Om valloner och vallonbruk

Vallonbruken är ett samlingsnamn för ett antal brukssamhällen i Uppland som anlades på 1600-talet.

Benämningen vallonbruk, som enligt Svenska Akademiens Ordbok (SAOB) nämns första gången år 1823, kommer från de många människor från Vallonien som flyttade till bruken för att arbeta med järnframställningen. Vallonien var en provins i gränsområdet mellan nuvarande Belgien och Frankrike.

Louis de Geer och vallonerna

Under Gustav II Adolfs tid genomgick bergsbruket en snabb utveckling. Långvariga krig på kontinenten krävde ständigt tillskott av krigsmateriel. De mindre hyttor som fanns i Österby och Vattholma behövde moderniseras och byggas ut till stora vapensmedjor. För att utveckla bruken behövdes kapital och kunnig arbetskraft som inte fanns inom landet.

De lån som kungen tagit för att lösa in Älvsborgs fästning från danskarna (Älvsborgs lösen) var kostsamma och för att finansiera dem beslöt man att arrendera eller sälja de uppländska bruken till fordringsägarna. Den störste fordringsägaren var den vallonske finansmannen och industrimagnaten Louis de Geer. Vid den här tiden stod järnbruken i Nederländerna och närliggande provinser för större delen av Europas produktion av krigsmateriel. Men det började bli skogsbrist och sämre förutsättningar. I Uppland fanns vidsträckta skogar, vattenkraft och Dannemora gruva.

Louis de Geer arrenderade Lövsta bruk 1627. Han köpte senare Lövsta samt bruken i Gimo och Österby med stora skogsarealer och flera stora gårdar.

På grund av konjunkturnedgång och försämrade arbetsvillkor i hemlandet, lät sig yrkeskunniga arbetare värvas till de uppländska bruken. Kriget mellan Spanien och Nederländerna hade förstört stora delar av industrin. Arbetarna erbjöds fria resor, religionsfrihet, bättre löner och andra förmåner samt rätt att återvända till hemlandet. Drygt 1 000 arbetare med familjer kom under 1600-talet.

Utbyggda och moderniserade järnbruk

Nu moderniserades tillverkningen på bruken. Nya masugnar byggdes och vallonsmidet infördes. Det innebar att två härdar användes istället för en. Produktionen ökade och järnets kvalitet förbättrades. 1600-talets vapenhandlare och 1700-talets engelska ståltillverkare betraktade vallonjärnet från Dannemora som världens bästa stångjärn. I början av 1700-talet svarade Sverige för ungefär en tredjedel av Europas järnproduktion och priset var det dubbla mot annat stångjärn.

Bruksägarna blev snart förmögna och bruken växte fram som mönstersamhällen efter förebilder från kontinenten. Bruken blev ofta samlingsplatser för kultur och till herrgårdarna inbjöds konstnärer, musiker och andra utövare.

Sommaren 1719 brändes de flesta uppländska bruk ner under rysshärjningarna. Järnbruken var ryssarnas huvudmål. Med hjälp av bidrag från staten byggdes bruken snabbt upp igen och många genomgick då en modernisering.

Valloner stor betydelse i Uppland

På de stora bruken kom de invandrade vallonerna att under flera generationer behålla sin kultur, sina seder och bruk, sitt språk, sin reformerta kristendom och sina efternamn. De har därför i alla tider utmärkt sig som en egen grupp.

På de mindre bruken runt om i Bergslagen och övriga Mellansverige, var vallonerna oftast i minoritet, kanske en ensam smidesmästare eller kolare och här gifte de sig ofta med inhemska kvinnor. Efternamnen kunde försvenskas, ibland var det prästerna som ändrade i kyrkoböckerna. Nästa generation sökte sig i många fall till andra hantverksyrken, ibland in till närmaste stad.

Men de uppländska bruken var också så pass isolerade, att nästa generation oftast blev kvar på samma bruk som föräldrarna och någon av sönerna, vanligtvis den äldste, övertog yrket efter fadern. Det hände också att man flyttade mellan bruk som hade samma ägare.

Brukspatronens starka styre

Fram till slutet av 1800-talet var bruket en värld som styrdes av brukspatronen. Hans ord var lag och han styrde och ställde med de anställda. Arbetarna kunde till exempel inte gifta sig utan hans godkännande. Bruket sörjde för de anställda genom att bygga skola, ge extra tilldelning av spannmål till barnfamiljer och att ha tillgång till sjukvård. Det fanns också ett pensionssystem. En arbetare som blivit gammal och orkeslös kunde få gratial, bli gratialist.

Lönen utbetalades in natura, främst som fri bostad och spannmål. Många anställda var skuldsatta i brukshandeln och skulderna gick i arv till nästa generation.

När bruken köptes upp av bolag under 1900-talet blev det ofta början till slutet. Arbetarrörelsen fick i många fall sent fäste på bruken på grund av den patriarkaliska anda som levde kvar.