”Alla stadens läroverk firade denna dag”

Ulla-Brita Sjöberg, född år 1932, berättar om sitt liv i Göteborg.

Mitt liv i Göteborg

Trots att jag bott i västra utkanten av Göteborg i hela mitt liv, känner jag mig knappast som göteborgare. Här är ingen stadsmiljö, bara hus med trädgårdar, och postadressen var till mina tidiga tonår Långedrag. 1945 blev detta område i väster införlivat med Göteborg.

”Stan” var en otroligt spännande plats för mig i min barndom. ”Jag kan väl få följa med”, var den ständiga bönen till min mor, då hon skulle åka till staden och handla. Och det fick jag ju ibland. Då blev det oftast besök på Meeths thésalong, där den stiliga madame Yvette spelade, och där det vankades bakelse.

Sedan blev Göteborg för mig skol- och universitetsstaden. På Majornas Kommunala Flickskola gick jag i sju år, från det jag var elva till dess jag fyllde arton. Jag hade samma lärare i svenska under alla åren. Jag tänker nu, att hon nog kände mig bättre än min egen mor genom alla uppsatser vi skrev varje år. Det var oftast episoder i våra liv, vi skrev om, och de kunde nog vara rätt avslöjande. Jag blev i alla fall ganska duktig i uppsatsskrivning och fick på avslutningsdagen i sjuan motta Bonniers litterära pris, en diktbok av Stina Aronsson innehållande otroligt sorgsna poem.

Jag lärde känna kvarteren runt Karl Johansgatan och Allmänna vägen rätt väl under promenader på frukostrasterna. Alla elever måste vara ute på rasterna. På tiominutersrasterna var vi på skolgården – flera hundra flickor på den sandiga lilla plätt, som var vårt andningshål. Där hade vi också brännboll under gymnastiklektionerna, då vädret så tillät. Alltid var det pojkar från Västra (läroverket), som hängde vid järnstaketet och glodde på oss. Pinsamt, tyckte vi.

Trappstegen i skolan var slitna av alla fötter, som trampat där under åren. Skolan hade fyra våningar, högst upp var rektorsexpeditionen och bönsalen. Ja, det stod Bönsal på dörren. Dit tågade vi varje morgon på led. Först ställde vi upp oss två och två utanför vårt klassrum, sedan tågade vi i tur och ordning under tystnad till bönsalen. Sjuorna gick först, och vi gick klassvis med ettorna sist. I bönsalen satt vi också i denna ordning – sjuorna främst och ettorna längst ner i salen. Morgonbönen bestod av psalmsång, en betraktelse och bön. Det var våra lärare, som höll i andakten, förutom en gång i veckan, då det kom en präst från Karl Johans församling. I påskveckan var det speciellt dramatiskt. Vi följde hela Jesu lidandes väg från Getsemane till korset på Golgata.

Amalia Björck hette en pensionerad lärarinna, som ibland höll morgonbön. Vi kallade henne Amalia och tyckte hon var konstig. Hon var konstnär och poet och hade givit ut diktböcker. Hennes kvaliteter fattade förstås inte vi elever. När hon i morgonbönen beskrev den strålande blå himlen, de gröna bladen och solens urkraft, flinade vi flickor. Löjligt, tyckte vi. En annan skönande var vår sångfröken, fröken Lagerholm. Hela hennes uppenbarelse skilde ut sig. Alltid stiligt klädd i sobert grått med koftor i bohusstickning och med en håruppsättning, som låg som en solfjäder över huvudet. Smal och rak i ryggen och med runda brillor på näsan. Hon tränade oss till sångerskor medelst timslånga andningsövningar. Hur tråkigt var inte detta. Inte konstigt att vi blev otåliga, pratade och fnissade. Oftast fick vi av henne en klassanmärkning, som skrevs in i klassboken för att visas upp för vår klassföreståndare. Hon var en klok person och förklarade för oss, att fröken Lagerholm var en konstnärssjäl och därför inte riktigt som andra. Vi fick en tankeställare, och förstod, att människor kunde vara mycket olika varandra.

Efter avslutad flickskola med Normalkompetens, som det stod i avgångsbetyget, började jag i första ring, Ll 3, på Högre Allmänna Läroverket för Flickor vid Götaplatsen. Det var en skola mycket annorlunda. Alla elever var stolta över att gå på Flickläroverket. Skolan hade gott renommé, bra lärare, och goda studieresultat. Vi var de moderna kvinnorna, vi skulle fortsätta att utbilda oss och bli yrkeskvinnor. Vi var helt på det klara med att hemmafrueran var över.

Två dagar under läsåret var speciella – Gustav Adolfsdagen och Lucia. Luciadagen 13 december var en rolig och glädjefylld dag. Tidigt på morgonen hade långbord dukats i korridorerna. Där fanns lussekatter och pepparkakor och vi elever slog oss förväntansfulla ner vid de dukade borden. Snart hördes i fjärran toner av musik och sång. Det var Lucia, som nalkades. Först kom fiolspelarna och så Lucia med ljus i håret och alla hennes tärnor och stjärngossar. Så högtidligt, stämningsfullt och vackert!

Så blev det samling i aulan. Vi var förväntansfulla och uppspelta, för nu skulle det bli spex och diverse roligheter, framförda av elever och lärare. Ett vackert och lite mer högtidligt inslag var uppförandet av den traditionella Bågdansen. Ett tjugotal elever, klädda som medeltida skoldjäknar, sjöng en gammal latinsk hymn medan de gick i takt i intrikata cirklar runt varandra. Höjda över sina huvuden höll de bågar i gula och röda färger, som flätades i varandra allteftersom dansen fortgick. Melodin var långsam och suggestiv, så ålderdomlig. Vi, som också läste latin, kunde känna en gemenskap genom sekler med forna skaradjäknar. Efter föreställningen i aulan var vi lediga resten av dagen.

Den sjätte november är Gustav Adolfsdagen och speciell för oss i Göteborg. Kung Gustav II Adolf är stadens grundläggare. Alla stadens läroverk firade denna dag genom att eleverna med fanor och musikkår i spetsen tågade på led till Gustav Adolfs torg. Där hölls tal och man lade ner en krans vid kungens staty mitt på torget. Ingen hade så bra musikkår, ingen tågade i så raka led som vi från Flickläroverket! Men så var vi också drillade av fru Holm, vår gymnastiklärarinna. Under hennes överinseende övade vi att marschera. Vi tränade och tränade på skolgården. Inte bara skulle vi gå i takt, våra näsor skulle också bilda en rak linje från vänster till höger. Fyra och fyra gick vi på led, raka i ryggen och med svängande armar.

På Gustav Adolfsdagens morgon ställde alla elever upp på skolgården i god ordning. Spårvägens musikkår anlände, stans bästa förstås. Den spelade muntert i täten av paraden. Vi flickor var enhetligt klädda; kappor i mörkblått eller grått och skolmössor. Vår mössa var av mörkblå sammet, en slags barett, med en liten tofs, som hängde ner mot axeln. Mitt fram fanns en avbildning i silvrig metall av skolans emblem – Pallas Athena.

Fanbäraren med skolans fana gick främst. Hur stolt var jag inte, då jag i sista ring blev vald till skolans fanbärare, detta betydelsefulla uppdrag. Två avlösare fick jag till hjälp, för det var otroligt tungt att bära flaggan med raka armar genom staden. Vi var alla så uppfyllda av stundens allvar, så patriotiska, så stolta över vår skola. Detta var begynnande femtiotal. Andra världskriget var inte så långt borta. I tiden låg starka känslor för det egna landet, fosterlandet. Nu, 2016, är allt så annorlunda. Det är väl bara de högerextrema, som paraderar med svenska flaggor. När högtidligheterna på torget var avslutade, började den mer njutningsfyllda delen av dagen. Bakelserna väntade!

På 1950-talet påbörjade jag min akademiska bana vid Göteborgs Högskola, som det hette på den tiden. Lärosalarna låg i den gamla högskolebyggnaden, nu Göteborgs Universitets huvudbyggnad. Där var studenterna trångbodda! Jag läste historia för professor Lönnroth, och vi höll till i en slags vindsskrubb, där en fläkt med sitt monotona surrande ljud inte precis fick våra hjärnor att piggna till. Varmt blev det trots fläkten, och jag tror inte, att där fanns något fönster att öppna. Professorn träffade vi högst två gånger i veckan. På måndag kväll var det seminarium varannan vecka, och på tisdag förmiddag höll professorn sin föreläsning. Ämnet var svensk medeltid. Vi kom liksom inte längre, som jag minns. Vår litteraturlista var diger. Självständigt arbete hade vi knappast prövat på i skolan. Det var inte lätt att lära in alla dessa textmassiva sidor. Första tentan omfattade allt från tidernas begynnelse till år 1500. När man kände att man behärskade materialet, gick man till professorn för att få tid för examination. Den skedde i professorns hem.

Så blev högskolan universitet och lokalerna blev bättre. Nordiska språk läste jag i en villa i Johanneberg. Där hade vi eget kök och en trädgård. Det som i dag kallas UB, Universitetsbiblioteket, hette till en början Stadsbiblioteket. Det var nybyggt under min studietid. I läsesalen hade jag min favoritplats – tredje bordet framifrån längst till vänster, ytterst. Jag kom alltid tidigt för att få just den platsen. Allt var nytt och fräscht.

Jag har egentligen aldrig slutat att studera. När jag var över 70 år, läste jag en kurs som handlade om Göteborgs ekonomiska historia. Den var modernt upplagd med TV-program och radioband förutom föreläsningarna. Den var otroligt intressant och trevlig. Jag frågade förstås först om jag, min ålder till trots, fick gå kursen. ”Bara du fullföljer den”, blev svaret. Tentamen var skriftlig. Vi satt alla studenter i ett stort rum, väl bevakade. Jag skrev snabbt, ivrig att visa mina kunskaper. När halva tiden gått, hade jag bara hunnit till medeltiden. Hela 1700-talet, ostindiefararnas tid, sillperioden, industrialismen, varvsepoken var kvar! Tala om pennor som glöder. Jag fullföljde kursen med bravur – jag ville väl bevisa både för mig själv och mina lärare att även åldrade hjärnor fungerade. Kursen var på 5 poäng, om jag minns rätt.

Detta var min sorti från Göteborgs Universitet, som har betytt så mycket för mig och där jag har fått så mycket kunskap. Vad tacksam jag är för det.

Berättat av Ulla-Brita Sjöberg, född 1932, Göteborg (Isof, dagf02315)