”I Skräddarliden låg idyller bredvid tbc-härdar”

Bertil Bergman i Västra Frölunda berättar om sina minnen från Göteborg.

Jubileumsminnen

När jag under en av mina dagliga vakttjänster kring Otterhällan stannar nere vid Lilla torget, låter jag blicken svepa ner över Hamngatorna och jag ser i vision bilden av Amsterdams inre regioner.

Det är i slutet av första världskriget. Varje dag tar landshövdingen O. von Sydow sin promenad över torget via Västra Hamngatan bort till biskop Block och vid hans sida trippar två stycken jyckar. Vi småpojkar stod gömda i någon portgång och visslade sakta på de små älsklingarna som kom farande, nyfikna på oss barfotalassar. Kvickt stoppade vi dem innanför skjortan och så i full fart uppför Norra Liden och upp på berget. Där stoppade vi in dem i något tomt kaninslag och gömde dem till fram på eftermiddagen, då vi tog fram dem, kletade ner dem med jord och bar ner dem till landshövdingskan som vid åsynen av de små krypen fick tårar i ögonen och vi en tolvskilling i handen. Så bar det av till biografen Svea på Hvitfeldtsplatsen, där vi för en tioöring fick se våra ungdomshjältar W. Hart och D. Fairbanks.

Men till slut fick väl landshövdingen reda på vår födkrok och kopplade sina skyddslingar och så var det att hitta på nya förvärvskällor. Till en av dessa hörde bl.a. att gå ner till Stenpiren och invänta ”Albrektssund”, ”S:t Erik” eller ”Bohuslän” och hade man tur kunde det bli en krona eller två, genom att föra kor och tjurar till Slakthuset.

Från ”vår” gård hade vi en god utsikt, från köksfönstret över hamnen och från rumsfönstret över Norra Liden – en härlig men farlig kälkbacke vintertid, där vi susade ner på våra hemmagjorda ”bönor” eller med ”skidlaggar” från smördrittlar, stulna från Strömboms nere vid Lilla Korsgatan. I trätofflor och kläder från ”Bracka”, som öknamnet var på fattigvården, tumlade vi om bland snödrivor och etablerade krig mellan de olika gårdarna.

I Skräddarliden låg idyller bredvid tbc-härdar. Från gården vettande inåt mot liden, ser vi i köksfönstret, som ligger halvannan meter under markytan, Bengts bleka ansikte – han får inte komma ut för han har skrofler, tbc.

Tvärs över låg Nilsons trädgård, en blommande idyll. Sekelgamla träd höjde sina kronor mot skyn, och här blommade guldregn, syrener och snöbollar på våren, och från hamnen kom dofter från fjärran österns hamnar och här i trädens skugga och lummiga bersåer njöt kommunalarbetaren Nilson sin sommarro efter sin långa arbetsdag. I sin krafts dagar en jätte och ett mönster i arbetet, nu en alkoholist och hunsad stackare – alltid utsatt för barnens glåpord när han någon gång hade ärende till mjölkboden eller specerihandlare ”Lallas” vid Eklundsgatan.

I vår trånga enrummare med ett minimum av kvadratmeter, skulle mor och far jämte sex egna och ett par fosterbarn, äta, sova, leva överhuvudtaget. Dessutom kunde tillkomma ”inneboende” som fick ligga i en garderob för 6 kronor i månaden, vilket var hälften av vad vi själva betalte i hyra och då ingick kaffe på morgonen.

I detta lilla kyffe, där väggarna var så inpyrda med ohyra att de knappast dög till bränsle, bodde första världskrigsgenerationen. När vi här uppe på Otterhällan på 1910- till 20-talen bodde i barackerna, företedde samhället en helt annan bild än dagens så kallade ”folkhem”. Det var en fattigdom, som för nutidens ungdom förefaller obegriplig – det var en förnedringens tid, då vi arbetarpojkar gick omkring bland bättre lottade människor och tiggde mat, och nere på Stora Badhusgatan, vid ”Ångkökets” slaskhinkar, stillades den värsta hungern.

Men mor slet och släpade och gav oss telningar allt, det sista som fanns i skafferiet, och trots allt blev barndomsåren rika på goda minnen, tack vare den solidaritet som fanns bland småfolk i allmänhet och på ”Berget” i synnerhet. Vi gick igenom första världskrigets svält och farsoter, vi tvangs till årslång sysslolöshet under 1930-talet utan att bli skadade till kropp och själ.

”Det fanns ingen gammal god tid”

Berättat av Bertil Bergman, Västra Frölunda (Isof IFGH 6406)