Läger och boplatser

Ända in på 1960-talet tvingades svenska romer till ett ständigt kringresande liv med boende i tält och vagnar.

Att vi reste från by till by och där var det väl lite besvärligt, pappa och mamma fick ju inte stanna så länge på byarna, då kom fjärdingsmannen och tyckte vi skulle flytta till nästa kommun. Min uppväxt var lite jobbig kan man tänka sig. Det var ju ingen fast boplats.

Berättat av AllanLäs hela Allans berättelse Länk till annan webbplats.

Läger för boende och arbete

Lägerplatserna har tagit lite olika karaktär. Från mer tillfälliga boplatser som använts under några dagar eller veckor till platser och bebyggelse av mer varaktig och beständig karaktär. Lägrets arkitektur bestod av flyttbara boendeformer såsom tält och vagnar, och vid de mer beständiga lägren kombinerades byggnader med vagnar. Över tid kom tältens och sedan vagnarnas utformning att förändras och förfinas materiellt och till sin standard.

Vårat tält som vi byggde. Det var så här, med bräder. Som man skruvade ihop en ställning och så drog man tälttak så det såg ut som ett hus. I alla fall det som vi bodde i. Och många av mina farbröder. Om vi inte bodde i vagn. Och så har man den där plåtburken, oljetunnan, som man har som eld. Och när det snöade, och kunde vara trettio, fyrtio grader kallt, då satt pappa uppe om nätterna och eldade.

Berättat av Rosa

Läs hela Rosas berättelse Länk till annan webbplats.

Lägren utgjorde platsen för både boende och arbete. De kunde rymma områden för till exempel tivoliverksamhet och förtenning vid tiden före andra världskriget och skrothantering eller bilrekonditionering under senare tid. Ibland fanns särskilda tält för matlagning, ibland för tvagning. I lägren sköttes vardagens bestyr och där anordnades fester, där lekte barn och där umgicks vuxna.

Tillfälliga lägerplatser

För att slå läger var romerna tvungna att inhämta tillstånd från markägare eller den lokala polismyndigheten. Det var tillståndsgivaren som bestämde hur länge de fick bo kvar på en plats, det handlade oftast om några dagar eller i bästa fall några veckor.

Om det fanns behov av deras tjänster och varor i området kunde de få stanna en längre tid. Det kunde vara att förtenna ett stort antal kopparkärl vid ett regemente. Ett vanligt förekommande yrke var nämligen kopparslagare, ordet kelderash betyder kopparslagare på romska. Andra sätt att försörja sig var att driva tivoli och arbeta som musiker, ofta bedrevs alla dessa yrken i kombination för att få tillvaron att gå ihop.

När vi inte fick gå i skola så lärde pappa Paul och mig vad han själv kunde. Jag var musiker när jag 11 år, det finns inte en dansbana som jag inte har spelat dansmusik på. (---) Tack vare att min far och mina farbröder drev tivoli och annan verksamhet kunde de få stanna längre på varje ställe. Var det inte så att kommunen kunde tjäna pengar på deras verksamhet då fick de stanna tre veckor så kom polisen och körde bort dem. Eller vaktmästarna från kommunen. Och hade du träffat mig på 1500-talet och haft en pistol och hade du skjutit mig då hade du fått betalt för det.

Berättat av Rosa

Läs hela Rosas berättelse Länk till annan webbplats.

För barnens del innebar det kringresande livet i stort sett en obefintlig skolgång. Vid längre vistelser på en ort kunde det hända att barnen fick möjlighet att gå några veckor i den lokala skolan, om skolan var tillmötesgående.

Det finns ett kort där vi sitter några kusiner med skolbänkarna ute i fria luften. Det kommer jag ihåg. Då fick vi lära oss lite granna, och det är klart, det fastnar ju lite grand. Läsa kan jag i dag, men skriva är värre. Få ihop bokstaveringen och så där. Där är jag väldigt handikappad. Så det har jag missat, att jag inte fick gå i skolan då kan man säga.

Berättat av AllanLäs hela Allans berättelse Länk till annan webbplats.

Trakasserier och avhysningar

Att bo i temporära läger innebar också att invånarna var tvungna att vara beredda på att okända personer helt plötsligt steg in i den sfär som, om än tillfälligt, utgjorde ens hem, eller att främlingar stod vid lägrets kant, och bara glodde eller kastade sten och skrek glåpord. Plötsliga, ibland våldsamma, avhysningar från lägerplatserna var en del av vardagen. Marianne, som på 1950-talet växte upp i romska läger runt om i Sverige, berättar hur en avhysning kunde gå till: 

Pappa plockade ner tältet och satte alla oss barn i bilen. In i bilen allihop, för han och mina två äldsta bröder och min mamma plockade ner allting. Småbarn skulle sitta i bilen och vänta och inte springa runt och göra oss illa liksom. Jag måste ha varit ungefär tio år. Då kom folk i kostymer som jag kallar dem. Någon polis kom med. Det var inget bråk, för pappa skrek inte. Inte de andra heller. Det var bara det att vi inte fick bo där.