Statardrängen som blev skogvaktare under Österby bruk

Den 11 november 1843 skriver statardrängen Per Gustaf Mickelson i Alunda ett kontrakt på att bli skogvaktare åt Österby bruk. Det kom att bli en vändpunkt i hans liv.

Bruken – den största jordägaren

Tillgång till jord är ett socialt fenomen. Det är inte enbart en fråga om förhållandet mellan befolkning och befintliga resurser, utom om hur rättigheterna till dessa resurser fördelas. Lindström & Mispelaere i Jacobsson, B. & Ågren, M. (2011) s.132–33.

I det tidigmoderna Sverige var tillgång till jord att bruka avgörande för de allra flesta människors försörjning. 1800-talets mest genomgripande jordreform i Laga skifte, som trädde i kraft år 1827, innebar privatisering av jordbruksmark och uppbrytning av de gamla bysamfälligheterna. Jordägare i en by kunde ansöka om laga skifte och var delaktiga i processen som följde. Obesuttna personer som inte ägde egen jord att bruka hade däremot inget att säga till om vad gällde laga skifte.

Österby bruk, beläget i nordöstra Uppland var under 1800-talet Uppland näst största jordägare efter Lövsta bruk. Bruken var stora jordägare för att få tillgång till de resurser som krävdes för järnproduktionen. Skog behövdes i form av träkol som bränsle i järnframställningen. Frälsebondehushåll men även torpare bidrog bland annat med kolning, transporter av järn, träkol och malm samt arbetskraft och livsmedel från brukens jordägor runtom i landskapet, mot att de fick bo och bruka brukens mark enligt kontrakt. Självägande skattebondehushåll betalade också jordränta i natura till bruken på grund av det rådande privilegier rörande jordskatter som bruken besatt sedan den så kallade stormaktidens dagar under 1600-talet. Bruken var rädda om den värdefulla skogen på deras ägor och hade även skogvaktare ute i bygderna. När vi i dag tänker på bruken ser vi kanske främst själva bruksorten framför oss med dess herrgård och andra karaktäristiska byggnader för järnframställning och bostadslängor, men brukens armar sträckte sig långt ut i det omgivande landskapet. Att producera järn krävde ett komplext organisatoriskt system för insamlade av resurser från omlandet och bruken påverkade människor och naturresurser lång bort från själva bruksorten.

Per Gustaf Mickelson – nybyggarson som blev statardräng

Den andra mars år 1817 föddes Per Gustaf Mickelson i Alunda socken i Uppland. Han var son till Catharina Golfberg och hennes make skräddaren Michael Person i Öster Voxome. Per Gustaf föddes som parets andra barn. Familjen flyttade från Öster Voxome till Väsby, Alunda socken när Per Gustaf var runt året och i Väsby skulle Per Gustaf komma att bo även som vuxen. Familjen blev enligt husförhörslängden nybyggare på Väsby ägor, två barn avled i familjen men Per Gustaf och hans yngre bror Carl Eric nådde vuxen ålder. Per Gustaf växte upp och började att arbeta som dräng som många andra unga män på landsbygden i Sverige vid den här tiden. Han kunde troligtvis inte skriva eftersom Per Gustaf var barn före folkskolans lagstadgades år 1842. Per Gustaf flyttade från barndomshemmet som 16-åring och blev obesutten statardräng år 1838 i ett hushåll i Väsby, vars hemman ägdes av Uppsala Kungliga regemente.

Per Gustaf Michelsons skakiga och spretiga P finns bevarat som en underskrift på ett kontrakt från 1843 mellan honom och Österby bruks dåvarande ägare, brukspatronen Per Adolf Tamm. Vad som gör Per Gustafs öde intressant är just detta kontrakt som sticker ut bland hundratals kontrakt mellan Österby brukspatron och arrendebönder runt om i socknarna i norra Uppland, i byar där Österby bruk ägde.

Kontraktet mellan Per Gustaf Mickelson och Per Adolf Tamm från den 11 november 1843 är handskrivet, vilket visar på att det inte var ett rutinkontrakt, vilka var förtryckta och endast delvis handskrivna. Statardrängen Per Gustaf bebodde antagligen ett torp eller likande, på en plats som Österby bruk sedermera blev tilldelat i samband med omfördelningen av jordägorna vid laga skifte i Väsby by i början på 1840-talet, för i kontraktet står det som följer;

Drengen Per Gustaf Mickelson vid Wäsby tillåtes härmed att bo qvar på mina ägor, samt begagna den så kallade Trädgårdsvreten och slåttan Ny. Kärret emot följande villkor …

Skogvaktare åt bruket

Första punkten på kontraktet rör de dagsverken Per Gustaf ålades att utföra årligen, sammanlagt 28 dagsverken fördelat på fyra olika bönder angivna med namn i kontraktet. Resterande punkter på kontraktet är uppsatta regler som så länge Per Gustaf Mickelson följde dem och utförde övriga åligganden samt uppförde sig ”redigt och anstädningt” skulle han ”varda bibehållen vid Lägenheten”. Kontraktet avslöjar en strategi för bruket att upprätthålla och kontrollera sin äganderätt i skogen ute i byarna, långt borta från själva bruksherrgården i Österbybruk. Punkt två på kontraktet är nämligen som följer;

Åligger honom (det vill säga Per Gustaf) att söka upptäcka de åverkningar å mine skogs skiften i Wäsby, hvilka framledes möjligen kunna ske, hvaremot han erhåller hälften av den plickt, som för den samma af åverkaren kan komma att erläggas.

Byn Väsby i Alunda socken påbörjade laga skiftesprocessen år 1839 efter en ansökan den 27 februari av A. Lindqvist, Furir och Indelningshafare af Wäsby boställe. Furir i Olands kompani, Anders Lindqvists hushåll, hemman Nr.2 ¾ mantal i Väsby, Förare Boställe under Uppsala Kungliga regemente är enligt husförhörslängden också det hushåll som Per Gustaf Mickelsson var statardräng inom. Lantmätare Wessblad önskas att ”förätta Laga Skifte mellan detta Boställe och öfrige hemman.” Själva uppmätandet av mark, gradering av jord och delning var färdig och underskriven i november 1842 men själva implementeringen av laga skiftet och eventuell utflyttning av boningshus- och andra byggnader från de gamla bytomterna till de nya tog självklart längre tid än så. Exakt ett år senare skriver således Per Adolf Tamm och Per Gustaf Michelsson under ovannämnda skogvaktarkontrakt. Österby bruk som först var tveksamt till skiftet i Väsby yrkade senare under processen gång att även skogsmarken till byn skulle ingå i laga skiftesdelningen, liksom övriga ägor.

Gränserna mellan ”ditt och mitt” blev tydligare genom laga skifte, när samfälligheterna upphörde tillsammans med det samfällda brukandet av marken. Här fanns nu plötsligt en statardräng i Väsby på brukets ägor som kunde ta på sig att agera vakt över den skogsmark som genom laga skiftet i byn blev privatägd av bruket. Det bör dock påpekas att skogsmarken i Väsby redan var indelad på hemmans-nivå sedan 1720-talet. Indelningen förändrades dock något i och med laga skiftet och varje enskild jordägare i byn fick privata skogsskiften. Skogens träd, i form av träkol, var värd guld för bruket. Hur upprätthöll bruket sin privata äganderätt till den värdefulla skogen ute i bygderna?

En vändpunkt i livet?

Den 26 oktober 1844, knappt ett år efter kontraktet skrevs mellan drängen Per Gustaf Mickelson och Per-Adolf Tamm, gifte sig Per Gustaf Michelson med Brita Cajsa (eg. Catharina) Ersdotter född i grannbyn Löddby den 3 mars år 1818 till skattebonden Eric Janson och hustrun Brita Jansdotter. Även i Löddby i Alunda socken, ägde Österby bruk jord och brukspatron Per Adolf Tamm begärde laga skifte i byn år 1843. Brita Cajsa föder två döttrar Christina (1848-04-13) och Augusta (1845-11-10).

Per Gustaf hade nu ett kontrakt som visade på att han hade försörjning så länge som han uppfyllde kontraktets åligganden och regelverk och kanske var det därför han, som var obesutten statardräng för några år sedan, kunde gifta sig, starta familj och skapa ett eget hushåll tillsammans med hustrun och de två barnen? Jag letar upp Per Gustaf Mickelson en sista gång i husförhörslängderna men hittar honom först inte och blir för en stund förbryllad men sen hittar jag en Pehr Gustav Lundmark, med hustru Brita Cajsa och rätt födelsedatum, som nybyggare vid Wäsby rote, Wäsby egor, Löddby åtting. Per Gustaf har inte bara gift sig, han har bytt efternamn och blivit nybyggare. Vi kan bara spekulera och aldrig säkert veta men nog är det inte en orimlig tanke att utan den viktiga funktion för bruket som Per Gustaf fick i skogarna ute i Alunda som skogvaktare och de dagsverken han skulle utföra för brukets arrendebönder inte hade ägt rum om inte Väsby bys alla ägor hade skiftats och samfällig skogsmark gjorts om till privat? För den forna statardrängen utan jord och livstidsförsörjning, var skogvaktarkontraktet kanske en vändpunkt i livet - om än ett hårt arbete?