Språkliga rättigheter

Den som talar ett nationellt minoritetsspråk eller tillhör en nationell minoritet ska kunna utöva sin kultur och använda sitt språk inom olika delar av samhället.

Den som talar ett nationellt minoritetsspråk eller tillhör en nationell minoritet ska kunna utöva sin kultur och använda sitt språk inom olika delar av samhället. Det är en rättighet som finns inskriven i Sveriges lagar, framför allt i Språklagen och Minoritetslagen Länk till annan webbplats..

Språklagen är en ramlag som vänder sig till alla myndigheter, kommuner och regioner. Den säger att alla myndigheter ska skydda och främja de nationella minoritetsspråken.

Minoritetslagen säger att de nationella minoritetsspråken ska skyddas och främjas, och att myndigheter, kommuner och regioner ska samråda med de nationella minoriteterna och ta hänsyn till deras behov i beslut som rör dem. Alla myndigheter, kommuner och regioner har också skyldighet att informera de nationella minoriteterna om deras språkliga rättigheter.

Myndigheter som arbetar för att bevara minoritetsspråken

Isof har regeringens uppdrag att följa upp språklagen (SFS 2009:600). Uppdraget innebär att undersöka hur väl myndigheterna följer språklagen. Vi följer utvecklingen för de nationella minoritetsspråken och rapporterar om händelser kopplade till dem. Vi delar också ut ett statligt bidrag för revitalisering av de nationella minoritetsspråken.

Länsstyrelsen i Stockholm och Sametinget har uppdraget att följa upp minoritetslagen (Lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk SFS 2009:724). Myndigheterna ger varje år ut en rapport om hur minoritetspolitiken utvecklar sig och hur situationen ser ut för de nationella minoritetsspråken.

Undervisning i nationella minoritetsspråk

I skolan kan man få läsa de nationella minoritetsspråken som modersmål om man tillhör en nationell minoritet. 2015 tog man bort kraven på förkunskaper. En elev behöver alltså inte kunna någon jiddisch för att få modersmålsundervisning om man tillhör den nationella minoriteten judar. De nationella minoriteterna har också lite större rätt till modersmålsundervisning: skolan är skyldig att ordna det om en elev vill ha det. För övriga minoritetsspråk krävs att fem elever vill ha undervisning och man måste tala språket hemma.

Det ska också gå att byta ut ett modernt språk som till exempel spanska mot det nationella minoritetsspråket om man tillhör en nationell minoritet. Men ett problem för alla minoritetsspråk är att det finns så få lärare som kan undervisa i dem.

Förvaltningsområden

Kommuner kan få statsbidrag för att främja och skydda de nationella minoritetsspråken genom att ingå i ett så kallat förvaltningsområde. Förvaltningsområden är särskilda geografiska områden där personer som talar finska, meänkieli och samiska har extra starka rättigheter. Hur pengarna ska användas bestämmer kommunerna i samråd med minoriteterna. De kan exempelvis gå till kartläggning av språkbehov inom äldreomsorgen, utvecklingsinsatser i förskolan, informations- eller kultursatsningar.

I förvaltningsområdena har invånare som talar finska, meänkieli eller samiska rätt att använda sitt språk i kontakt med myndigheter. De har också rätt att begära förskola och äldreomsorg på dessa språk. I praktiken råder dock brist på personal som kan tala och skriva språken, så även om den som bor i ett förvaltningsområde har rätt att få service på sitt nationella minoritetsspråk är det inte säkert att det går att ordna.

De som talar jiddisch eller romska har också vissa rättigheter, men inte lika starka som de som talar finska, meänkieli eller samiska. De räknas som territoriellt obundna språk, vilket innebär att de inte är bundna till särskilda geografiska platser utan att dess talare är mer utspridda. Alla myndigheter ska göra sitt bästa för att skydda och främja romska och jiddisch så att de också kan leva vidare. För att genomföra detta ska alla kommuner ta fram mål och riktlinjer för sitt arbete mot nationella minoriteter.