Vallonskans språkliga arv

Vid de uppländska bruken fortsatte vallonerna länge använda sitt eget språk. Det som levde kvar längst av det vallonska språkbruket var termer som hörde till själva arbetet i smedjan. 

Svartvitt fotografi med män som arbetar i smedja.

För arbetet vid hammare och masugn användes många termer med vallonskt ursprung. På bilden vallonsmide vid Lövsta bruk i Uppland år 1932. Foto: Järnvägsmuseet.

Vallonerna som kom till Sverige hade vallonska som modersmål, ett romanskt språk som är nära besläktat med franska och främst talas i Vallonien i södra Belgien. Eftersom de invandrade hade sitt ursprung i olika delar av Vallonien talade de olika dialektala varianter. I trakten av Liège, varifrån en del kom, har vallonskan starka tyska inslag, vilket saknas i området i övrigt. Enligt Florén (1998, s. 21) blev Upplandsbruken ”något av en smältdegel där olika vallonska dialekter och kulturer formades till ett gemensamt språk och en gemensam identitet”.

Vallonskan stark vid de uppländska bruken

Efter ankomsten till Sverige fortsatte vallonerna att använda sitt eget språk, men hur länge de gjorde det varierar. Vid de uppländska bruken höll vallonerna fast vid sitt språk längre än i exempelvis Bergslagen. I sin Voyages métallurgiques (1776) beskriver fransmannen Jars, som besökte Sverige och bruken i Uppland 1769, att det ”fortfarande [finns] många i Roslagen och i synnerhet i Löffstad, vilka mellan sig till och med behållit sitt vallonska språk” (citerat ur Florén 1998, s. 18). Flera orsaker fanns till det. En av dem var att den vallonska miljön i Uppland var mera isolerad än på andra håll. Man var här angelägen om att behålla yrkeshemligheter inom familjerna och sönerna lärdes därför upp i yrket av sina fäder för att kunna överta faderns position. I Uppland var det dessutom vanligt att inte bara arbetarna, utan även brukspatronen och arbetsledarna var valloner och de kunde därför sinsemellan tala vallonska. Också det vallonska sättet att fördela arbetsuppgifter bidrog till denna slutenhet. De vallonska arbetarna var mer specialiserade än de svenska och fördelade arbetet på fler personer, vilket krävde högre grad av kommunikation mellan arbetarna. Svenskarna, som var vana vid ett annat arbetssätt, hade svårt att ta till sig detta. Vid bruken i Bergslagen fick vallonerna i stället anamma de arbetsmetoder som redan förekom vid bruken och de måste därför ha mer kontakt med svensktalande.

Termer inom vallonsmidet

Det som levde kvar längst av det vallonska språkbruket var, förutom personnamnen, termer som hörde till själva arbetet vid hammare och masugn. I Isofs arkivsamlingar finns en Monografisk ordförteckning öfver Vallonsmide 1896 (ULMA 303:193), där upptecknaren J. Sandgren återger de termer han tecknat ned efter J. L. Söderkvist från Harg i östra Uppland. Sandgren beskriver hur termerna uttalas och böjs samt vad de betyder. Ibland ger han även exempel på meningar där orden ingår. Ordlistan finns att läsa såväl i original Pdf, 545.7 kB. (pdf) som i renskrift Pdf, 159.2 kB. (pdf). Renskriften är något förändrad i förhållande till originalet för att förbättra läsbarheten. Exempelvis har förkortningar upplösts och skiljetecken används mer konsekvent. Varje ord har också försetts med ett normaliserat uppslagsord i fetstil.

Av de närmare 70 ord som ingår i Sandgrens lista finns också några av (möjligt) vallonskt ursprung. Nedan kommenteras just dessa termer utifrån uppgifter i Svenska Akademiens ordbok (SAOB), ordboken Bergslagens hyttspråk av Erik Holmkvist samt artikeln Vallonsmide och bruksliv i Dannemora bergslag under gångna tider av Johan de Faire (1868–1932). I artikeln nämns ett stort antal termer inom vallonsmidet och den som vill fördjupa sig i ämnet hänvisas dit.

Ord med vallonskt ursprung

Ord i Sandgrens ordlista som (möjligen) är av vallonskt ursprung:

Blassa används om olika typer av hällar. Enligt de Faire har dessa hällar ”under tidernas lopp fått mycket olika namn såsom blascha, prasche, place osv. Vilket av dessa namn, som var det ursprungliga är ej så gott att veta.” Holmkvist återger i ordboksartikeln blassa ytterligare en form blaseau i ett citat ur Åkerman (1839): ”Blaseaun ligger horisontelt och öfverskjutande blåsväggen med ½ tum.” Särskilt formen ”blaseau” ger intryck av att ordet har vallonskt ursprung, men någon säker uppgift om det har inte gått att finna.

Sandgren tar i ordlistan upp en form ”ôrbi” som avser en nabb som man arbetar med spettet emot. Det har varit svårt att identifiera vad detta egentligen är för ett ord. Ser man till det språkprov ordet förekommer i skulle frasen ”kallas fôr ôrbi” kunna tänkas vara ett missuppfattat ”kallas fôrbi”. Då ligger ordet furbé nära till hands, vilket Holmkvist tar upp i sin ordbok och också de Faire nämner. En furbé avsåg dock något helt annat än en nabb: ett slags bana i golvet bestående av tackjärnshällar som man drog smältan över. Holmkvist anger dessutom att ordet uttalas furbä´ eller fu`rbe, vilket inte ligger påtagligt nära formen [f]ôrbi.

En gujar var en kolpojke eller koldräng. Ordet har sitt ursprung i formen goujart som förekommit i dialekter i nordöstra Frankrike. I franskan motsvaras det av goujat ’gosse’. Ordet ska ursprungligen vara bildat till hebreiskans goj ’(hedniskt) folk’.

Ordet gös förekommer i ordlistan i sammansättningarna gösgång och gösrulle. En gös är ett långt tackjärnsstycke och kan enligt SAOB härledas till franskans gueuse ’tackjärnsgös’ och lågtyskans göse, som är pluralformen av gos ’(stycke av) smält metall (järn)’.

Ordet lupp, som inom vallonsmidet avsåg en liten järnsmälta, har enligt SAOB möjligen inkommit med vallonerna, medan en närliggande form loppa o.d., som används i samma betydelse, antas ha lånats in från tyskan.

En lupress är en stor tång med vilken smältan tas ut ur smälthärden. Det är sannolikt också ett ord som inkommit med vallonerna, även om det inte gått att klarlägga. Ordet nämns också av de Faire.

Ordet labbi, som avser ett rum där arbetarna vilade mellan sina skift, förekommer i svenska dialekter även med former som labby, labbe, labbris och labbis. Ursprunget till dem alla är sannolikt det franska l’abri, vilket är den bestämda formen i singular av abri ’skydd, skjul’.

Ordet turnej ’skift för arbete eller vila vid vallonbruk’ härrör från den vallonska dialektformen tourneye ’avlösning, skift’. Egentligen är det samma ord som turné.

Läs mer

Arkivmaterial

Monografisk ordförteckning öfver Vallonsmide 1896 (ULMA 303:193):

Litteratur

Johan de Faire: Vallonsmide och bruksliv i Dannemora bergslag under gångna tider. S. 67–77. I: Dædalus 60. 1992.

Anders Florén (1998): Ändlös var raden av svarta valloner. Tankar kring identitet, främlingskap och valloner. S. 11–27. I: Främlingar – ett historiskt perspektiv. Opuscula Historica Upsaliensia 19.

Erik Holmkvist (1945): Bergslagens hyttspråk. Uppsala.

Gabriel Jars (1776): Voyages métallurgiques. Lyon.

SAOB = Svenska Akademiens ordbok. 1–. 1893–. Lund.

August Åkerman (1839): Korta underrättelser rörande svenska stångjerns-smidet. Fahlun.