Syskonen Svensson

Syskonen Svensson föddes i Göteborg under 1900-talets första decennier. I ett rum och kök i Majorna var den egna sången en del av livet.

Gruppfoto.

Syskonen Svensson fotograferade i samband med intervjuerna för boken. Foto: Jan-Erik Jonasson.

bokomslag

Annika Nordström, arkivchef vid Isofs avdelning för arkiv och forskning i Göteborg under åren 2005–2020, är etnolog med inriktning mot folklig vissång. Hennes doktorsavhandling Syskonen Svensson. Sångerna och livet – en folklig repertoar i 1900-talets Göteborg utkom 2002.

Stora delar av forskningsmaterialet har donerats till arkivsamlingarna. Syskonen Svensson – Allan, Astrid, Vera, Edit och Inez – föddes i Göteborg under 1900-talets första decennier. I ett rum och kök på Ölvägen, senare kallad Pölgatan, i Majorna var den egna sången en del av livet.

gruppbild

Foto: Peter Lundvall.

Boken följer främst de tre yngsta systrarnas levnadsberättelser och belyser sångrepertoaren i skilda tider och vardagliga sammanhang – genom skillingtrycksvisor, skämtvisor, ramsor, skolsånger, schlager, allsång, egna födelsedagsvisor och dikter. I början av 1980-talet började Syskonen Svensson att framträda offentligt.

Här kan du lyssna på några exempel från deras repertoar:

Hagavisan

Detta är pappa Arthur Svenssons visa, hans paradnummer, som sjöngs på alla kalas. Den kunde också hans bror Ville, som liksom farfar var skomakare.

Text till visan

Ut en kvällsstund jag gick
tänkte för ett ögonblick
på att träffa en gammal bekant
Men vad händer inte då
när man träffar flickor två
Och som frågade om mitt
sällskap de kunde få

Jo, jag tackar sade jag
det var smakfullt och bra
att få språka med eder en stund
Min kamrat jag väntar på
och sen vi skola gå
får jag lov att bjuda
fröknarna små

Vart skall detta bära hän
min allra käraste vän
uti korus de ropar på en gång
Ner till Haga sade jag
där vi roligt skola ha
Se där kommer ju Pettsson
de va bra

Nu det genast bar av
uti fullaste trav
ner till Simons Café där ner i stan
Där vi rumlade om
det gick undan som det kom
till dess värden på stället sade bom

Nu ett rum vi skulle ha
som var billigt och bra
ty våra flickor ju detta ville ha
Och till Gula Knut vi gick
där ett rum vi hyra fick
och fem kronor skulle gumman vilja ha

Det blev nöje inpå natt
tills vi somnade så gott
emellan slumrande fjärilar små
Och jag vaknade först
när jag kände mig så törst
men vart fanken hade fröknarna blett å

Jag blev alldeles besatt
Har de rymt från oss i natt?
Hör du Pettsson var är klockan och min pung?
Och i yrsel han sprang opp
kände genast i sin rock
Nu har fansskapet spelat oss ett spratt

Nu jag varnar en och var
som vill taga sig en klar
att på flickorna noga se opp
Det är bäst att sova räv
annars jäklar i min själ
man på morgonen haver till en klar

Tänk så nära jag var

”Den här visan lärde vi oss av en ung man som hette Karl-Erik. Han var son till våra föräldrars bästa vänner och var ofta hemma hos oss.”

Text till visan

En dag jag tog en spårvagnstur
och regnet föll i häftig skur
Jag satte mig i vagnen in
men oj vad där var trist
Då kom där in en moddig tjej
och satte sej mitt framför mig
med sina lena silkesben
mot mina vassa knän
Å tänk så nära jag var
ja, tänk så nära jag var
men vad har jag för nytta av detta idag
Men jag tänkte som så
det smakar fågel ändå
den lilla stunden som det håller på

När bror min skulle gifta sej
till kyrkan gick han med sin tjej
när prästen slog upp bibelen
smet bror min ut igen
Å tänk så nära han var
ja, tänk så nära han var
men vad har han för nytta av detta idag
Men han tänkte som så
det smakar fågel ändå
den lilla stunden som det håller på
Tjohej!

Bagar Bengtsson och andra ramsor

Alla dessa sjöngs hemma på gårdarna i Majorna och när syskonen var tillsammans med andra barn på sommarkoloni. Kanariefågeln hörde Astrid på Spårvägsamatörernas revy. Amanda släng lärde sig Inez av sina klasskamrater, men den fick inte sjungas för skolfröken.

Text till visan

a. Nu går jag hem och ger kanariefågeln frö
för den stackarn kan ju sitta där å dö
Han kan inte säga snaps
å han kan inte säga brö
Nu går jag hem och ger kanariefågeln frö
– Adjö!

b. Jag har en telefon, fallera
som leder till min vän, fallera
å när jag ringer på
så svarar det – Hallå!

I trappan där jag står, fallera
å många kyssar får, fallera
Jag kunde väl fått fler
men morsan hon kom ner

c. Käringa som bor inunder
säger att de luktar dunder
Donko, donko,
hon säger att de luktar dunder

Men käringa som bor oppöver
säger att de pöser över
Donko, donko,
hon säger att de pöser över

d. Bagar Bengtsson han e dö
han har bränt sej på ett brö
å nu ligger han bland skorpor å smulor
Hälsa hem sade han
Jag har kämpat som en man
Å nu ligger han begraven i en limpa

e. Min pappa har sagt te mej
att jag ska akta mej
så inga elaka pojkar får fatt i mej
Först vill dom kyssa mej
sen vill dom klappa mej
och sen vill dom följa mej hem, Fallera!

f. Amanda släng, släng, släng
har fått en säng, säng, säng
och fyra stolar och ett bord
och en kommod, mod, mod
Och en schäslong, slong, slong
som e så lång, lång, lång
att fyra herrar kan få plats där
på en gång, gång, gång

AK-visan

Allan låg ute på AK-arbete vid flera tillfällen under 1930-talet. Denna visa lärde sig Vera på Kexfabriken i Kungälv 1932. Den sjöngs på melodi ”Svarte Rudolf”.

Text till visan

Jag haver jämt värnat om dygden
tills jag nådde mitt tjugonde år
Men sedan kom AK till bygden
och breddade vägen en vår
Ja, där fanns det ståtliga karlar
Ja, där fanns det glädje och tröst
Det är roligt så länge det varar
men vägen blir färdig i höst

Vid Korsbyn vi mötte varandra
när ängen i blommor sig klätt
Han liknade inte de andra
han rakade sig titt och tätt
Och jag blev bedårad och tjusad
och föll i hans armar en kväll
Men sedan när vägen blev grusad
han reste och sa ej farväl

Jag är som en skövlad gullviva
Jag kan inte dansa och le
Nej, aldrig jag mera skall giva
min kärlek åt AK-are
De ljuger och tjusar och dårar
men reser när vägen blir klar
En stenkross mig lockar till tårar
ty minnena lämna han kvar

Vem e de? / Killa mig på träskon

Astrid lärde sig denna under sin tid på Kexfabriken i Kungälv någon gång i mitten av 1930-talet. Visan sjöngs när tåget närmade sig Göteborgs Centralstation och man äntligen kunde se slutet på en lång arbetsdag.

Text till visan

Ve e de? Vem e de?
Vem e de som kommer där?
Jo, de e bara Madam Karlsson
Hon som fria till herr Larsson
Uppå Klamparegatan trettitre
Hej killevippom
killa mej på träskon
Det skulle jag velat se
Då skulle jag ha vart me´

Va e de? Va e de?
Va e de som kommer där?
Jo, de e pansarskeppet Vasa
alla sköna flickors fasa
uppå Klamparegatan trettitre
Hej killevippom
killa mej på träskon
Det skulle jag velat se
Då skulle jag ha vart me´

Publicerad 17 maj 2023
Senast uppdaterad 16 juni 2023