Romernas historia i Sverige

Folkgruppen romer härstammar från Punjab-området i nordvästra Indien. Vi vet inte varför eller exakt när de gav sig av därifrån. Kanske var det på 1000-talet som romerna utvandrade och via Turkiet tog sig till Balkan och Östeuropa. Därifrån har de vandrat vidare och lever i dag i hela Europa, men även i USA och i Sydamerika.

Till Sverige på 1500-talet

Till Sverige kom de första romerna på 1500-talet. Det tidigaste skriftliga dokument som visar att det fanns romer i Sverige är från 1512 och återfinns i Stockholms stadsarkiv.

Eftersom romer inte bar liknande kläder eller talade samma språk som flertalet blev de bemötta med stor misstänksamhet när de nådde Sverige i början av 1500-talet. De blev också förväxlade med folket tatarer, varifrån de nedsättande benämningarna ”tatrarne”, ”tatre” och ”tattare” kommer. Under 1600-talet och framåt har makten använt både ”zigenare” och ”tattare” var för sig eller för alla grupper som befann sig i landet.

Diskriminering och förföljelse

År 1637 utfärdades en förordning, ”Placat om Tatrarnes fördrifvning av landet”. Förordningen kallas även för ”hänglagen”. Enligt den skulle alla romer vara fördrivna vid ett visst datum, och om romer påträffades i landet efter det skulle männen hängas och kvinnor och barn utvisas. I slutet av 1600-talet ändrades inställningen något och man tillät romer att stanna om de lät döpa sig. Den egentliga tanken var att tvångsomhänderta romernas barn och förkristliga dessa, avsikten var att assimilera gruppen.

1748 kom en lagstiftning som ville förhindra all romsk invandring och tvinga dem som vistades här till fast bosättning. 1914 kom ytterligare en förordning som förbjöd all romsk invandring och den avskaffades inte förrän 1954. Liknande lagar stiftades i Norge och Danmark. De romer som bodde i Sverige under den tiden isolerades helt från sina släktingar i Europa. I den så kallade ”tattarinventeringen” 1944 kom man fram till att det bodde uppemot 8 000 romer i Sverige. Fast vilka som registrerades som ”tattare” var godtyckligt och ibland baserat enbart på hörsägen.

Andra världskrigets koncentrationsläger

Under andra världskriget utsattes Europas romer för ett folkmord i de nazistiska koncentrationslägren. Uppskattningsvis en halv miljon romer mördades, men mörkertalet är stort. Det dröjde ända till 1980-talet innan Tyskland erkände romernas Förintelse. Eftersom lagar i Sverige hindrade romer från att invandra under andra världskriget kunde de som lyckades fly från koncentrationslägren inte söka skydd i Sverige.

Förbättrade livsvillkor

Ända in på 1950-talet fick de flesta romer inte bo i vanliga hus, barnen fick inte gå i skolan och romer var förföljda och grovt diskriminerade. De fick ofta ingen sjukvård i Sverige, inte ens när de skulle föda och vårda sina barn. På grund av diskriminering, förföljelse och assimilering har språket och kulturmarkörer blivit än mer viktiga att behålla. Som en överlevnadsinstinkt har man hållit sitt språk för sig själva och undvikit att prata det inför andra.

I början av 1950-talet höjdes många röster i Sverige för att man måste förbättra romernas levnadsvillkor. Det gav resultatet att man 1954 diskuterades att det skulle ordnas bostäder åt romer. Denna process tog tid, inte förrän 1969 bosatte sig de sista romerna i lägenheter.

Skolplikten i Sverige infördes 1842 men det dröjde till 1959 innan det bestämdes att även romska barn skulle få möjlighet att gå i skolan. Då fick romer även rösträtt i Sverige. Några som kämpade i Sverige för att förbättra romernas levnadsvillkor var bland andra Katarina Taikon och Aleka Stobin. Deras och många andras kamp för mänskliga rättigheter resulterade i en bredare opinion för romernas rättigheter och möjligheter.