Midvintertankar 1940

1940 är ett mörkt år. Kriget rasar i Europa och Johan Götlind har avlidit, endast 52 år gammal. Märta är ensam kvar med sönerna, som ännu inte är vuxna. I december vistas hon en period på hemslöjdens kursgård Sätergläntan, då också pensionat och tydligen även en tillflykt för flyktingar. Hon är här för att vila upp sig, men skriver som vanligt artiklar och brev.

Hon skriver till Gertrud Wiklund, som inte bara var en nära vän utan också synnerligen aktiv i Husmorsförbundet, satt i Uppsala stadsfullmäktige och var initiativtagare till Aktiv Hushållning (Föregångaren till Hemmens forskningsinstitut, som sedan togs över av staten och blev Konsumentinstitutet och Konsumentverket):

Jag längtar efter att komma hem och arbeta. Man kan inte bo på vilohem hela livet --- stackars de människor som tillbringar sitt liv med att resa från pensionat till dito.--- Jag går mycket ensam, men snön är så vit, och naturen ger en viss ro. Man kan behöva tvingas till litet stillhet ibland. Man känner sig bara så överflödig i hela tillvaron. Den sköter sig så bra utan ens insatser.

ULMA 34513:OPUS 1940

Hon vill mobilisera kvinnogruppen för att sätta ihop en skrivelse som sammanfattar deras syn på skolan: mindre klasser, mer slöjd och praktik, kortare skoldagar och tidig avslutning på lördagar. Hon skriver: ”Snälla Gertrud, jag vet, att du är radikal i skolfrågorna. Lägg in din själ i detta! Du som sitter på en post, där du har inflytande!”

Hon längtar efter att åka ut och hålla föredrag: ”Inte värt att jag lovar något än. Jag har inte sett, att jag duger till arbete. Men jag längtar våldsamt efter att kunna jobba igen.”

Johans bortgång innebar att Märta så småningom blev än mer produktiv. Att skriva och hålla föredrag var förstås också hennes försörjning.

Följande bidrag, som insändes till Uppsala Nya Tidning den 14 december 1940, kom dock aldrig i tryck:

Midvinterljus

Det är aftonen den 13 december i onådens år 1940.

Från mitt vindsfönster i en gård upp emot Siljansbygden ser jag ett svenskt vinterlandskap, så vackert, att ingen pensel skulle förmå att återge det. I förgrunden ståtliga, snötyngda granar och björkar, som fått hela sitt lätta graciösa grenverk täckt av skimrande rimfrost. En djup dalgång med isbelagt och snöhöljt vatten, byar på slänterna och bakom alltsammans en böljande linje av allvarliga skogsklädda åsar mot en himmel, där ljust grönblått går över i det skiraste rosa. Sådana färger som i Dalarna finns ingenstans i världen, säger en berest främling, en gammal filosof, som upptäckt naturen och dess rikedom, sedan han – låt vara ofrivilligt – fått lämna alla sina jordiska ägodelar och sitt rika hem i en storstad.

Snön ligger djup och tät – den som hade alla svenska skolbarn en tid i den här terrängen; då skulle det bli nytt liv i deras av gråväder glåmiga uppsyn. Finns det något vitare än snö på jorden? Och mera rogivande? En timmersläde har nyss lämnat gården med hästens hemtrevligt klingande bjällra.

Stillheten djupnar alltmera; det är bara talgoxarna, som har förtvivlat brått att vittja fågelholken. Men de stör ingen. Tvärtom, de är ett litet trevligt sällskap för den, som är ensam.

Att det ännu finns en sådan ro i en vrå av vår sönderslitna värld! Vi har nyss firat Lucia. På lussenatten gjorde vi en månskensvandring i det då nästan overkliga, vita landskapet, och vi tänkte på svensk ungdom, som förr samma natt vandrat omkring till de små grå eller röda stugorna i en del svenska bygder för att glamma som ”lussegubbar” eller för att sjunga den gamla visan: Lussi lelle, lussi lelle, elva nätter före jul-”

Lucia kom här till en flock vinddrivna människor utan hem, utan fosterland. En sydlänning med musik i blodet stämde strax frejdigt in i hennes sång, när hon överraskade honom och hans familj i den tidiga morgonstunden. De andra ha frågat: ”Vad är då detta? Vem är Lucia? Vi ha rest vida omkring, men aldrig sett något sådant förr.”

Ja, vem vår svenska Lucia egentligen är, därom tvista de lärde. Hennes ljusgestalt är fängslande för forskaren. Säkert är, att hon bringar oss ljus, när mörkret som värst tätnar kring oss. För oss är hon omistlig i vårt vinterland, symbol för det ljusaste och bästa vi ännu äger i vårt: friheten att söka sanning och ljus i dunklet.

/Tege

ULMA 34513:OPUS 1940