Språklagen – en enkel men ändå krånglig lag
I mitt arbete som utredare ger jag råd till myndigheter om hur språklagen ska tolkas. Enskilda medborgare talar jag däremot sällan med. Men medborgarens uttolkning av språklagen är långt ifrån oviktig.
Det är ju först och främst för medborgarnas skull som myndigheter ska skriva vårdat, enkelt och begripligt. Under språklagens jubileumsår 2019 har jag i mitt projekt Språklagen och medborgaren valt att rikta ljuset på medborgarens tolkning av språklagen.
Via en grupp utvalda myndigheters diarier har jag letat upp de mejl som under 2009 och 2018 skickats från privatpersoner till myndigheter och som på något sätt anknyter till språklagen. Jag hittade inte så många. Lite fler fann jag när jag också inkluderade departementen. Medborgare verkar alltså betydligt oftare vända sig till regeringen än till förvaltningsmyndigheter i ärenden som rör språklagen.
Medborgarnas mejl till regeringen handlade ofta om hur lagen ska tolkas i enskilda ärenden: En patient som anser att sjukhuset hen just besökt bryter mot språklagen eftersom läkaren inte talade begriplig svenska. En förälder som frågar om språklagen innebär att hens son har rätt till särskilt språkstöd i skolan. En annan som menar att en statlig utredning inte kan innehålla uttrycket ”public service” eftersom det inte är svenskt.
Vad kan språklagen användas till?
Från brevskrivarnas perspektiv verkar det svårt att ringa in vad språklagen kan användas till. Är språklagen en krånglig lag?
Språklagen har en enkel språkdräkt. Lagtexten följer onekligen klarspråksidealet. Den är kort, innehåller inga särskilt krångliga ord, och dispositionen är väl avvägd. Ändå är språklagen en ganska krånglig lag att förstå – men krånglet ligger snarare i omständigheterna än i språket.
Anger principer men inga detaljer
Krångel nummer ett är att språklagen är en ramlag, vilket innebär att den anger principer men inga detaljer. Ramlagar är av tradition vanliga i Sverige. Till dess fördelar hör en ökad flexibilitet för myndigheterna – som förhoppningsvis kan ge bättre möjlighet att tillvarata medborgarnas intressen i olika hänseenden.
Ramlagar som språklagen förväntas få sitt egentliga innehåll först när förvaltningsmyndigheterna tolkar lagen i enskilda ärenden. De kompletteras ofta med mer detaljerade föreskrifter. I språklagens fall finns dock inga sådana detaljerade regler, så myndigheterna lämnas mer ensamma än vanligt med sin tolkning. Detsamma gäller förstås medborgarna.
Pekar ut skyldigheter, inte rättigheter
Krångel nummer två är att språklagen är en skyldighetslag. Det innebär att lagen pekar ut myndigheternas skyldigheter, inte individens rättigheter. Det kan tyckas som två sidor av samma mynt, men inte ur ett juridiskt perspektiv. Språklagen skulle inte vara särskilt användbar när det gäller en elevs rätt att till exempel få modersmålsundervisning. Däremot som en blåslampa på kommunen för att den ska ordna med undervisningen.
Vilka svar fick patienten som var missnöjd med sin läkare och mamman som efterfrågade bättre språkundervisning? Tja, ett tredje krångel, som inte bara gäller språklagen, är att departementen ju inte alls kan besvara dessa frågor. Departementen får inte tolka lagen och inte heller uttala sig om enskilda ärenden – det är förvaltningsmyndigheternas uppgift.
Så även om språklagen är lite krånglig i sin vaghet, behöver kanske medborgare oftare vända sig till myndigheterna. Till exempelvis Skolverket, Försäkringskassan eller kommunen, så att myndigheterna var för sig får fundera över språklagens intentioner utifrån sin verksamhet. Kör de fast kan de alltid ringa Språkrådet, så kan vi fundera tillsammans.
Jennie Spetz
Utredare på Språkrådet