Om nationella minoriteter och minoritetsspråk

I Sverige finns fem nationella minoritetsspråk: finska, jiddisch, meänkieli, romska och samiska.

Gemensamt för de nationella minoritetsspråken är att de har talats under mycket lång tid i Sverige, men för flera av dem minskar numera antalet talare i snabb takt. Därför behöver samhället på olika sätt uppmuntra och göra det enklare för dem som talar språken att föra kunskaperna vidare till nästa generation. Annars är risken stor att språken dör ut.

Samtidigt som Sveriges regering utsåg fem nationella minoritetsspråk utsåg man också fem nationella minoriteter: judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar. Den som tillhör en nationell minoritet har sedan år 2000 särskilt starka rättigheter att tala sitt nationella minoritetsspråk och utöva sin kultur i Sverige. Särskilt viktigt är barns rätt till sitt språk och sin kultur. Det kan till exempel handla om att kunna låna böcker på finska på biblioteket eller att den skola man går i anstränger sig för att hitta lärare som kan ge modersmålsundervisning i romska.

Samerna är dessutom erkända som urfolk i de nordiska länderna sedan 1970-talet. De har levt och utvecklat en egen kultur långt innan Sverige som stat bildades. Som urfolk har samerna andra rättigheter utöver de språkliga och kulturella, till exempel renskötselrätten. Den innebär att samerna har rätt att låta sina renar beta i de områden som traditionellt har använts för renskötsel.

Varför blev just de här minoriteterna nationella minoriteter?

Sveriges regering har skrivit på en överenskommelse med Europarådet där Sverige lovar att trygga de nationella minoriteternas rätt att tala sina språk och utöva sina kulturer. Men hur har man kommit fram till att just judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar ska få status som nationella minoriteter?

I överenskommelsen finns ingen exakt definition av vad som krävs för att en grupp ska få kalla sig nationell minoritet, men regeringen har själv satt upp följande kriterier:

• en uttalad samhörighet och en icke dominerande ställning i samhället
• en religiös, språklig, traditionell och/eller kulturell tillhörighet
• en vilja och strävan att behålla sin identitet
• historiska eller långvariga band med Sverige

Efter att frågan hade utretts ansåg man att judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar uppfyller kriterierna och därför fick de status som nationella minoriteter.

I många länder har minoritetsgrupper inte samma möjligheter som den övriga befolkningen. Personer som tillhör de nationella minoriteterna i Sverige har genom historien ofta fått sina mänskliga rättigheter kränkta. Många har utsatts för diskriminering och övergrepp. Även i dag förekommer det diskriminering.

Att skydda och främja de nationella minoriteternas språk och kultur är ett sätt att slå vakt om deras mänskliga rättigheter. Det är också ett sätt att skydda språken, genom att uppmuntra minoriteterna att använda och utveckla de nationella minoritetsspråken så att de förs vidare till nästa generation. Eftersom de nationella minoriteternas språk och kultur betraktas som en del av den svenska kulturen och kulturarvet är det viktigt att språken lever kvar.