Lyssna på göteborgska

Bernhard: De värsta de va slåttern, att di hade så mö nödmarker. Jorden var inte uppluckrad som nu eller odlat, utan de va de värsta arbetet på … di hade på den tiden, för de va slåttern. Ja.

Intervjuare: Ja, hur gick de till vid slåttern? Hade di hjälp då?

Bernhard: Ja, nä, jo de stora bönderna hade hjälp. Ja, pappa var på flera gånger. Den sista gången han va, de va hos en som hette Tönnis. Han hade ett halvt hemman. De va sjutton slåtterkarlar där, ja för till hjälp.

Intervjuare: De hjälpte inte varandra, bönderna?

Bernhard: Jodå, nä inte, de va di store, de va några stora som … bönder som behövde hjälp, annars så, om de va nån annan … en annan nu som … di små bönderna, di hjälpte inte, för di tog av det själva. Och då var det så makligt på den tiden, di kunde få en arbetare borti gårdarna att hjälpa till att slå och … och hjälpa till om våren, om de behövdes. De va såna därninga tjugestättare … tjuge … va di kallade dom, såna därninga. Di bara satte upp ett litet hus, så gick di hos bönderna och arbetade, traskade om vintrarna och så nu så slog och mejade för dom, om de ville ha nåt.

När de då kom hem så blev det ju dans på kvällen. Och så va det sagt ifrån att om de kommer några opartiska nu, så får de komma in men de ska betala en och femtio. Ja, det skulle jag sköta om det också. Ja, fram på kvällen så kom där en och knackade på. Och jag gick till dörren men jag höll i dörren och så tittade jag efter vem det var. ”Ja” säger jag, ”Här får du komma in men det kostar en och femtio”. Ja, han tog upp det och jag fick det. Och när han kom in på golvet så hade vår båtsman Lössbom, han stod mitt på golvet. ”Va?” säger Lössbom. ”Har du så god råd så du kan komma hit och betala en och femtio så kan jag la få mina fem kronor för min presenning”. ”Då nega han för det”. Men det small med detsamma, så att han fick en örfil så han blev liggandes på knä på golvet. Och så tog Lössbom ett steg tillbaka och så fick han foten i skallen. Så han fick ett par bra kyssar. Men jag fick tvättat av honom och fick honom i ordning. Och det var i det östra hörnet i köket det hände. I det norra hörnet där var två ihop och togs i det hörnet. I det västra hörnet där var två bröder ihop, den ene hade fått tag i den andre i strupen och körde den upp i hörnet på köket. Och i det södra hörnet där stod en gammal dräng som hette Bengt, som stod och stötta sig på dörrkarmen. Så var där en spekulant som kom och sparkade undan benen på honom så att han ramlade på golvet. Och det hände precis som de hade dragit i en tråd, alla fyra hörnen på en gång. Jag har aldrig sett dess maken! Ja, det är gamla minnen, de där.

Ida: Men vi sa katten och vi sa joggen och vi sa allt möjligt, men så mycket som tusan fick vi inte säga i alla fall, det var förbjudet. Men katten och joggen och sjuttan, å allt sånt där, det gick för sig.

Intervjuaren: Men där gick gränsen.

Ida: Va?

Intervjuaren: Det fanns en gräns?

Ida: Det fanns en gräns, det fanns en gräns! Jo, den här saken är skriven om Duvas backe.

Intervjuaren: Det var det där berömda dansstället? I Slottsskogen?

Ida: Ja. Och den är skriven av en god vän till mig. Jag ska läsa upp den om ni vill.

Intervjuaren: Ja, gärna.

Ida: ”Uppå Duvas backe satt Ada och sa, och tog lille Kal uti hand. ”Säg, tycker du inte att Göteborgs stad e’ änna som bäst i vårt land?” I Slottsskogens grönska på stigar så smala, där gick vi ju båda och vänslas och tjala. Och på vita bandet vi sedan stack opp, där du bjöd på kaffe och wienerbrödsdopp. Uti gamla folkan vi roade oss, det templet vi gillade bäst. Där glädjegudinnan var Sara förstås och Engdahl gudinnornas präst. I Krokäng vi seglade i masthuggsvalsen, du tryckte dig till mig och tog mig om halsen. Du bjöd mig på ringlinjen stan runtikring, och så stack du till mig förlovningens ring. Den da’n har ej vackrare Götet jag sett, från kikar’n när solen gick ner. Vi stod uppå berget på första parkett, berusat vi såg mer och mer. Och häftigt mitt hjärta det slog uti barmen, för Kålle han höll mig om livet med armen. Och fyren på Vinga den blinkade matt, och jag såg mest himlen där stjärnorna satt. En pojke vi har, lik sin pappa vad flott och Kålle även hans namn. Han seglar med paddan på böljande spat, som visar turister vår hamn. Dom sitter på stolar där förut var britsar och tittar på storbåt och lyssnar på vitsar. Och en fotograf brukar avplåta dem, och sätta i album när de sen kommer hem. Men nu har ju Götet en annan fason och fått en modernare färg. Vi åker ibland när vi fått vår pension, med spåret ner till Liseberg. Och där på Polketten vi minnena liva, fast Kålle ej orkar i luften mig hiva. Men trädgår’n är grannast ändå absolut, för det bästa det gömmer den alltid till slut.” Vad tycker ni om den? Jag tycker den är så jättegöteborgsk, tycker jag.

Om blindgranaten? Det var en bonde ute på landet, och så… Så var pojken ute, det var flygfält där ute vet du, bredvid. Pojken hade gått och hämtat, han hade fått fatt i en sån där blindgranat, vet la du? Du vet, en som inte exploderat, va. Så kom han hem på gården där, och där var ett sånt där skethus, dasset ja. Så gick han in till farsan och visade den där, och så sa farsan: ”Du, gå ut och kasta den!” sa han, så kasta han bort den till skethuset och då exploderade den. Samtidigt la’ farsan av …, och dörrarna på skethuset, de flög ju åt helsike när det exploderade. Och gubben, morfarn, la’ en brakskit och så sa han: ”Det var la farligt väl att jag inte la den inne i köket”, sa han. [Skratt] Det är bra bitar, det du.

Sten-Åke: Men alla historier jag har om Göteborg, dom är ju äkta. Där är en gammal historia, där det egentligen finns tre varianter, det är den här om när Kal, Filip och Harald hade köpt en backe starköl och satt uppe vid Gråberget. Jag kan ta den nu, om ni sätter på den ska jag berätta den, är den på nu?

Intervjuaren: Ja, den är på.

Sten-Åke: Det är historien om när Kal, Filip och Harald hade köpt en backe starköl och satt uppe vid Gråberget och blev lite sentimentala och talte om uppståndelsen och sånt. Så säger Kal då att ”När jag kilar vidare en gång så ska dom få begrava mig här på Maria kyrkogård så att jag har nära till Systemet”. ”Nej, nej, nej!” säger Filip, ”Mig ska dom bränna och sen ska dom änna få strö ut askan över Sannegårdshamnen, varifrån den härliga smuggelspriten kommer”. ”Jamen du Harald, du sitter så tyst, hur har du tänkt dig slutet?” ”Mig kommer dom att hälla tillbaka på flaska”.

Där är tre varianter egentligen i den om man lyssnar noga, för det är först den här skeppsredargöteborgskan som berättar historien, och sen är det den där äkta göteborgskillen som ska hälla tillbaka och likadant han som ska ligga vid Maria kyrkogård. Men sen kommer den här lille ettrige karlen då som säger ”Men mig ska de bränna”, alltså han är mycket ljusare i sitt sätt att snacka, så upplever jag det.

Sen är det en massa andra historier, det är den där historien om Kal som alltid är så… handlar det om Kal. Det är historien om Kal som ligger på en gräsmatta i Slottsskogen och så kommer det en stockholmare förbi. Så säger han till Kal att ”Det här är väl missvisande på något sätt, inte kan ni väl kalla den här parken för Slottsskogen? Här finns ju inga slott”. ”Nja” säger Kal, ”Ni har missförstått en del. Vi kallar den här parken för Slottsskogen får att gräset är slått”. Den är också i rätt miljö.

Sen är det den där historien om Osborn som hade vart på Ullevi och sett en match och dom hade kommit överens om att ta sig en liten bolle för varje mål. Det var många mål som blev gjorda så han var lite ostadig när han gick på spårvagnen där vid Stampbroa. Ingen sittplats fanns det och så stod det en gubbe bredvid ändå som hade ett långt hakskägg. Osborn, han sög tag i det här skägget och höll sig då i svängarna men efter en stund så ilsknar den här gubben till och säger att ”Släpp skägget!” ”Jaså du, ska du av här?”. Det var också en sån här variant utav det. Sen finns det ju massor av dom där äkta. Som man berättar en historia på scen, så får man som regel som göteborgare, för att få den rätta svängen på dom, man får berätta historien på en något dämpad göteborgska, ungefär som jag talar nu. Sen när man ska illustrera dom olika typerna, då får man liksom lägga på det där som finns, genuint, i språket här i Göteborg.

Här finns ju massor utav Kal och Ada-historier. Det finns ju den här lilla söta historien om Filips pojk, han hade börjat skolan i Bräckeskolan. Första dan nästan så frågar fröken honom då om han vet vilka som var de första människorna. ”Ja, det var Kal och Ada” säger den lille pojken. ”Nej, nej, nej, det vet ju varenda människa att det var Adam och Eva”. ”Ja, om jag ska räkna med utlänningar, ja”.

Jo, sen när jag tänker på det ännu äldre, jag försökte ju sen när jag blev lite vuxnare att få mamma att prata om lite. Och då prata’ hon ju om när hur det var när dom hade ett dasshus mitt på gården där, och dom där pudrettkarlarna som det hette, har du hört talas om dom? Dom kom och drog ut en låda och körde in med dyngkärra och råttorna sprang över gården. Uschy-annamig, sa mamma, det var hemskt på den tiden. Då hade dom en speceriaffär i samma hus där och där kokte han socker, han hette Reiman. Mamma hon berätta så, där stod Reiman och kokte socker, alldeles intill där dom där dassen, han hade lagt ut brädor på bockar där och kokte socker och hällde upp så det blev såna där kaksocker. Du kanske har sett eller hört talas om? Sen fick dom då stå och kallna i formarna där, mitt bland flugor och damm. Sen kom han då ut där och skar av alla kanter och då sprang alla barn där och tiggde dom här sockerkanterna.

Ingrid: Sen kunde vi ju åka bob i Slottsskogen. Det var ju isvallar den backen som går uppifrån friluftsteatern, eller var det är någonstans, går den ju förbi säldammen och ner där. Där gjorde dom riktigt med is- eller snövallar så på sidorna och så, isgata i mitten precis som man ser dom här stora fina banorna fast i mindre skala. Vi hade ju ingen bob, flickorna, men pojkarna hade ju, dom byggde bobar med stora träflak och bara en skridsko i vart hörn, en sån här vanlig skridsko. Och så satt det en fram och styrde med en skridsko eller låg bak och styrde med en skridsko.

Intervjuare: Så det gick undan det?

Ingrid: Det gick undan! Och så satt man ju så, i varandra liksom, i en lång rad. Tätt, tätt, tätt, vet du. Den siste fick nästan sitta en sån här liten bit ut.

John: Jag minns en gång att jag fick mig ett bra knäppe stryk av gubben, utav farsan. Jag hade varit nere och knyckt tre bräder. På den tiden, då hade vi inga skridskor med spetsar, skridskorna var runda, nos på. Jag gjorde mig en böna utav de där tre bräderna.

Intervjuare: Vad är en böna?

John: En böna, ja man gjorde en liten kort böna, den var inte längre än, vi kan säga en trettio, trettiofem, fyrtio, femtio centimeter kanske ungefär. Så gjorde jag, tog jag ett par spikar för att spika ihop den där bönan. Och under för att få tyngd på denna böna så tog jag och hämtade tre–fyra tegelstenar och band under bönan, under verket, för att ju tyngre bönan var desto bättre gick den. Jajamän. Så när jag hade riggat till den där bönan så skulle vi gå upp till Slottsskogen eller också till Risåsgatan och åka ner. Och då så låg jag och åkte stockholmare. Då låg man på sidan och så styrde man med ena benet. Då hade vi inte annat på den tiden annat än trätofflor, alltså träbottenkängor och långstrumpor och så korta byxor och så ett litet kort. Det var de enda kläderna vi hade på den tiden. Ja, så skulle vi åka då för backen. Åkte vi ner så låg jag i botten på bönan, jag skulle styra, så skulle vi vidare på där. Ja, jösses vad skoj en hade.

Intervjuare: Var åkte ni någonstans då?

John: Vi åkte Risåsgatan ända ner till Järntorget, på Landsvägsgatan rätt ner. Vi kunde åka rätt mellan benen på hästarna, det fanns inga bilar.

Intervjuare: En annan sak som kanske också måste ha påverkat området måste ju ha varit Kvibergs kaserner härborta och militären och så?

Weiron: Ja, det var ju under kriget, det märkte vi ju av. Det var hästarna som skenade och kom springande här på Artillerigatan, ja det hände. A2, det var ju hästar, vet du. Jodå, så rymde dom jävlarna, så hörde man ”kloppiti-kloppiti-kloppeti-klopp” och så kom en militär eller två på cykel efter och skulle ha tag i hästen. Fan, jag tror att det var en som dog i Gamlestaden. Han kom i kläm på någon häst. Nu ska jag låta det vara osagt men jag tror det var så.

Tänk dig dô, segla bägge världskrigen. Så fick han en lägenhet på Oljekvarnsgatan. Det var så modernt. Han hade vatten i väggen och gasspis. Det var så modernt så han… ”Ojojoj, så fint han hade”, sa han. Så älskade han att koka sina soppor själv, va. Han åt soppa, sån där riktigt fet köttsoppa. En dag så kom han hem och satte på gasspisen, soppan, tog tidningen och gick in och satte sig i gångstolen, läste tidningen och somna. Så pöste det över och släckte gasen, så dog han. Så seglade han bägge världskrigen, minsprängd, torpederad, så jävla snopet. Jag tyckte det var så snopet.

Pia: ... att vad låst jag är i min hjärna jag kan inte ens (.) tänka och (.) och så då förstod jag också att jag låg väldigt långt efter dem (.) med det här praktiska

Intervjuare: mm

Pia: så att det var svårt liksom när vi skulle (.) när det är det hand det var såhära egna initiativ man skulle (.) vi hade olika verkstad man skulle göra olika uppgifter och de löste ju det lätt bara för att de alltså jag stod liksom där med min (.) man fick ju ett instruktionsblad

Intervjuare: mm

Pia: och då liksom (.) jag gick och tittade hela tiden (.) steg för steg hur ska jag göra jag var så r liksom (.) för mig fanns det inte att jag skulle bara helt plötsligt trycka på en knapp och se vad som händer för att jag tänkte åh det kan gå sönder eller (.) det har man ju fått lära sig hela tiden i alla fall som tjej jag vet inte hur det är för andra men (.) men (.) alltså jag nej det gi jag hade så svårt för det

Intervjuare: mm

Pia: men de bara blöh ptsch kastade bort den och bara tryckte och bara bonkade på och allt möjligt och jag bara hhaa vad gör de det kommer gå sönder (.) men liksom de löste ju det och det är ju så som (.) de jobbar även liksom nu idag

Intervjuare: ja

Pia: i på jobbet och liksom de skiter väl i vad jag skriver ut för instru och liksom jag jobbar ju med dem i dag för att de handlar ju av mig (.) så att jag så ringer de åt mig du pia hur funkar den (.) ööhhh vad heter det har du några blad på den jag bara ja jag ska skriva ut till dig bara nej ptsch jag behöver inte den [ha bara lalalala] alltså så att det är

Intervjuare: skratt

Pia: [fortfarande] på samma sätt [(.)] även om (.) jag kanske har

Intervjuare: [mm] [mm]

Pia: liksom (.) lärt mig att man måste testa

Intervjuare: mm

Pia: så har de det de har liksom inte någon spärr för det [att]

Intervjuare: [nej]

Pia: man att det kan gå sönder eller (.) så (.)

Ella: Åh, jag gillar Göteborg! Göteborg är en bra stad.

Intervjuare: Vad är bra med Göteborg då?

Ella: Mm, det är trevligt, det är fina hus, jag gillar inte Karlatornet. Det är en lite ”controversial” sak, jag gillar inte Karlatornet. Jag tycker det är lite fult och man ser det överallt, ibland vill jag inte se Karlatornet. Det finns situationer när det inte passar in. Men jag tycker generellt att Göteborg är fint. Jag känner folk här men det är ändå såhär, tillräckligt stort att det finns ställen jag inte har varit på, det finns ställen att vara. Folk här är trevliga och, ja, det finns mycket att göra men det är inte såhär ”jätte”, som New York och jätteindustrialiserat. Ja, jag tycker om Göteborg.

Intervjuare: Mysigt och hanterbart.

Ella: Ja!