Klarspråk och demokrati går hand i hand

I år är det 100 år sedan det första riksdagsvalet med allmän och lika rösträtt genom fördes. Det ledde till att de första kvinnorna tog plats i riksdagens kammare. På min arbetsplats i riksdagen firar vi på flera sätt demokratins märkesår, se riksdagen.se. Det genomförs också aktiviteter på temat på olika håll i landet.

Den svenska riksdagen tog då för hundra år sedan rejäla kliv mot att bli en verkligt representativ demokratisk församling. Att samtliga medborgare har rösträtt är självklart en omistlig del av demokratin, men en god demokrati kräver mer. Den måste syresättas i ett levande meningsutbyte. Alla måste kunna delta i och ta del av debatten. Annars får vi ingen demokrati som verkligen representerar väljarna. Meningsutbytet måste ge en förståelse för både demokratins spelregler och dess sakpolitiska innehåll. För att kunna rösta och delta i debatten behöver jag ges förutsättningar att förstå och värdera de politiska argumenten. Hur ska man annars kunna ta ställning? Det kräver tydlighet i språket – eller klarspråk – i både tal och skrift.

Klarspråk skapar också jordmån för saklighet i det politiska samtalet. Det blir helt enkelt svårt att komma undan med det innehållslösa eller osanna när språket är klart. Jag ser det som den kanske största vinsten i en tid då politiken på sina håll inte längre drivs av sanningslidelse. Man kan ana att den politiska populism som brett ut sig över världen åtminstone till del kan förklaras av att demokratins språk grumlats och inte alltid vägletts av en strävan att vara tydligt. Även EU-medlemskapet har fört in svenskan i en språktradition som inte alltid präglats av klarhet.

Så hur åstadkommer vi den språkliga uppryckning som jag pläderar för? Ett stort ansvar vilar naturligtvis på aktörerna i det politiska samtalet. Men vi måste alla anstränga oss för att uttrycka oss klart!

Hjälp med det kan vi få av våra språkexperter som numera finns i många organisationer. Jag uppmanar alla att ta den hjälpen. Våga fråga helt enkelt! Men det stora jobbet måste vi göra själva – både politiker, journalister och alla som deltar i det politiska samtalet.

Claes Mårtensson
Biträdande riksdagsdirektör, Riksdagsförvaltningen
(från 1 september lagman och chef för Förvaltningsrätten i Växjö)