Räckardrängen Per Lovisson Sporrong – ett liv i arkiven

Per Lovisson Sporrong föddes på Forsmarks bruk år 1747 och dog på samma plats 67 år senare. Genom brukets bevarade arkiv kan vi följa hans liv från vaggan till graven.

En av de personer av vallonsläkt som arbetade på Forsmarks bruk var Per Lovisson Sporrong. Hans namn skrivs på olika sätt ‒ Per, Petter eller Pierre, Lovisson, Lovis eller Louie, Sporron eller Sporrong ‒ i olika källor, men här kallar vi honom Per Lovisson Sporrong. Med hjälp av Forsmarks bruks arkiv och kyrkoarkivet, alltså Forsmarks församlings arkiv, kan vi få veta mer om hans liv trots att han dog för mer än två hundra år sedan.

Per föddes 3 november 1747 på bruket och döptes som det var vanligt på den tiden redan dagen därpå. Hans föräldrar var Lovis Sporrong, född 1718, och dennes hustru Catharina, född 1719.

Fadern var smed, närmare bestämt räckardräng. Att räcka järnet betydde att smida ut det till stångjärn, kortare eller längre och grövre eller tunnare järnstänger. Räckardrängen var andre man i arbetslaget efter räckarmästaren.

Har lungsot och är mäst sängliggande (mantalslängd 1771)

Lovis led dock av dålig hälsa, och i en mantalslängd från 1771, när han var 53 år gammal och inte längre arbetade i smedjan, står det att han »har lungsot och är mäst sängl[iggande] jemte stark hufwudwärk». Arbetet var hårt och ansträngande, och att vara utsliten i femtioårsåldern var knappast någon ovanlighet.

En mantalslängd är en förteckning över skattskyldiga men fungerar också som en lista över vilka personer som ingår i de olika hushållen. På uppslaget i denna mantalslängd (bilden ovan) ser vi Lovis Sporrong och hans familj som det fjärde hushållet uppifrån:

Afskedade Räck:[aren] Lovie Sporron 57

Son Pehr 23

Hustru Caisa 52

Son frans 16

dotter greta 18.

Siffrorna anger ålder, och här kan man se att skrivaren faktiskt räknat fel på familjefadern, som i själva verket var fyra år yngre. Längst till höger står noteringen om Lovis Sporrongs vacklande hälsa.

Alldeles slutade Lovis dock inte arbeta. Det kan man se i brukets avräkningsböcker, där det bokförs hur mycket bruksarbetarna tjänat och även hur mycket de blivit skyldiga bruket för exempelvis mat och kläder. Visserligen slutade Lovis som räckardräng 1765, men sedan smider han litet i smedjan i Johannisfors ett stycke sydost om Forsmark, och ibland ersätter han tillfälligt andra smeder när de till exempel är sjuka.

Smedernes, Torpare och Dagwärcksfolckens Hus (karta 1752)

Faktiskt vet vi var Per och hans föräldrar och syskon bodde ‒ iallafall några år tidigare, 1752, när Per var fem år gammal. Deras bostad intill Stordammen (som i dag kallas Bruksdammen) kan vi se på en vacker karta över bruket från detta år.

I listan över de olika bostadshusen kan vi läsa att huset nummer 69 är »Räckardrängen Lovis Sporrons». Om man letar reda på rätt ställe på kartan (markerat med rött i vänstra hörnet på utsnittet av kartan nedan) ser man ett bostadshus och några uthus, där familjen säkert hade en ko eller en gris.

Alltsamman är beläget ganska långt från bruket och smedjorna, som på kartan har nummer 3‒5. I dag ligger torpet Tyskland där familjen Sporrong bodde. Det var en lång daglig promenad till och från arbetet! Kanske togs vägen över sjön ‒ vi vet från bouppteckningen efter Per att det fanns två gamla ökstockar, alltså ekor (mer om bouppteckningen nedan). Per kom att få sin arbetsplats i övre hammaren, den som betecknas med nummer 3 och kallas Opphammaren (markerat med rött i mitten av kartan).

På kartan syns också ett markstycke betecknat med samma nummer som Lovis Sporrongs hus. Om sådana står under listan med förklaringar avslutningsvis:

Hwad för öfrigt the många Instängslor angår, uti hwilka ofwannämde Smeders samt Torpare och Dagswärks folcks hus finnas wara belägne, så äro the til Landmohnen dels jämna och släta, them Innehafwarne till Kryddegårdar uptagit, dels ock höga skarpa och Bergachtiga, som till Kalf Hagar nyttjas.

På en något yngre karta, ritad 1836, kallas ett gärde i anslutning till torpet Sporrons Gärdet.

Lärling i Öfra Hammaren uti 174 Dygn (avräkningsbok 1773)

När faderns arbetsliv går mot sitt slut är det emellertid Pers tur att börja i smedjan. I avräkningsboken för 1773 kan man se att han arbetat som hjälpkarl i stångjärnssmidet och att han fått lön för 174 dagar som lärling i övre hammaren, en av brukets smedjor. Per har inget eget konto i avräkningsboken och hans arbetsförtjänst räknas in bland faderns inkomster.

I Lovis Sporrongs avräkningskonto för 1773 finns den då tjugosexårige Pers inkomster noterade, så att vi kan förstå vad han arbetade med:

Sonens Hjelpkarls lön af Bruket för 92 Skl℔ : 13 ½ l℔ : Stångjärn

Dito Dito af gl. Mats Gierss för 92 Skl℔ : 13 ½ l℔ : Stångjärn

Sonens arbetslön under den tid har arbetat såsom Lärling i Öfra Hammaren uti 174 Dygn.

1 skeppund, Skl℔, motsvarar här 150 kilo och delas i 20 lispund, l℔. Läs mer om detta längre ned!

Några år senare, 1779, ändrar det sig då Lovis, Pers far, dör och Per får eget konto i avräkningsboken. Samma år gifter Per sig med Stina Andersdotter, som var född 1750. Bröllopet stod 31 oktober. Året därpå får de nygifta makarna sitt första barn, sonen Lovis, som dör redan 1791. På grund av att några böcker i kyrkoarkivet förkommit under årens lopp är det obekant varför gossen går bort i så ung ålder.

Barnen kommer emellertid ganska tätt under de följande åren: Anders 1783, Cajsa Lisa 1785 och Stina Maja 1788.

Som vi sett uppträder Per med eget avräkningsbokskonto 1779 och tituleras då ‒ liksom tidigare fadern ‒ räckardräng. Hans arbetsliv och hans ekonomiska ställning kan vi följa i bruksarkivets långa obrutna följd av avräkningsböcker. Exempelvis kan nämnas att hans inkomster 1780, då Lovis föds, med knapp marginal överstiger utgifterna.

Lagat gl. hus och Sågat wirke (dagverksbok 1779–1780)

Inkomsterna kom inte bara från smidet utan också från diverse andra arbeten av mer tillfällig art, till exempel husreparationer. Det kan man läsa om i brukets dagsverksböcker. Brukets dagsverksbok för tiden från november 1779 till oktober 1780 berättar om vilka sysslor Per haft vid sidan av arbetet i smedjan:

Lagat gl. hus

På stenh: fylningen

[På] Bk: wägen

Sågat wirke

På Planeringen

Slipat stän

Lagat sine hus

På Meland:[ers] Fähus

[På] H. Bergs hus

Lagat gl. hus

Slipat stän.

Per har alltså bland annat reparerat såväl sina egna som grannars hus. Att riktigt förstå alla de andra posterna skulle kräva ett fördjupat studium i bruksarkivet, men här kan vi anta att stenh: fylningen har att göra med den vid tiden nyuppförda herrgården ‒ stenhuset ‒ och att Bk: wägen avser arbete på vägen till Berkinge.

1 l℔ Sill, 3 Rul. Tobak, 1 mark Humla (avräkningsbok 1795)

Ett närmare studium av en av avräkningsböckerna, 1795 års bok, avslöjar i detaljer vad familjen fått ut från brukshandeln och att Per detta år smitt ut 1 645 skeppund och 6 ¼ lispund stångjärn men trots detta vid räkenskapsårets slut hamnat i skuld till bruket.

Pers konto i avräkningsboken är uppdelad på en debetsida (till vänster) och en kreditsida (till höger). Boken omfattar inte kalenderåret 1795 utan istället det så kallade bruksåret, ett räkenskapsår som fram till 1800-talets slut oftast löpte från 1 november till 31 oktober.

På debetsidan tas alla utgifter upp. Det rör sig mest om matvaror som familjen skaffade i brukshandeln men också kontanta uttag, skatter (som inkrävdes genom bruket) och en del andra utgifter. På debetsidan blir summan 61 riksdaler, 7 skillingar och 3 runstycken. (Vid denna tid var 1 riksdaler = 48 skillingar och 1 skilling = 12 runstycken.)

Det är lätt att få ett intryck av att maten varit rätt ensidig, men man får tänka sig att kosthållet också omfattade vad familjen odlade och de djur som de med säkerhet höll. Eftersom Per fått ut både malt och humle från brukshandeln har de säkert också läskat sig med hembryggt öl!

På kreditsidan nämns Pers arbetsinkomst, och det är här man kan få reda på vad han har arbetat med och hur mycket stångjärn han har tillverkat. Först berättar kreditsidan emellertid att Per hade pengar över från 1794. Detta kallas en balans. Summan var om 6 riksdaler, 3 skilling och 11 runstycken. Mycket vanligare är att bruksarbetarna ständigt är skyldiga bruket pengar, men det har alltså inte gått så dåligt för Per under 1794.

Det finns också en post som berättar att Per var en skicklig smed. Vi kan se att han fått ersättning för nästan 689 läster överkol. Det var bestämt hur mycket träkol och tackjärn som skulle användas för att smida ut en viss mängd stångjärn, men om smeden var duktig kunde han hushålla med kolet, och det kol som han inte behövde använda kallades överkol. 1 läst är 19,8 hektoliter eller 1 980 liter.

När kreditsidan summeras visar det sig att inkomsterna detta år är lägre än utgifterna på debetsidan. För att inkomster och utgifter skall motsvara varandra krävs att en utjämnande post, Balance til år 1796, förs in sist på kreditsidan. Denna summa ‒ 1 riksdaler, 43 skillingar och 8 runstycken ‒ utgör alltså en skuld som nästa år kommer att föras in på debetsidan i avräkningsboken. Trots ett säkerligen hårt arbetsår lyckades det alltså inte Per att faktiskt tjäna något. Man skall emellertid tänka på att det kan ha funnits förmåner som inte syns i avräkningsbokföringen, exempelvis fri vedbrand.

Af detta svåra Väder förorsakades det grufveliga Skogsfälle (dokument 1795)

Samma år, 1795, fick familjen Sporrong liksom alla andra i Forsmark dock annat att tänka på. Detta år drabbades folket i Forsmark nämligen av ett märkligt vinterväder när våren redan borde ha brutit fram. Det gjorde sådant intryck på bergsfogden Anders Wachtmeister att han skrev ned en berättelse, och därför vet vi än i dag att det 7‒9 maj under en stark storm föll stora mängder snö, så att alla vägar utan skottning blev alldeles ofarbara, och att det blev så kallt att snön låg kvar i mer än åtta dagar och de mindre sjöarna fryste till. Allvarligare var ändå att nästan alla träd på Forsmarks och flera kringliggande bruks skogar blåste omkull. Detta kunde hota brukens träkolsförsörjning, men man räknade med att tills vidare förvara veden skyddat i skogen och kola den efterhand.

Bergsfogden Anders Wachtmeisterns berättelse finns bevarad i bruksarkivet och inleds så här:

Ovanlig händelse vid Forsmarks Bruk

Att år 1795 den 7:de, 8:de och 9:de Maji, föll i denna orten, under en grufwelig storm som började ifrån N:O: och slutade med N:W: så mycken våt snö, att alla wägar woro alldeles ofarbara, serdeles gator och grindar, hvarest den war sammanblåst till emellan 3. à 4. alnars högd, och, å hvilcket starcka Snöfall, så sträng köld fölgde, att snön blef quarliggande öfver åtta dagar, och de mindre Sjöarne ånyo med Is belades i flere dygn.

Af detta svåra Väder, som i synnerhet Natten till den 9:de så tilltog, att det just väckte fasa och frugtan för Allmän förödelse, förorsakades det grufveliga Skogsfälle, som hela denna Landsort, och Dannemora Bergslag i synnerhet öfvergek, hvilcket, såsom något besynnerligit, här anmärckes Efter-Verlden till underrättelse.

Åren därpå drabbas familjen av fler sorger än den som tidigare bestått i sonens död. Stina Maja blir inte ens lika gammal som sin bror utan dör 1796, och ett år senare dör också Pers mor, Catharina, som bott hos familjen. Hemma hos Per och Stina bor nu bara barnen Anders och Cajsa Lisa, men 1808 flyttar Cajsa Lisa till Gräsö med sin make kolaren Jacob Andersson. På nyårsdagen 1809 gifter sig Anders, som också blivit smed, med Anna Greta Skytt, och 12 december samma år föds deras första barn, flickebarnet Stina Maja. Kanske fick hon namnet till minne av sin fars lillasyster.

Engsvakt Sporron (dagverksbok 1810)

Pers sista smidesår som räckardräng är 1801. Som sin far blev han aldrig räckarmästare, men medan fadern slutade som räckardräng vid 48 års ålder höll Per ut till han var 54 år gammal. Hans arbetsliv slutade förstås inte vid denna tidpunkt. Förändringen speglas emellertid tydligt i kyrkoarkivets husförhörsböcker, där han under sina kraftdagar varit uppförd som hammarsmed men nu istället tituleras ängsvaktare. Det återspeglas också i brukets dagsverksbok för 1810:

Avräkningsboken för 1810 är den sista där Per har eget konto. I 1811 års bok har hans saldo förts över till sonen Anders konto.

Pers hustru Stina hade en tid varit sjuklig ‒ i kyrkböckerna från det tidiga 1800-talet står det att hon var mjältsjuk och tidtals sängliggande. Hon dör 4 november 1813 i lungsot. Inte ens två månader senare, 2 januari, dör Per i bröstfeber och begravs en vecka senare. Han blev 66 år, 2 månader och 4 dagar gammal.

Den Lösa Egendom, som befants Efter framledne Hammarsmeden (bouppteckning 1814)

Eftersom Per och Stina avlidit med så kort mellanrum upprättades en gemensam bouppteckning efter dem. Det var sonen Anders som uppgav boet och bland annat redogjorde för att föräldrarna bara haft en enda silversak, nämligen en matsked, några få koppar- och tennföremål men desto fler föremål tillverkade av järn eller bleck (plåt): två grytor, två stekpannor »som går att wända omkring», en pannkaksspade, en ullsax, en gammal dragkälke, en såg, en hammare och andra ting. Det berättas också vilka möbler som fanns i hemmet, och vi ser att Per och Stina bland annat hade ett väggur, ett brunmålat bord, en kista, en soffa och fyra karmstolar, två bättre och två sämre. Under en annan rubrik står alla deras kläder uppräknade, och på slutet nämns de djur som fanns i hushållet: tre får, två kalvar och en ko som hette Svartsida.

Här nedan kan du se bouppteckningens fyra sidor (Riksarkivet, Landsarkivet i Uppsala: Frösåkers tingslags häradsrätt, vol. F 2:13). Klicka på bilderna för att se dem i större format.