Skarpnäckslägret – i väntan på permanent bostad

Vid 1950-talets slut inrättade Stockholms stad Skarpnäckslägret där romer fick bo i väntan på fasta bostäder. Väntan blev för många lång – först i slutet av 1963 stängde lägret.

Under första halvan av 1900-talet exkluderades svenska romer från mer permanenta bostäder. 1952 erkändes romer som svenska medborgare och fick därmed rätt till bostäder och skolgång. Men att lösa frågan om fasta bostäder tog tid, och många romer tvingades att bo i läger långt in på 1960-talet.

I Stockholms stad inrättades vid 1950-talets slut två semi-permanenta läger där de romer som då befann sig inom stadens gränser anmodades att bo. Dessa lägerplatser hade tillgång till el, vatten och torrklosetter och här fick romer bo i avvaktan på fast boende. Stockholms stad lät även hårdgöra marken för att hjulen på de tunga vagnarna inte skulle sjunka ner i den före detta åkerytan.

Det uppläts också före detta nödbostäder från efterkrigstiden i Hammarbytäppan, som en del av stadens lösning på bostadsfrågan.

Skarpnäckslägret och Ekstubben

Skarpnäckslägret stod klart för inflyttning den 1 oktober 1959 och Ekstubben den 15 mars 1960. Lägren låg ett par kilometer från varandra, inte så långt från kommungränsen till Nacka och i nära anslutning till sjön Flaten. Det som var tänkt att vara en temporär lösning på bostadsfrågan blev snart en varaktig sådan och lägren utgjorde boplats under flera år för många romska familjer i Stockholm. I Skarpnäckslägret och Ekstubben bodde människor under flera år i enkla förhållanden, inledningsvis i tält och vagnar och efter hand också i egenbyggda baracker och stugor.

Vi fick gå och lägga oss med overaller, tjocka, tjocka strumpor, mössa och vantar. Ibland glömde vi ta av oss stövlarna.

Jag kommer ihåg, jag var fem år. Mamma gick och tvättade utanför. En balja med varmvatten och en med kallt vatten som hon sköljde kläderna i. På morgonen ser jag kläderna som små isplankor. Det var bara is. De var stela som is, kläderna. Då var hon tvungen att ta in dem. Så var pappa tvungen att göra lite eld för att de ska bli varma och tina upp och torka. Först var de tvungna att tina upp för att kunna torka.

Berättat av Sabrina

Läs hela Sabrinas berättelse Länk till annan webbplats.

I beskrivningar av Skarpnäckslägret återkommer upplysningen om att det var avsides placerat, långt från permanent bostadsbebyggelse, affärer och skola. Allan Demeter växte upp i lägret och när han visar platsen 2015 säger han ”där ute var världen” och pekar mot Stockholm. ”Här” fortsätter han, och menar miljön omkring honom, ”var reservatet”. Efter en dag i staden var det mörkt vid ankomsten till lägret som låg isolerat och avsides, invid en skog. Men man möttes av gemenskap och doften av mat. Allan Demeter berättar att några familjer efter ett par år i lägret byggde verandor i anslutning till sina vagnar som kunde fungera som extra rum. En bit in på 1960-talet byggde ett par av familjerna också stugor, någon av dem med träväggar men med tältduk till tak.

Vändpunkten år 1963

Efter några år fick romernas situation stor uppmärksamhet i medierna. Det halvtimmeslånga reportaget Vagabond eller vanlig människa sändes på tv i mars 1963 och förmedlade en ögonblicksbild av hur tillvaron i ett läger tedde sig vintertid. I reportaget intervjuades romerna om deras situation och önskemål om fasta bostäder uttrycktes med emfas. Katarina Taikons debutbok Zigenerska publicerades senare under året och med den uppsjö tidningsartiklar som följde publiceringen fick romers boendesituation stor uppmärksamhet. Katarina Taikon beskriver situationen några år senare:

Dessa första dagar i oktober 1963 medförde något av en revolution inom zigenarfrågan. Den 3 oktober utkom min bok ’Zigenerska’ och televisionen och den svenska pressen slöt upp kring vår sak. Doktor Takman hemställde om skyndsam utredning av den rasdiskriminering, som zigenarlägren i Skarpnäck och Ekstubben gav uttryck för.

Taikon 1967:65

I samband med den mediala uppmärksamheten började Stockholms stad började på allvar agera i bostadsfrågan. Mot slutet av året var Skarpnäckslägret tomt och invånarna hade flyttat till lägenheter i närliggande förorter som Hökarängen, Tallkrogen och Kärrtorp.

Då flyttade vi till Hökarängen, i en tvåa och det var ju som att, ett paradis.

Det här med varmvatten och kallvatten och man kunde gå in i badrummet och ordna sig och riktigt så att säga, det var ju otroligt. Det var ju stort positivt, och man kunde ha ett rum, ett litet kök, det var ju viktigt, och man kunde låsa om sig och, det var ju fantastiskt.

Det var verkligen, det glömmer man ju inte och flytta in i en, från en husvagn. Även om den var bra, men ändå kanske två och tjugo bred och så där, och komma in i en fyrkantig rum, vardagsrum och så där med riktigt kylskåp och riktig frys, kylskåp och riktig spis, elektrisk. Det var ett litet paradis.

Berättat av Allan

Läs hela Allans berättelse Länk till annan webbplats.