vidare med sin anteckningsbok och kamera.

I dag har Kinnekulle hembygdsförening digitaliserat hela Märtas undersökning Länk till annan webbplats.. På sin webbplats berättar de om undersökningen:

Mer än 70-år har gått från det att Märta Tamm-Götlind startade sin folklivsforskning på Kinnekulle i början av 1940-talet . Först planerades uppteckningarna till sommaren 1940 och då med inriktning endast mot herrgårdarna och livet där . Märta insåg snabbt att hon inte endast kunde begränsa sina uppteckningar kring livet på herrgårdarna då det arbetande folket på Kinnekulle var nyckeln till herrgårdarnas framgångar. Hon fann nämligen på Kinnekulle ett så rikhaltigt material att det krävde förlängd tid. Somrarna 1941-1952 tillbringade Märta till stor del på cykel med anteckningsblock och penna, detta resulterade i en samling A5-arkivblad 1560 st. uppteckningar, foton och teckningar. Under denna tid träffade Märta 140 berättare efter vilka hon gjorde uppteckningar av i dag oskattbart kulturvärde.

Märtas vistelse på Kinnekulle och resulterade i uppteckningar om människors liv både i slott och torp och detta gedigna arbete lade grunden till Kinnekulle Hem- och fornminnesföreningens uppkomst år 1944. Upptagningsområdet var då hela Kinnekulle, detta ändrades senare och namnet blev Kinnekulle Hembygdsförening. Upptagningsområdet är Västerplana, Medelplana, Österplana, Kestad, Gössäter och Hällekis.

Kinnekulle hembygdsförenings webbplats Länk till annan webbplats.

Om nödtider

Nödtider och nödmat var ett annat område som Märta intresserade sig för och ofta återkom till. Till att börja med kopplades det till ransoneringstiderna under världskrigen, men senare kom det att påminna om situationen ute i världen, där så många fortfarande lider nöd. För Märta var det självklart att ha det internationella perspektivet och göra jämförelser med hur situationen såg ut i andra delar av världen. I ett föredrag från 1978 om barkbröd och nödår berättar hon:

Ja, människor har under nödtider måst slita ont på många vis. Man måste gripas av nödtidernas historia med tacksamhet, för att vi har det bättre. Tacksamhet också för människornas uthållighet och uppfinningsrikedom. Men vi vet, att ännu nöd råder på många andra håll av vår jord, och det är väl, om vi svenskar då och då får vara med om hjälparbete bortom de egna goda gränserna. Det får vi inte glömma.

ULMA 34513:OPUS 1978

Om folkminnesforskning och folkbildning

Märta berättar 1979 i ett av sina många radioföredrag:

Om folkminnesforskning

Den här gången vill jag berätta lite om arbete i folkminnesforskning.

Folkminnen – det är kunskap om människors livsföring i gången tid i vardag och helg. Det gäller traditioner om folktro och arbetsliv, om idrott och lek och om sång och dans. Kunskap om sådant i det förgångna är ju ett stycke kulturhistoria.

Till mitt livs skiftande arbetsuppgifter har hört några rätt olika folkminnesstudier.

I vårt Uppland har det framför allt gällt studier över det gamla nu förgångna arbetslivet vid våra vallonbruk under järnhanteringens tid. Det började för mig 1932, då jag blev kallad att på Österby bruk berätta något på de gamlas dag från min farfarsfars tid, då han var brukspatron där hela första hälften av 1800-talet. Han hette Pehr ADOLF Tamm och hade lyckligtvis lämnat efter sig massor av brev och andra skrivelser.

När jag hade berättat lite ur minnena, slog gamla smeder upp språklådan och berättade mycket om arbetslivet på bruket och om midsommarroligt med mera. Jag förstod, att på det området fanns mycket vetande, så jag gjorde uppteckningar hos de gamla på flera uppländska vallonbruk. Samlingarna finns nu på Uppsala dialekt och Folkminnesarkiv.

Man fick av berättarna många intressanta detaljer. Smederna hade boställen med kor. Tänk när deras kvinnfolk måste ut och skörda vinterfoder åt korna i sjöar och åar i strändernas vass. De fick ibland stå ute i vattnet med en skära i vätan ända upp till midjan. Och det fanns då ingen vänlig termosflaska med varm dryck åt dem till tröst.

Andra seder upplevde jag vid uppteckningar i Kinnekullebygden på 1940-talet. Där dominerade stenhuggare och kalkbrännare i arbetslivet. Tänk. Gubbar satt ute i kalkbergen på enbenta pallar och högg sten. Hur kunde de? Kalk brändes i stora ugnar, som hade formen av en kolmila.

Kinnekulle har också varit körsbärens förlovade land. Förr kom det massor av utsocknesfolk till de stora bärsöndagarna i augusti, då man förr för en 25-öring kunde få klättra upp i sötbärsträd och plocka åt sig.

Ungdomar passade också på att visa upp gamla idrottslekar och nappatag.

På Kinnekulle råkade jag flera 90+-åringar, som tyckte det var roligt att berätta om hårda tider i det förgångna. Jag fick inte minst höra om hårt barnarbete för usla slantar i betalning. Men många gamla berättade också gärna om sin ungdoms glada fester vid pingst och vid skördetid. Allt det där, som nu bara är minnen.

Mina Kinnekulleforskningar gjorde jag per cykel. Ofta hela dagar: det var omöjligt att passa måltidstimmar, där man bodde. Man kunde ha en smörgås med sig och fick kaffe ibland. Vid vägkanterna hittade man ofta bär. Det var då nästan inga bilar, som rörde upp dammet då i början på 1940-talet, för det rådde krig ute i Europa, och det var ont om bensin.

Visst kunde man bli trött. Men hela arbetat med att samla in folkminnen var så intressant, så det var mödan värt. Stoffet hamnade ju på folkminnesarkivet i Uppsala med kopior till Nordiska museet och Kinnekullebygdens hembygdsförening. Den fick man vara med om att bilda då på 1940-talet.

Folkminnesforskning har verkligen gett många roliga arbetsminnen.

ULMA 34513:OPUS 1978

Märta blev en gång ifrågasatt av professor Carl Wilhelm von Sydow på Folklivsarkivet i Lund, när hon skrivit en populärvetenskaplig artikel i tidningen Iduns påsknummer om traditionen ”Tranan bär ljus i säng”. Sydow var förargad över att hon inte har angett alla källor. Märta svarar att en del bygger på egna uppteckningar, men det mesta materialet är hämtat från Landsmålsarkivet i Uppsala.

”Jag funderade på att för säkerhets skull på slutet räkna upp alla de svenska folkminnesinstitutionerna, men man kan inte betunga ett sådant här kåseri med för mycket i den vägen i denna typ av publikation. Att Landsmålsarkivet kom med namngivet, berodde givetvis på att jag står i särskild tacksamhetsskuld dit. Hon citerar också en mening där hon nämner ”de svenska folkminnesinstitutionerna”

Hon vill hänvisa dem som har något att berätta till en adress.

Jag handlar efter regeln: man ska smida, medan järnet är varmt. På det viset har jag plockat ihop material i flera ämnen. Det är ju faktiskt bråttom med dessa folkminnen av skilda slag, ty den yngre generationen vet så litet om dem och de gamla gå bort. Det är alltså inte alls fråga om konkurrens utan bara att ta vara på så mycket som möjligt i förbifarten och laga, att det arkiveras till forskningens tjänst. Det kan väl inte hjälpas att somligt hamnar i Uppsala, annat i Lund eller Nord. Mus. El. Gbg allt efter upptecknarens hemort och relationer. Men man begagnar varandras material vid grundliga forskningar. Huvudsaken är väl att det blir bevarat.

Och kan man sedan få allmänheten litet intresserad genom att berätta ur stoffet för dem, så bör det ju vara tillåtet.

ULMA 34513:OPUS 1940

Mer om Märta Tamm-Götlind – länkar och lästips

Litteratur

Gunnel Furuland, red. (2012), Fönster åt världen : Märta Tamm-Götlind, kulturhistorisk författare och föreläsare. I: Flerstämmigt : inspiratörer och kulturbärare inom den uppländska folkbildningen.

Märta Tamm-Götlind (1978), Minnen och människor. Lund.

Märta Tamm-Götlind (1938), En kvinnlig präst i Sverige. Minnen från studentåren i Uppsala Länk till annan webbplats.. I: Bland professorer och studenter : Uppsalaminnen berättade av gamla studenter och andra Länk till annan webbplats.. J. A. Lindblads förlag. Uppsala.

Länkar

Kinnekulle hembygdsförening: Folkminnen från Kinnekullebygden av Märta Tamm-Götlind under åren 1940–52 Länk till annan webbplats.

Svenskt kvinnobiografiskt lexikon: Märta Tamm Götlind Länk till annan webbplats.