Otydligheter i skrift kan äventyra rättssäkerheten

Hur återges hördas berättelser om en händelse när de skrivs ner? Forskare vid Göteborgs universitet och Linnéuniversitetet har undersökt polisens förundersökningar om våld i nära relationer.

Otydligheter i de nedskrivna förhören kan dölja de ursprungliga händelsernas förlopp och vem som sagt eller gjort vad. Om det blir oklart vem som är källan till uppgifter och utsagor i polisens förhör, kan medborgarnas rättssäkerhet äventyras.

Syftet med vår studie är att undersöka vem som pekas ut som källa till olika påståenden som finns nedtecknade i förundersökningarnas förhörsreferat. Poliserna har ett betydelsefullt men tufft uppdrag, då de förväntas skriva rapporter efter ingripanden alla tider på dygnet. Materialet kommer från 80 förundersökningar från fem olika polisstationer.

I förundersökningarna är det ofta flera personer som uttalar sig om de händelser som utreds, vilket gör dem svåra att skriva. Det kan vara brottsutsatta, misstänkta och vittnen, som har sett vad som hänt. För att det i förundersökningen ska bli tydligt vem som har sagt vad, behöver förhörsreferat utformas omsorgsfullt. Ett problem är att poliser inte får träning i hur de språkligt ska utforma dessa mångröstade texter så att de blir tydliga.

Dessutom måste polisen enligt lag i normalfallet skriva referatet under själva förhöret, så att texten är klar när förhöret är slut. En ensam förhörsledare måste alltså vara både ordförande och sekreterare för dessa ibland svåra och koncentrationskrävande möten.

I de förundersökningar som vi undersökt vävde poliserna in olika röster i de nedskrivna förhören med ungefär samma tekniker som en romanförfattare använder. Men tekniken används på ett sådant sätt att läsaren ibland inte vet varifrån uppgiften kommer. Det blir oklart om det nedtecknade är något den förhörda själv sagt eller en uppgift polisen hämtat från en annan källa.

Huruvida en uppgift kommit fram via den hördas fria berättelse eller som svar på riktade frågor från polisen kan också spela roll för bevisvärdet, vilket fallet med Thomas Quick är ett av svensk rättshistorias mest slående exempel på. I förhörsreferaten är det ofta svårt att utröna i vilken utsträckning polisens frågor format den förhördas berättelse.

I brott som leder till åtal kan parterna i målet under rättegången komma att konfronteras med uppgifter de lämnat i förhör som står nedtecknande i förundersökningen. Om uppgifterna där är nedtecknade på ett otydligt sätt får förhören ett dåligt bevisvärde, vilket gör det svårare för domstolen att slå fast vad som hänt och utdöma korrekta straff.

Gunilla Byrman
Professor i svenska språket vid Linnéuniversitetet i Växjö

Ylva Byrman
Adjunkt i svenska språket vid Göteborgs universitet