”Mitt i allt eländet fanns där både gemyt och den nästan ofattbara bekymmerslöshet”

Elof Lund från Göteborg berättar om en ”självupplevd fest i Göteborgs under värld på 20-talet”.

Jubileumsminnen

G.T:s red. För jubileumsminnen

Medsända artikel, behandlande en självupplevd ”fest” i Göteborgs under värld på 20-talet, är kanske inte så lämplig för ”minnena”, även om den belyser ett skikt av den tidens fattigfolk, som det inte förut skrivits om i denna serie. Mot publicering talas också bl.a. följande två skäl:

1: ett ämnesval som ”fyllefäst på Fyllet” kan ju i viss mån anses stötande för de läsare som i alldeles särskild grad intressera sig för det inslag i tidningen, som ”minnena” utgör.

2: min önskan om att få art. införd i obeskuret skick. Brukar nämligen få detta, som bl.a. medsända klipp ur G.T. visar. Med klippet vill jag också peka på en ganska ingående kännedom om original och ”annorlunda” människor i Göteborg. Personerna i min art. är sålunda inga fantasifigurer i 20-talets Nordstaden, en djungel av småhotell och ”musikcafé”, var de om inte precis väl kända, så dock välkända!

Skulle, mot förmodan, artikeln vara användbar, har till ledning för tecknaren, några ”streckar” skickats med.

Balen på Fyllet

Den vid sekelskiftet påbörjade fyllningen av de sista vassruggarna på Gullbergsvass tog sin rundliga tid. Ännu på 20-talet påtade lump- och skrotsamlare i ovan jord kvarvarande skräp, och det trots sitt centrala läge ödsliga området blev då en mycket frekventerad bo- och sovplats för människor i beträngt läge. Under bar himmel, i gamla bilvrak och skjul eller mellan enkelt hoplagda stenbumlingar logerade inte bara Nordstadens egna, ofta svårt alkoholiserade, sällan mantalsskrivna, s.k. lösa klientel utan också, under de stora krisernas år, en mängd arbetslösa från olika delar av landet, vilka i sin fåfänga jakt efter sysselsättning sökt sig till den stora hamnstaden. Under dessa år, då lagarna var stränga mot allt som kunde betecknas som lösdriveri, var Gullbergsvass för de hemlösa en någorlunda trygg plats. Myndigheterna kände väl till förhållandena på ”Fyllet”, men då dessa vare sig orsakade rabalder i pressen eller tycktes mera kända hos den stora allmänheten, inskränkte man kontrollen till enstaka razzior. Ordningsmakten såg också ganska mycket ”mellan fingrarna” med de gamla uttjänta fnask, som här för en mer än billig penning förnöjde ”Fyllets” egna lazzaroner och andra av stadens fattigkarlar.

De ruggigt klädda, ofta halvsvultna camparna på Gullbergsvass var säkerligen också polisen till långt mindre besvär än vår tids mera välklädda och välnärda, i rivningsfastigheter logerande "träskfolk". Grövre våldsbrott var sålunda sällsynta företeelser på Gullbergsvass, mitt i allt eländet fanns där både gemyt och den för en nutidsmänniska nästan ofattbara bekymmerslöshet, som Nils Ferlin så träffande tecknat i dikten om hur det var ”på Ahrenbergs tid ...” En sådan okomplicerad, allt för stunden glömmande glädje, som mat och sprit i tämligen oansenliga kvantiteter skapade på ”Fyllet” en julilördag i mitten på 20-talet, är kanske också något som inte längre går att åstadkomma. Att vi, två tonårsgrabbar från en helt annan del av staden, kom att uppleva den hade sin särskilda historia. Med en halvpanna brännvin i vår ägo, donerad av en broder till min arbetslöse kamrat, hade vi egentligen ämnat oss till Slottsskogen, vid denna tid ett stråk för sådana ungdomar, som vare sig hade pengar eller kände sig välklädda nog för ett besök på Liseberg. Vid hörnan av Post- och Götgatorna stoppades vi av en flyktig bekantskap, anställd i en charkuteributik och innehavare av en större påse köttavfall, som han utan större ceremonier överlät åt oss. Just förbipasserande Gustav ”Tunnbindarn”, den långe slagskämpen som vi ofta sett invecklad i ”gatukubbningar”, gav oss idén till vad vi skulle göra med den oväntade gåvan. ”Gå ut till gubbarna på ’Fyllet’ med maten”, sa han, en uppmaning som med ens kom oss att ändra våra föregående planer. Flitiga besök på Nordstadens många caféer hade skapat intresse för och väl också ett stänk av medlidande med de rotlösa existenser, som vi visste hade sitt tillhåll på ”Fyllet”, när vädret så tillät. I den lilla parken vid Bergslagsgatan stötte vi på en av dem, ”Haga-Axel”, svärjande så det osade om det. En av honom där gömd pava ”dunder” hade försvunnit, och han misstänkte att en viss ”Kungsbacka-Birger” var den skyldige. Han sneglade på vår stora påse och påskyndade stegen, när vi talat om vad som var i den. ”Herre djävlar va gubbarna ska bli glaa” menade han, och nog blev dom det när vi kommit fram till deras legor.

Just när de började flockas omkring oss hände ett andra under: från olskrokenhållet kom en jättestor karl kånkande med en säck under varje arm. Ett omisskännligt klirrande i den ena säcken kom gubbarna att ytterligare lysa upp, och glädjen blev fullständig när de i jättens kölvatten varsnade en liten puckelrygg släpande på ett större dragspel!

Ur de plåtrör, som stack upp ur ett par av gryten, steg snart rök. Kokkärl och vatten fanns tydligen på stället, komplement till våra köttvaror plockade ”Sundsvall”, som den stora karlen titulerades, fram ur den minsta av sina säckar. ”Färska grönsaker bärjade på Kodammarna”, upplyste han med djup basröst och ursäktade sedan tillgreppet med att påpeka, att nöden inte har någon lag och att inte allt var taget i en och samma täppa. Med innehållet i den stora säcken – rödsprit, rikligt med öl och till allmän överraskning en flaska 96-procentig tysk smuggelsprit – kom den verkliga ”trevnaden”. Vi begåvades med var sin flaska öl men ansågs för unga att dricka ”dunder” och fick ingen sup av det ”tyska”, varför förstod vi senare.

Till oss slöt sig snart en finnig yngling, som med utpräglad stockholmsdialekt talade om att han var på rymmen från en viss anstalt. Bland dussintalet deltagare i ”gästabudet” varsnade vi två välkända figurer vilka, egentligen inte ”uteliggare”, sökt sig hit för att träffa kompisar, Jag nämner dem särskilt för de dråpliga smeknamn humorn i Nordstan begåvat dem med. Den ene, liten och rund, ständigt småskrattande, kallades för ”Leende gräset”, den andre, svårt linkande efter en höftskada och med en egendomlig diskant i sin röst, nämndes som ”Trasiga grinden”!

Med den lätta sommarskymningen kom också de gamla glädjeflickorna, fyra till antalet. De stannade först på avstånd, nöjande sig med att höra på dragspelsmusiken, men lockades snart fram till sällskapet av två ännu ej urdruckna ölbuteljer, hissade i luften av ”Sundsvall”. ”Ge töserna en sup ’riktigt’, jag vet att ni har”, anmodade han oss. Vi grubblade sedan länge på hur han kunde veta det men ställde villigt en kvarvarande skvätt till damernas förfogande. En stund senare beställde ”Sundsvall” ”en smäktande vals” av dragspelaren och bjöd upp ”Karin kinosen”, minst till växten av Fyllets lätta garde. Ett groteskare danspar har jag sedan aldrig skådat. Han, med naken överkropp – den svettiga skjortan var upphängd till tork – men alltjämt med sin stora slokhatt på huvudet, på den ena foten en ljusbrun lågsko, på den andra en snörkänga av obestämd färg. Hon, kort och kubikformad, med en fotsid kappa och med sin långe moatjés yviga knävelborrar parkerade liksom ett par plymer på sin platta, nästan åttakantiga hatt. När sedan ”Hildur Apa” och ”Glada Änkan”, i brist på uppbjudande kavaljerer, skuttade omkring i en högst egen hambo var glädjen minst sagt påtagbar hos ”liggplatspubliken”. Att ”Stora Augusta” misslyckades i sina försök att bjuda upp den lille, sorgset blickande ”Truls” var förstås en besvikelse. Den rödnäste man, som i stället dansade ut med Augusta, hade tydligen tagit på sig en övermäktig uppgift. Snubblade snart omkull på det knottriga underlaget och räknades ut av ”Trasiga Grinden”! Mellan turerna placerade sig kvinnorna intill ”Sundsvall”, som genom att blott höja på sina buskiga ögonbryn skyddade dem från alltför kränkande tillmälen från de mest uppspelta av gubbarna. Maten som, rättvist fördelad, inmundigades på de mest olika sätt i egendomliga kärl kunde naturligtvis inte ”tysta mun”, när det var ”eldvatten” med i spelet.

När det kvinnliga inslaget avlägsnat sig för att sköta sina affärer vidtog mera manliga övningar. Med resterna av ett gammalt lastbilsflak som underlag gjorde den finnige stockholmaren uppvisning i rephoppning och visade sig också vara en steppare av rang. ”Sundsvall” var just den mästare i armbrytning och fingerkrok, som hans kroppsvolym gav anledning förmoda, och när det var dags för sång höjde sig en vacker tenor över de många skrovliga rösterna. Innehavaren av tenoren, jag har glömt hans namn, minns endast att han hade ett ärr i pannan, drog så vackra kärleksdikter att, som det heter, intet öga var torrt när han tackade för sig. En tystlåten karl avslutade det hela med applådknipande akrobatik. Han sade sig ha varit cirkusartist, något som ingen ansåg sig ha anledning att betvivla.

Dragspelet hade för länge sedan tystnat och den stora sömnen brett sig över lägret, när vi i en tidig morgontimme bröt upp därifrån. Den finnige följde oss ett stycke på vägen, tackade belevat för samvaron och hoppades att vi någon gång skulle träffas igen.

Ett tjugotal år senare stötte jag oförmodat på honom, frapperande välklädd, njutande livets håvor på en stockholmskrog. Igenkännandet var ömsesidigt, och han mindes mycket väl detaljerna den där kvällen på ”Fyllet”. Han hade numera sitt på det torra, påstod han (utan att dock ens antyda vad han sysslade med) och frågade mig om jag visste något om ”gubbarnas” och ”kärringarnas” vidare öden. Han lyssnade uppmärksamt på det jag hade att berätta därom men var själv ytterst förtegen, när jag i min tur ville veta litet mera om ”Sundsvall”, som han sade sig ha stött på flera gånger under årens lopp. Upplyste bara att denne egentligen var från en mindre ort i Norrland, namnet ”Sundsvall” härstammade från en utmönstring som sjöman från den staden.

Samhällets olycksbarn är oftast solidariska mot varandra, kanske ville kan inte blotta att den store norrlänningen i grund och botten inte var den hejare till karl hankade möjlighet att framstå som den varma julikvällen på Gullbergsvass 1925.

Berättat av Elof Lund i Göteborg (Isof IFGH 6457)