Nu blir det språkpolitik

Vilket eller vilka ska vara landets huvudspråk och vilka användas som undervisningsspråk? Fungerar myndighetsspråket? Det handlar om språkpolitik.

I Sverige talar man svenska, sade moderatledaren Ulf Kristersson strax före jul. Det var nog inte helt sant – i Sverige talar vi också engelska, fem minoritetsspråk, svenskt teckenspråk och 200 språk till. Förhoppningsvis tänkte Kristersson på att nyinvandrade måste få bra svenskundervisning.

Efter nyår utbröt en stor diskussion om tyska, franska och spanska i den svenska skolan.

Två språkpolitiska debatter på en månad. Det kan bli fler valåret 2018.

Språkpolitik handlar, enkelt talat, om två ting. Dels om förhållandet mellan olika språk i samhället: vilket eller vilka ska vara landets huvudspråk, vilka används som undervisningsspråk, i myndighetskontakter eller i public service-kanaler? Dels om det inre tillståndet för viktiga språk i riket: Finns ordböcker, termdatabaser, översättningsprogram? Fungerar myndighetsspråket? Politiken kan gå ända ner på ordvalsnivå. Är brukare en bra term, kan vi skriva hen i myndighetsbeslut?

Fyra språkpolitiska mål

Sveriges språkpolitik är stadfäst i första hand i språklagen från 2009, och sammanfattad i riksdagens fyra språkpolitiska mål från 2005. Jag repeterar (lätt förkortat):

• Svenska språket ska vara huvudspråk i Sverige.
• Svenskan ska vara ett komplett och samhällsbärande språk.
• Den offentliga svenskan ska vara vårdad, enkel och begriplig.
• Alla ska ha rätt till språk: svenska språket, det egna modersmålet och nationella minoritetsspråket – och dessutom ska alla ha möjlighet att lära sig främmande språk.

Som synes handlar mål 1 och 4 om förhållandet mellan olika språk, och mål 2 och särskilt 3 om svenskans inre tillstånd. Mål 3 svarar nästan ordagrant mot språklagens paragraf 11, klarspråksparagrafen.

Kategorierna uttrycker en hierarki

Av målen framgår också att svensk språkpolitik sorterar språken i Sverige i olika kategorier. Vi har huvudspråket svenska, de nationella minoritetsspråken, modersmålen (det vill säga immigrantspråken) och så kallade främmande språk.

För varje kategori finns politiskt brännbara frågor. Krav på svenskkunskaper för medborgarskap? Utbyggd modersmålsundervisning? Älvdalska som minoritetsspråk? Och kategoriseringen uttrycker en hierarki mellan språken med svenskan i topp, garantier för officiella minoritetsspråk och svagare rättigheter för andra språk. Vill vi befästa eller förändra den ordningen?

Som sagt, det kan bli mycket språkpolitik 2018.

Olle Josephson
Professor i nordiska språk och chef för Svenska språknämnden och Språkrådet
2000–2008