Arkeologi och berättelser gav ny kunskap om lägerlivet

I slutet av 1950-talet inrättade Stockholms stad Skarpnäckslägret där romer fick bo i väntan på fasta bostäder. Drygt 50 år senare genomfördes en arkeologisk utgrävning på platsen. I undersökningen medverkade människor som levt i lägret och det resulterade i nya berättelser och ny kunskap.

Arkeologerna Anna Arnberg och Lotta Fernstål berättar här om den arkeologiska undersökning som år 2015 och 2016 genomfördes tillsammans med etnologer och svensk-romska företrädare, inom forskningsprojektet I stadens utkant – svensk-romska livsberättelser och lägerplatser från 1900-talet.

Så stod vi där tillsammans med spaden i hand i ett grönområde i Skarpnäck strax söder om Stockholm. Platsen var ny för flertalet av oss, men inte för Allan Demeter och Sabrina Taikon, som hade bott i Skarpnäckslägret under några år i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Eller för Marianne Demeter och Fred Taikon som besökt dem vid flertalet tillfällen. Vi övriga kände platsen främst genom kartor, arkivdokument, fotografier och tv-reportage från 1960-talet – och genom Allans, Freds, Mariannes och Sabrinas berättande.

Här skulle vi nu genomföra en arkeologisk undersökning i samarbete mellan arkeologer, etnologer och romska företrädare. Målet var att genom denna sammansättning kunna bidra med nya infallsvinklar och kunskaper om historien. Att vi valt att genomföra en utgrävning berodde bland annat på att någon svensk-romsk lägerplats aldrig tidigare undersökts arkeologiskt. Här fanns ett tidigare outforskat sätt att skapa ny kunskap om livet i lägren.

Under utgrävningen strävade vi efter att arkeologiska, etnologiska och erfarenhetsbaserade perspektiv skulle korsbefrukta varandra. Men utgrävningen var också ett sätt att synliggöra Skarpnäckslägret och dess historia. Drygt ett halvt sekel efter att familjerna som bodde i lägret flyttat därifrån till sina första lägenheter, var det få personer som kände till denna eller andra lägerplatser. Skarpnäckslägret kunde bäst beskrivas som ett dolt kulturarv.

Samtidigt finns både de fysiska spåren och minnena fortfarande där, bara man söker efter dem – både hos de som, liksom Allan och Sabrina, har direkta erfarenheter av att leva i lägren och när man lyfter på marklagren. På platsen för Skarpnäckslägret skulle det visa sig bland annat i form av ett dockben, ett uppskuret plasthölje till en kabel och en med flera lager sten hårdgjord markyta kraftig nog att ställa tunga boendevagnar på.

Utgrävning och mötesplats

Genom att bjuda in till besök på utgrävningen försökte vi göra platsen för Skarpnäckslägret till en tillfällig mötesplats. Vi ville använda undersökningen för att nå ut med information, men också som ett tillfälle att fånga upp minnen av och historier om lägret och diskutera vad platsen kan betyda i dag.

De målgrupper som vi definierade som särskilt viktiga att bjuda in till visningar och samtal var dels personer som bott i Skarpnäckslägret eller på andra lägerplatser, dels stadsdelsförvaltning och boende i Skarpnäck och närliggande områden. Det vill säga de personer som ansvarar för och använder området i dag. En annan prioriterad målgrupp utgjordes av barn och unga och vi bjöd in skolklasser till särskilda visningar. På de visningarna var alltid Allan och Marianne med, och det visade sig att elever ställde frågor till dem om deras barn- och ungdomstid som vi inte alls hade tänkt på att fråga om, till exempel om att åka tunnelbana eller buss och möjlighet att delta i sport.

För att även nå intresserad allmänhet höll vi öppna visningar, som vi annonserade bland annat via lokala evenemangsguider och affischering. Också övrig tid var grävningen öppen att besöka för till exempel förbipasserade som var intresserade av vad som pågick, vilket kunde medföra mer informella samtal om platsen och dess historia, inte alltid positiva. Vid flera tillfällen kom en man som bestämt hävdade att där inte alls funnits något läger och som återkommande använde nedsättande språkbruk, även direkt till romska medverkande. Detta gav en insikt i de romska medverkandes utsatthet för diskriminering och det mod som krävdes för deras fortsatta medverkan.

Välbevarade lämningar under markytan

Den arkeologiska undersökningen hade naturligtvis också vetenskapliga mål, där vi ville öka kunskapen om platsen och dess historia. Det vi visste från arkivhandlingar från Stockholms stad var att Skarpnäckslägret varit i bruk från 1959 till årsskiftet 1963/64 och att lägerplatsen hade ställts i ordning av staden för svenska romer i Stockholm som ännu saknade fast bostad. I lägret bodde de i vagnar och i viss mån även i tält, men efter hand bodde några av familjerna istället i små stugor som de byggt på den plats där deras vagn stått. Från berättelser av bland andra Allan och genom visst bildmaterial visste vi att de boende även ordnat detta mer permanenta läger som de brukade göra när de flyttade från plats till plats, med vagnarna arrangerade kring en öppen, gemensam yta. Lägerytan var ungefär 25x50 meter stor, cirka 1250 kvadratmeter.

Men hur såg stratigrafin, alltså marklagerföljden, ut och hur förhöll sig lämningar från föregående och efterföljande aktiviteter till själva lägerplatsen? Kunde olika aktivitetsytor lokaliseras? Hur välbevarade var lämningarna? Detta var några av de arkeologiska frågorna vi arbetade med.

Vi var fyra arkeologer som genomförde utgrävningen i två omgångar under ett par veckor hösten 2015 och våren 2016, hela tiden i sällskap av de andra projektdeltagarna. Sammanlagt öppnade vi en yta om knappt 30 kvadratmeter fördelade på fyra schakt. Trots att endast små ytor undersöktes gav utgrävningen en bra bild av de stratigrafiska förhållandena på platsen. Med hjälp av påförd sten hade marken hårdgjorts vid två tillfällen; dels av Stockholms stad inför anläggandet av lägerplatsen, dels efter att lägret tagits ur bruk då en stenkross etablerades på samma plats. Skarpnäckslägrets markyta ligger cirka 0,3–0,55 meter under dagens marknivå, ovanpå den undre hårdgjorda ytan och övertäckt av flera decimeter av sten från den senare hårdgörningen.

Den stora mängden sten på platsen var en överraskning för oss. Till skillnad från storskaliga utgrävningar som ofta innebär tillgång till grävmaskin för att ta bort till exempel sten, så utförde vi grovjobbet med spadar och hackor. Det innebar att vi tidsmässigt sett inte hade möjlighet att gräva fram mer än en liten del av lägrets markyta.

Enligt äldre kartor hade det tidigare varit odlingsmarker där Skarpnäckslägret senare låg, så marken var förmodligen mjuk och lerig. Vår undersökning av stenlagret som Stockholms stad hade låtit anlägga inför att lägret skulle tas i bruk visade att för att skapa en hård markyta med goda dräneringsegenskaper hade flera decimeter lagts av först rundade stenar med sättsand mellan och sedan mer kompakt krossad sten. Vi kunde konstatera att det var ett gediget arbete som gjorts. I arkivmaterial hade vi enbart läst att marken beretts, vilket gett oss intrycket av ett enklare förfarande, medan arkeologin visade något annat.

När det gäller frågan om ifall olika aktivitetsytor i lägret skulle kunna lokaliseras så hade vi inte möjlighet att ta upp tillräckligt stora ytor för att arkeologin skulle kunna visa på det. Dockbenet som vi hittade i det kompakta jordlager som var lägrets markyta, som man gick på och som vagnarna stod uppställda på, gav dock upphov till samtal om var barn lekte och hur lägerytor användes. Benet hittades inom den öppna ytan och Sabrina som växte upp i lägret berättade att det var främst här, inom synhåll för vuxna, som barnen lekte och vistades, särskilt sommartid då man mest var ute. Det var överlag inom den öppna ytan som mycket aktiviteter och arbete utfördes. Bilar parkerades även där, och en viktig inkomstkälla var bilrekonditionering, berättade Allan. Även det utfördes inom den öppna ytan.

Även om vi enbart hade möjlighet att ta fram en liten del av själva markytan som användes under tiden för lägret, så kunde vi konstatera att den förefaller välbevarad där den ligger skyddad av stenlagret som lagts ovanpå. Vid en eventuell framtida utgrävning skulle det finnas större möjlighet att undersöka denna, då en förberedelse för de stora mängder sten som finns på platsen skulle kunna tas med i planeringen.

Ny kunskap i samverkan

Den arkeologiska undersökningen innebar utöver nya kunskaper även att vi som grupp tillbringade en längre tid tillsammans på en plats. Detta gav möjlighet att återkommande reflektera över platsen och de fynd som gjordes, vilket bidrog till att väcka minnen till liv som sannolikt inte skulle ha kommit upp vid ett kortare besök eller i en intervjusituation vid ett köksbord. Det har i sin tur inneburit att berättelser nyanserats och kunnat fyllas på under arbetets gång. Dessutom har de berättelser som kommit fram genom arkeologin delvis varit andra än vid etnologernas livshistoriska intervjuer. De har varit mer platsspecifika, samtidigt som berättelser knutna till föremål ofta rört praktiska detaljer; hur man löste saker och ting inom ramarna för lägerlivet.

En effekt av att vi under delar av arbetsprocessen inte var säkra på vilka fynd som tillhört lägertiden och inte, präglades långa stunder av diskussioner för eller emot olika alternativ. De hypoteser som förts fram, också de som senare avfärdats, har ofta bestått av förklaringar till hur man gjorde, eller inte gjorde, saker i lägren. Förklaringarna har därför ofta kantats av konkreta beskrivningar och ögonblicksbilder från det dagliga livet. En följd av arbetssättet – där personer med erfarenheter från liv i läger deltagit i tolkningsarbetet – har därför blivit att även de föremål som senare visat sig inte tillhöra lägertiden, bidragit till att öka kunskapen om svensk-romska lägerplatser och deras materiella kultur.

I skärningspunkten mellan arkeologi, etnologi och direkta erfarenheter från platsen skapades på så sätt öppningar till ny kunskap och till andra typer av berättelser på ett sätt som annars inte varit möjligt.

Vi ska också nämna att efter utgrävningen lämnade Fred Taikon och Lotta Fernstål in ett förslag om skyltning av några platser med svensk-romsk historia till Stockholms stad, däribland platsen för Skarpnäckslägret. År 2018 lät staden resa skyltar vid bland annat Skarpnäckslägret för att fortsättningsvis synliggöra denna del av historien.

/Anna Arnberg och Lotta Fernstål