Vardag och fest i vallonbruken

Mästersmältare, kolpojkar, barnsäd, majstångssup och juldans. I Isofs arkiv finns ett stort material som berättar om vardag och fest på de uppländska vallonbruken.

Svartvitt fotografi med smeder som arbetar i smedjan.

”Leufsta Bruk. Vallonsmidet”. Vykort från Märta Tamm Götlinds arkivuppteckning om traditioner från Lövsta bruk (Isof, ULMA 15557).

Vallonerna har studerats av många olika forskare: etnologer, historiker, ekonomer, rasbiologer. Den speciella kulturen vid de uppländska bruken har varit föremål för ett omfattande intresse och har resulterat i en stor mängd publikationer.

Om knogigt arbete och om glada högtider

På Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala finns ett stort material med folkminnen från tio olika vallonbruk i Uppland, insamlade av Märta Tamm Götlind under 1930- och 40-talen. Det hela började med ett personligt engagemang:

1932 kallade Österbybruks husmodersförening på mig för att jag inför de gamlas dag skulle berätta något om min farfarsfar, Pehr Adolf Tamm, Gammel-Tammen kallad, som var brukets patron i 54 år, 1802–1856. Av min syssling Anna Tamm, fick jag då låna en packe brev som han skrivit med detaljrika skildringar av händelser och människor, som angick honom och bruket.

Jag berättade för mina gamla åhörare, som mest var smedsfolk och brukshantverkare. Det ”gick hem” på ett oväntat sätt. Många av dem var laddade med gamla traditioner och minnen, som de generöst berättade för mig.

Denna händelse blev upptakten till många forskningsfärder till uppländska vallonbruk, ofta med något föredrag från min sida och sedan rundturer till de gamla, som kunde berätta både om knogigt arbete och om glada högtider. De tyckte det var så roligt att få berätta. Det värdefulla stoffet finns renskrivet på Uppsala Dialekt—och folkminnesarkiv.

Jag blev imponerad av mycket hos bruksfolket, som vittnar om en arbetets adel, värd att lära känna och värd att studera! ULMA 34513:OPUS 1974

Porträtt av två män uppställda i fina mörka kläder och tittar in i kameran.

Clas Abraham Gauffin (född 1885) och hans far Clas Johan Gauffin (född 1860) var två av de bruksbor som Märta Tamm Götlind intervjuade i Österbybruk. Enligt bildtexten är de ”två valloner, far och son, båda mästersmeder” och var mästerräckare i åttonde och nionde led. Foto: Johan Götlind år 1936 (Isof, ULMA 21254 sid 90).

Det var som sagt början till de många bruksundersökningar Märta sedan fortsatte med. Förutom Österby kom hon att besöka och dokumentera Gimo, Lövsta, Harg, Söderfors, Forsmark, Länna, Vattholma, Ullfors och Älvkarleö samt Dannemora. När Märta dokumenterade bruken var det vissa saker som intresserade henne mer, även om hon var lyhörd för vad folk hade att berätta när de ”slog upp språklådan”. Oftast har hon intervjuat en grupp äldre personer, flera födda på 1860-talet. De representerar olika grupper av brukets invånare. Märta var alltid mycket mån om att ”intervjua de människor som skapat det överskott som samlades på herrgårdarna.”

När Märta gjorde sina undersökningar var nästan alla bruk nedlagda, utom Österby, som ”enl Österbyborna numera vara ensamt i hela världen om det gamla vallonsmidet. (---) Någon gång får de beställning från England på smide enligt den gamla metoden och då blir vallonsmederna lyckliga! Samma metoder då som hos fäderna.”

Den yttre miljön

Bruken var ofta organiserade på ett liknande sätt, som små mönstersamhällen i patriarkalisk anda. Herrgården och parken i ena änden, smedjorna i den andra och bruksgatan med alla bostäder på en lång rad, med uthuslängor till. När bruken anlades hade brukslängorna ofta gaveln mot gatan, men senare byggdes de med långsidorna mot gatan. Många av bruken brändes under rysshärjningarna i början av 1700-talet, men byggdes snabbt upp igen med hjälp av bidrag från staten.

Smedjan eller smedjorna låg förstås vid vattenkraften, här fanns också magasin för kol och järn. Ibland låg masugnen i närheten, men redan från 1700-talet flyttades många masugnar norrut där möjligheterna till kolning var större.

Slaggtegel och kalksten är vanligt byggnadsmaterial i de rappade husen. Det var brist på virke, eftersom skogen avverkades för kolning. Slaggtegel var ett sätt att ta tillvara det material som blev över vid järnframställningen.

Längst bort i skogskanten låg ibland en liten stuga för den som vallade korna under sommaren. Oftast en äldre kvinna. Det intresserade Märta och hon har dokumenterat den stuga som fortfarande fanns kvar på Lövsta, när hon var där 1942 (Isof, ULMA 15557 Pdf, 27.8 MB. s 81).

På sidan Karta över Forsmarks bruk 1752 kan du se hur bruket var uppbyggd och vilka bruksbor som bodde var.

Svartvitt fotografi av äldre trähus.

Vallkullans stuga, Löfsta Bruk. Foto: Märta Tamm Götlind (Isof, ULMA 15557 sid 81).

Arbetet i smedjan

Arbetet i hammarsmedjan hade hög status, men var ett hårt, tungt skiftarbete som pågick från söndag kväll till lördag morgon. Smedjorna lystes i äldre tid upp av halvkolade bränder i ett eldjärn. Senare blev det lyktor med rovolja och gasolja och därefter fotogen.

Märta berättar om arbetet i Österbys vallonsmedja:

Förr var det åtta smältor på skift = turné/turnej (från franska tourner): 2½ - 3 tim. Sedan arbetade de i 4½ timmars skift efter klocka. Pågick kontinuerligt hela veckan från kl 6 sönd kväll till kl 9 lördag morgon.

På lördagen släcktes härden. (---) På söndag morgon hade mästaren själv att ”ställa härden”, göra ren den och se efter att den var riktig.

1936 var det 8 timmars skift dygnet runt. I vallonsmedjan turades två lag kl 5-1,1-9, tills de gjort 48 tim. Då släcktes härden.

Förr sov de inte mycket på dagarna. De ville prata med gumman och barnen. Sedan de ätit hemma, gick de och lade sig på labby [se nedan] 7 i stöten. Där brukade vara tre smältare och fyra räckare. De var två om sängen i skift. Den hann inte kallna mellan lagen. Halmen byttes bara i ”höandsveckan” på sommaren.

Isof, ULMA 21254:1 Pdf, 5 MB.

Isof, ULMA 21254:2 Pdf, 14.3 MB.

Hon beskriver mycket pedagogiskt själva vallonsmidet:

Från masugnen kom tackjärnen (gösen) från masugnen till vallonsmedjan. Först fördes järnet till smälthärden: Man rullar fram gösen över den bakre väggen, så att den smälter i 80 kilos smältor.

Nu ska kol arbetas in i järnet, så att det blir smidbart. Smältan vänds omkring tre kvarts varv med spett, tills den blir färdig. Det bedömer den skickliga vallonsmeden på känn, och smältan förs till hopslagningshammaren. Den drevs förr med vatten, nu med ånga och luft. Då slås den porösa smältan ihop till en fast massa i smältstycken.

Dessa smältstycken ska vidare värmas och bearbetas till stångjärn. Styckena ska in i en vällugn för att bli lämpliga att smidas ut. De kommer då under räckhammaren, som räcker ut smältstycket till stångjärn. Varje stång behandlas i två omgångar: ena halvan först, varvid tången omsluter kolven. Sedan ska andra halvan in för att värmas på nytt. Då brukar de hålla den utsträckta biten med handskar eller vantar eller skinnlappar, sk handlappar.

Järnet brukar räckas till speciella dimensioner 5 tum 5/8 tjockt. England vill ha det måttet på stångjärn. Det blir bra att lasta och styckena kan travas på varann.

På Österby var det både smältmästare och räckarmästare. Vällugnen sköttes av de unga gujarerna.

Arbetet vid härdarna:

Smederna var i arbetet klädda i träskor, långa lärftstrumpor (husetter), långa skjortor av lärft, i regel hemvävt hellinne, hatt och förskinn.

Under hatten stack de in en trasa: syvvö, att torka svetten ut pannan med.

Vid en smälthärd arbetade fem stycken. Mästersmältaren och mästersvennen turade vid skiften. Var och en av dem hade en dräng, men mästaren också en hjälpkarl. Det var alltså tre stycken i det ena laget och två i det andra. Mästaren gjorde inte så mycket själv. Omkring 1880 försvann hjälpkarlen ur laget.

Vid räckarhärden arbetade. (---) Fyra man samtidigt: Mästaren eller mästersvennen, dräng, hjälpkarl och gujar. Denne var passopp åt allesamman. Mästersvennen var ansvarig för mästaren. De turades i skift.

Isof, ULMA 21254:1 Pdf, 5 MB.

Isof, ULMA 21254:2 Pdf, 14.3 MB.

Det tunga arbete som utfördes av pojkar i 12-årsåldern, kolpojkarna, var något som Märta ville lyfta fram. Före tolvårsåldern fick både pojkar och flickor arbeta i självhushållet med att sätta potatis, valla oxar, räfsa och kanske vara grindpojke och se till att kor och får inte kom in på bruksgatan. När de var runt 16 år blev gujarer och fick ännu tyngre uppgifter.

Pojkarbete enl förman Sten:

  1. Pojkarna som pådragare skulle reglera hammarn i vallonsmedjan med vattentillförsel och senare med ånga. Arbetstiden var 12 timmar.
  2. När pojkarna högg av änden på glödande järnstänger, måste de också stämplas med en stamp, på vilken man slog med en-kiloshammare.
  3. Tolka = mäta av glödande järn under smidningen.
  4. Rikta stängerna = slå på en krokig stång med 4-kilos-slägga, så han blev rak.
  5. Skjuta in ved på söndagarna kl 3. - - Om vintern på kärra, om sommaren på kärra. Det skulle vara fullt ångtryck vid ånghammaren.
  6. Sota pannan och dra ut tuberna.
  7. Mästersmeden var inte nådig, om inte elden var som den skulle.

Skiftgången var för mycket för pojkarna. De var inte avklädda på hela veckan och stormnjöt under slåttern trots hårt arbete, ty då fick de sova ut. Under fortsättningsskolan gick de inte i smedjan. Konfirmationsläsning gjordes på vilskift för brukspredikanten.”

”Gujarerna var pojkar omkr 16 år gamla. De hade tränat sedan 12-årsåldern i div arbete och var duktigt starka. Gujar av franska guyare = lärpojke.

De skulle:

  1. Skjuta in kol i vallonhärden, det var nästan det tyngsta arbetet.
  2. Lägga upp alla smältstycken i en vällugn till förvärmning.
  3. De plockade ner smältstyckena, satte dem på tänger och sköt in dem i räckarhärden. De fick lyfta dem, fast de vägde omkr 25 kilo, och tängerna vägde 15-20 kg.
  4. När de smitt ut halva smältan, kallades det kolv. Smeden lade den i vattenhon, så den svalnade. Gujaren tog den med händerna i den utsmidda ändan, som var som en stång och stack in klumpen i härden. Ibland lindade han en handlapp om handfästet. När de smed, smed de vartannat smältstycke och varannan kolv.

Isof, ULMA 21254:1 Pdf, 5 MB.

Isof, ULMA 21254:2 Pdf, 14.3 MB.

Ibland kunde det vara så hett att hammaren inte kunde gå. Det kunde också saknas beställningar. Då smedjan stod, fick smederna hjälpa till med skörden.

Märta beskriver också alla andra yrkesgrupper, som fanns runt omkring smedjorna: kolarna, stallmästaren, stalldrängarna, kusken, körarna, målaren, glasmästaren, skräddaren, skomakaren, sadelmakaren, kakelugnsmakaren, som också var krukmakare, mjölnaren – bruket hade egen kvarn – byggmästaren, snickarna, bruksfiskarna och ett antal tjänstemän.

Avlöningssystem, sociala skyddsnät, barnsäd

På onsdag i var månad var det tilldelning. Kassören, bokhållaren och skrivaren delade ut.

Från Lövsta berättar Märta att smederna hade korn och råg i lön, 85 l i månaden av var sort. Av kornet kunde de välja mellan korn och malt. Vete var det ont om. Brukets kvarn låg vid stordammen.

1867–68 var det nödår i landet, men på Lövstabruk rådde ingen brist. Baron Manne de Geer skaffade råg från utlandet. Det kom stora ”mattor” med mjöl. Även bönderna däromkring fick mjöl.

Ved fick de hämta själva i skogen. Smederna kunde i bästa fall tjäna en extra slant på överkol och överjärn:

Det beräknades visst kvantum kol för varje deciton järn. Om det gick åt för mycket kol, fick smeden betala med avdrag på lönen. Men hade han sparat kol, fick han betalt. Varje härd hade sitt bås i kolhuset för kontrollens skull.

För varje deciton tackjärn (100 kg) skulle smederna lämna minst 87 kg smitt järn. Om det blev mera av den smältan kallades det överjärn och betalades extra av bruket, men blev det mindre drogs det av på lönen.

Det smederna sparat i överkol och överjärn betalades på nyår.

Isof, ULMA 21254:1 Pdf, 5 MB.

Isof, ULMA 21254:2 Pdf, 14.3 MB.

Gratial

Gamla arbetare och änkor hade så kallad gratial, bostad och en mindre naturapension, ofta i form av saltströmming, ved och råg. De kunde också utföra en del arbete. De sköt in kol fram till härdarna och rullade in gösar på trärullar. De kunde turas om med kolpojkarna att vara eldvakter i smedjan. De eldade också i labbyt och väckte också smederna vid skift.

På Forsmark fick gratialisterna varje lördag gå och kratta gångar i parken. De fick 25 öre om dagen.

Barnsäd

Barnsäden var en löneförmån som, med viss variation, förekom vid de flesta uppländska bruk. Förmånen uppstod under 1800-talet, troligtvis allra först vid Österby 1827, året efter den svåra nödtiden 1826. Barnsäden hör till det som intresserar Märta. ”Denna högst intressanta lönebestämmelse om ’barnbidrag’”.

Den var en extra tilldelning av spannmål, oftast en fjärding i månaden, hälften råg och hälften korn för varje barn mellan ett och tolv år. Vid Harg var det bara smederna som fick barnsäd redan vid första barnet, medan de ännu fattigare lantarbetarna fick barnsäd först vid tredje barnet.

Under första världskriget ersattes barnsäden under ransoneringstiden med kontanter, men sedan återgick man till barnsäd fram till 1920.

På Lövsta fick varje hushåll med barn fick en fjärding (8 kannor) säd för varje barn tills de var 15 år. Det delades i hälften korn och hälften råg.

Självhushållet

Bruksarbetarna hade oftast 1–2 kor, får, gris och höns. Vinterfoder hämtades som sjöslåtter och lövtäkt i backar. Sjöslåttern var ett hårt arbete som Märta beskrivit från de flesta bruk. Då fick de stå i vattnet från morgonen till kvällen och hade matsäck med för hela dagen. Vid de flesta bruk var detta mest kvinnornas göra, fast de ibland hade hjälp av karlarna. På vintern hämtades fodret över isen med skrinda och kälkar.

Under sommaren gick djuren på skogen. På flera bruk höll smederna en vallkulla som vallade djuren om sommaren. Det kunde vara en änka, som bodde i en liten koja på norra ändan av bruket (Se ovan.) Men även gubbar gick och vallade kor.

Djurens ägare höll vallkullan turvis med matsäck och plockade även åt henne mat under vintern. Baronen behövde inte sörja för henne.

I täpporna som hörde till boställena odlades potatis (vanligt först på 1840–50-talet), kålrötter, morötter och bondbönor.

På Lövsta skaffade baron Manne de Geer smederna lagårdar, potatisland och slåtter. Varje smedshushåll hade lika stort potatisland. För övrigt fick de odla upp så mycket mark de kunde. Baronen bestod marken. Smeden anställde då en forbonde med häst, som gjorde körslor åt honom, körde ut gödsel, plöjde, harvade m.m. Isof, ULMA 15557 Pdf, 27.8 MB.

Lin och smedsskjortor

Smederna stod vid härden i långskjortor. På vintern kunde de ha ett hemstickat livstycke av ull, under den långa skjortan. Dessa plagg höll smederna själva.

Vi gick hem i skjorta me å gick i hagarna me. Det va så skönt å luftigt utan byxor, då man var van vid det. (---) Ja, räckarna ville ha det luftigt. De kunde öppna dörren vid arbetet, så att snön yrde in. (---) På fötterna hade mederna yllestrumpor och träskor. Dessa satte de på förstubron hemma och gick så i sockorna. Isof, ULMA 21215 Pdf, 14.3 MB.

I äldre tid odlades linet hemma och bereddes av kvinnorna, som också vävde och sydde smedsskjortor och andra plagg. När Märta gör sina intervjuer väver de flesta halvlinne, med bomull i inslaget och linet köptes från Hälsingland.

Tidigare hade de anställda egna får, senare köptes ullen in. Ungdomen kunde gå på kardkalas, då man kardade åt någon som trakterade. Och sedan blev det spinnkalas.

Midsommar – årets stora högtid

Människor runt majstång som står framför hus.

Majstången framför vagnshuset i Gimo år 1941. Foto: Märta Tamm Götlind (Isof, ULMA 15091 sid 47).

Spelman Jansson på Lövsta tillfrågades en gång om han var pingstvän. ”Neej, sa gubben. Jag är midsommarvän, jag” Isof, ULMA 15557 Pdf, 14.3 MB.

Vid alla vallonbruken har midsommar sedan långt tillbaka firats som årets största högtid då man också skulle ha nya kläder. Traditionerna kring midsommarfirandet har utvecklats på ett liknande sätt på de olika bruken, men ändå skiljt sig något åt.

Det typiska för midsommarfirandet var folkets indelning i lag. Detta skedde vid de flesta vallonbruk, men vid Österby var det flest lag, minst fyra, ofta sex lag med starkt utvecklad ritual: 2 hammarlag, ett stålsmedslag, ett hantverkarlag, ett stallag, ett lantgårdslag. Till alla lagen hörde hela familjerna. Varje lag reste en majstång och bryggde sitt eget öl.

På Österby var det före 1885 mästarnas, det vill säga deras hustrurs, skyldighet att brygga till midsommarlagen. Till brygden utlämnade bruket korn och humle. Alla mästare erhöll en hel fjärding korn. Diversearbetare och pojkar fick ½ fjärding. Humle utdelades i liknande proportioner. Det blev en slags tävlan mellan lagen i att göra det bästa midsommarölet, som brukade avsmakas av brukspatronen och hans gäster under en rond.

Lagmannen lämnade in laglistan till kontoret, som gjorde rekvisition på magasinet. Det kunde vara 15-20 familjer i ett lag. Nu skulle man slå vatten på kornet och mälta det och slutligen torka det på stora plåtar i vallonsmedjan. Malning skedde i brukets egen kvarn. Bakom stallet hade man lagt upp en isstack för drickat. Det var pojkarnas göra att köra is till lagmännens källare. Dit fördes drickatunnorna. En del lag kunde ha tre tunnor, dvs 480 l el mer. Tunnorna skulle slås upp då majstången restes. Den som hade laget tog fram dricka i stora kopparbunkar. Det dracks dels i muggar, dels i stora silverbägare som kunde gå runt. Dessa bägare hade smederna i regel fått av brukspatronen för trogen tjänst och de hölls i stor ära.

Isof, ULMA 21254:1 Pdf, 5 MB.

Isof, ULMA 21254:2 Pdf, 14.3 MB.

Efter 1885 drog den religiösa väckelsen fram och gjorde att flera mästare vägrade att brygga. Då räddade andra i lagen traditionen, men bryggningen blev mer ambulerande. En del lag kunde i senare tid ha kaffe och smörgåsbord. Det fanns också ett godtemplarlag. När Österby 1916 såldes till Gimo togs lagen bort och det blev gemensam majstång utanför vagnshuset, där dansen går.

Svartvitt fotografi föreställande ljus huslänga.

Gamla vagnslidret i Österby bruk fotograferat år 1936. Foto: Johan Götlind (Isof, ULMA 21254_2 sid 88).

Majsstångssupen hörde till vanorna när stången skulle resas. Den som hade laget skulle bjuda på den. Det delades också ut tobak och 2½–3 sillar per person.

I gamla tider skulle lagens majstänger vara omkr 34 alnar höga (ca 20½ m) Det blev nästan en tävlan om högsta stången. Stången brukade kilas fast i en trätrumma eller ett järnrör, där den kilades med träkilar. Den kunde få stå till lördag efter midsommar. Då togs den ner, när de slutat dansen.

Stängerna hade inga armar, de var höga och raka, helt klädda med liljekonvaljblad (hette i Österby morgonblad) Pojkar och flickor plockade bladen någon dag i förväg och förvarade dem i källare. I toppen på stängerna sattes gärna något emblem för just det laget... Ingen dans kring stängerna, det var i stugorna. Förr var det nyckelharpor, sedan musikkår. Man firade 3-4 dagar.

På midsommarafton dansades hos lagmännen till kl 12. På midsommardagen gick man till kyrkan. Kl 3 började dansen. Man tågade med nyckelharpsspelmännen i täten tilll stallmästarn, som hade stora nyckeln till vagnshuset. Han öppnade högtidligt. Vagnshusmarschen spelades. Vagnarna var utflyttade och det var lövat. Det var bänkar som delade upp det i två rum: bruksändan och bonnändan. Smederna dansade med hatten av och bönderna med hatten på.

På Österby var spelmannen Salmaka-Kalle, Karl Österberg berömd och anlitad vid danser. Han var son till sadelmakarn, men arbetade vid bruket som järnsynare. Det var också en spelman Wenngren från Dannemora. Av bruket fick spelmännen 10 kr var sedan fick den spelpengar, som samlades in av pojkar i en hatt.

På annandag midsommar var det åter dans på vagnslidret från kl 3 till kl 9 på kvällen. Vid dansens slut marscherade all ungdomen runt bruket efter spelmännen. Tredjedagen kunde man begära en timmes dans extra, om det var söndag. (---)

”Ja, nog kunde vallonerna dansa!” sa Karolina Anjou f 1852. Gammalvals med nigning dansades bara av de gamla. Isof, ULMA 21254:1 Pdf, 5 MB.

Isof, ULMA 21254:2 Pdf, 14.3 MB.

Musiken spelades på dragspel och fiol, men tidigare på nyckelharpa och klarinett.

”Min svärfar var harpspelare”, sade Olsson. Han var född 1842 och var skomakare Sundman.

Isof, ULMA 21320, Forsmark Pdf, 23.5 MB.

Nyckelharpsspelandet har starkast levt kvar in i vår tid på Österby. Nyckelharpan har ursprungligen inget med de invandrade vallonerna att göra, men folkmusikarvet har förvaltats av deras efterkommande på bruken. Det förekom även danser vid andra tider på året, till exempel vid Knutsmasso.

Julen

Vid julen stod hammaren och den drogs inte på förrän efter trettonhelgen. Då var det hopslagningsdanser vid bruket och flera som hade nyckelharpa. Förr var det klarinett och nyckelharpa, kallad harpa och senare blev det fiol och handklaver.

Spår av det vallonska ursprunget

Som så många andra, intresserade sig Märta för hur de uppländska bruken präglats av de invandrade vallonerna. I smedjornas terminologi fanns en del att hämta, till exempel ord som gujar ’lärpojke’, turnej ’skift’, labby, labbi ’rum där arbetarna vilade mellan sina skift’, husetter ’långa lärftstrumpor’, gösar ’långa tackjärn’ och syvvö ’trasa att torka svetten ur pannan med’. Läs mer om de vallonska termerna på sidan Vallonskans språkliga arv.

Det fanns också en del obekräftade muntliga traditioner:

En gumma som var född 1780, hade berättat att vallonerna en gång om året gick till Stockholm 12 mil, för att få nattvarden i den reformerta kyrkan där. De fick matsäck i herrgården och gick i flock. Det var hennes fäder som gått. Sedan fick de präst vid Österby. Andra berättade att det var vid midsommar de gick och att de fått marschpengar av bruket. (---)

För länge sedan hade vallonerna motbok med bruket för vin. De invandrade vallonerna var ju vana vid vin från hemlandet.

Isof, ULMA 21254:1 Pdf, 5 MB.

Isof, ULMA 21254:2 Pdf, 14.3 MB.

Mer om Märta Tamm Götlinds bruksundersökning

Flera av Märta Tamm Götlinds arkivuppteckningar från bruksundersökningarna finns digitaliserade och går att ta del av som pdf. De som citeras på sidan är länkade direkt till arkivuppteckningen. Du hittar en sammanställning över uppteckningarna och länkar på sidan Arkivmaterial om bruken.

Mer om Märta Tamm Götlinds liv och gärning

Märta Tamm Götlind var aktiv i kvinnorörelsen och fredsrörelsen, och engagerad i föreningsliv och politik. Som folkbildare, folklivsforskare och skribent uppmärksammade hon ofta kvinnors liv och villkor. Du kan läsa mer om hennes liv och gärning i webbutställningen ”Det omöjliga tar lite längre tid. En webbutställning om Märta Tamm-Götlind”.