Det språkpolitiska året 2022

Valår och permakris. Isofs utredare Jennie Spetz tittar tillbaka på det språkpolitiska året 2022.

Permakris i omvärld och nyord

Att 2022 präglats av kris och oro för framtiden har nämnts i många nyårskrönikor vid det här laget. Det språkpolitiska året utgör naturligtvis inget undantag från den allmänna samhällsbilden. Nyordslistan, som presenterades den 27 december 2022, reflekterar årets händelser och utvecklingen i Sverige och i världen. Nyord som kamikazedrönare (ett vapen som använts under kriget) har plockats upp från mediebevakningen av Rysslands invasion av Ukraina. Nyordslistan innehåller också ord kopplat till energikrisen, som Putinpriser och energifattigdom. Lågkonjunkturen i Sverige med en snabbt stigande inflation speglas i ord som smygflation (att företag passar på att höja priserna mer än motiverat och skyller på ett allmänt högt prisläge). Men som Språkrådets nyordskrönika slår fast är kanske det ord som bäst sammanfattar 2022 ändå permakris, det vill säga en längre period av parallella kriser som skapar osäkerhet och instabilitet.

I ett tidigare inlägg på Språkrådets blogg Språkpolitikbloggen har Thomas Rosén, universitetslektor i slaviska språk vid Göteborgs universitet, skrivit om de språkpolitiska aspekterna av Rysslands krig i Ukraina. Genom en historisk tillbakablick på det ryska och ukrainska språkens framväxt beskriver Rosén att Putin använder den rysktalande befolkningens minoritetssituation för att försvara den ryska invasionen, bland annat genom att hävda att det pågår ett folkmord mot rysktalande. Vidare har Putin gjort uttalanden om att ukrainska inte är ett eget språk utan en rysk dialekt. Den icke-statliga forskningsorganisationen Rating genomförde dock en enkätundersökning i Ukraina under våren 2022 som visade att 67 procent av de som svarade på enkäten anser att det inte föreligger några meningsskiljaktigheter mellan ukrainsk- och rysktalande, 19 procent ansåg att språkfrågan finns men att den är av underordnad betydelse. Endast 12 procent ansåg att frågan om modersmålet är ett hot mot säkerheten. Rosén understryker visserligen att det kan vara vanskligt att undersöka dessa frågor mitt under pågående krig, men resultatet ger ändå en fingervisning om att språkfrågan används som ett verktyg av Putin i ett försök att skapa splittring.

I den svenska språkpolitiken kom dock under våren 2022 lugnande besked i fråga om krisen för SAOB:s finansiering, som redogjordes för i den språkpolitiska årskrönikan 2021. Beskedet, som bland annat rapporterades i en artikel i Dagens Nyheter Länk till annan webbplats., innebär att Svenska Akademien själv ska finansiera knappt hälften av vad det fortsatta arbetet med SAOB kommer att kosta. Resterande kostnader kommer att täckas av Helge Ax:son Johnsons Stiftelse, Svenska litteratursällskapet i Finland, Vitterhetsakademien och Riksbankens Jubileumsfond. Arbetet med att uppdatera och digitalisera ordboken ska inledas 2024 och beräknas ta upp till tio år.

Ett riksdagsval fullt av språkpolitik

Svensk politik under 2022 kännetecknades förstås av att det var valår, vilket också präglade det språkpolitiska arbetet på Isof. Temat för årets konferens Språkrådsdagen var därför språk och politik. Under konferensen hölls föredrag om språkbrukets betydelse i politiken, om politisk retorik och om att göra sig hörd som döv politiker (samtliga föredrag finns tillgängliga på Isofs webbplats). I det sistnämnda föredraget delade Alexandra Royal, kommunpolitiker i Örebro, med sig av sina erfarenheter av att arbeta politiskt som döv. En av de erfarenheter hon lyfte fram var det krångliga administrativa systemet för bokning och betalning av tolkar, som i många situationer gör att den som är döv själv blir ansvarig för att planera och ordna tolkning för att kunna delta på möten med hörande kollegor. Detta är ett perspektiv som Isof också lyft fram i olika sammanhang, senast i ett remissvar till utredningen Handlingsplan för en långsiktig utveckling av tolktjänsten för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet, SOU 2022:11 Länk till annan webbplats., som lades fram 2022.

Ett annat aktuellt ämne under Språkrådsdagen 2022 var hatbudskap och våldsbejakande extremism i digitala miljöer, som Lisa Kaati från Stockholms universitet och Katie Cohen från Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, föreläste om. Cohen och Kaati talade bland annat om vad som utmärker ett toxiskt språk på nätet. Hot och hat inom politiken har varit ett omdiskuterat ämne under 2022 sedan det blev känt att Centerpartiets partiledare Annie Lööf var en av måltavlorna under Almedalsveckan, samt att hon under de senaste åren fått motta flera dödshot. Lööf påpekade i samband med sitt beslut att avgå som partiledare under 2023 att den hatiska retoriken mot henne påverkat avgångsbeslutet.

Även Språkrådets tidskrift Klarspråk ägnade ett av sina fyra nummer åt politiken, under rubriken ”språket i valtider”. I Klarspråk nummer 3/2022 skriver Charlotta Seiler Brylla, professor i tyska vid Stockholms universitet, om hur politiker använder sig av språkliga resurser som metaforer och signalord (det vill säga ord vars främsta funktion är att uppmärksamma en företeelse, skapa samhörighet och väcka särskilda konnotationer) för att förpacka sina egna budskap så attraktivt som möjligt, och samtidigt så tvivel om motståndarens politik. I samma nummer intervjuas Björn Appelgren, projektledare på Internetstiftelsen, om undersökningen Svenskarna och internet: valspecial 2022 Länk till annan webbplats. som bland annat visar att de informationskällor människor använde för att inhämta information om valet varierade mycket mellan olika åldersgrupper. En större andel av de yngre väljarna hämtade information via sociala medier, jämfört med äldre väljare som oftare använde mer traditionella medier. Undersökningen visade också att omkring sju procent av internetanvändarna hade utsatts för näthat i samband med politiska diskussioner på nätet.

Under året genomförde Språkrådet en enkät bland riksdagspartierna för att kartlägga riksdagspartiernas inställning till de mest centrala språkpolitiska frågorna inför valet. Enkäten innehöll frågor om bevarandet av de nationella minoritetsspråken och svenskt teckenspråk, modersmålsundervisningen, svenska för invandrare (sfi), språkkrav för permanent uppehållstillstånd och medborgarskap, engelskans roll i det svenska språksamhället och flera andra frågor. Resultatet av undersökningen visade att riksdagspartierna är eniga på vissa språkpolitiska områden – främst gäller det främjandet av de nationella minoritetsspråken och svenskt teckenspråk.

Däremot har partierna olika hjärtefrågor inom minoritetspolitiken. Vänsterpartiet vill se starkare rättigheter för samerna och ett striktare uppföljningssystem samt att de nationella minoriteternas rättigheter skrivs in i grundlagen. En striktare uppföljning (eller till och med tillsyn) av minoritetslagen och grundlagsskydd tas också upp av Liberalerna. Kristdemokraterna vill driva frågan om att älvdalskan ska bli ett nationellt minoritetsspråk. Samtliga partier är dock positiva till att olika satsningar görs på språken. Partiernas inställning till främjandet av de nationella minoritetsspråken matchar väl allmänhetens inställning till revitalisering av de nationella minoritetsspåken. I Språkrådets senaste Sifo-undersökning svarade 83 procent att de tycker främjandet av de nationella minoritetsspråken är ”ganska viktigt” eller ”mycket viktigt”. Partierna hade också en gemensam syn i fråga om statens roll när det gäller att främja svenska språket genom att ge ekonomiskt stöd till produktion av ordböcker; samtliga partier anser detta viktigt. Nästan lika eniga är partierna om att engelskan inte utgör ett hot mot svenskan.

De frågor som splittrade riksdagspartierna var dels frågan om språkkrav för medborgarskap respektive permanent uppehållstillstånd, dels frågor som handlade om flerspråkighet och det flerspråkiga samhället. I frågan om språkkrav kan man hårdra det lite och säga att partierna till höger (KD, M och SD) är mer positivt inställda till språkkrav men mer negativt inställda eller avvaktande till modersmålsundervisning och insatser som främjar flerspråkigheten i samhället generellt. För partierna till vänster (V och MP) gäller det omvända förhållandet. Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna kan sägas inta någon form av mellanposition.

Visionärer gav sin syn på framtidens språksamhälle

Under 2022 har Språkrådet och Svenska Akademien efterlyst visioner för språksamhället. Vem som helst som känt sig manad har kunnat skicka in sin vision till Språkrådet under året. Fem personer har därefter fått i uppdrag att ta fram och presentera sin vision om hur det svenska språksamhället ska förbättras. Visionärerna har sedan presenterat sina idéer på ett seminarium på Språkrådet samt vid ett liknande seminarium i Svenska Akademins lokaler inför särskilt inbjudna akademiker, beslutsfattare, organisationsföreträdare och andra med koppling till språksamhället.

Visionerna handlade om vitt skilda aspekter av språksamhället. Alina Frantsuzova, auktoriserad rätts- och sjukvårdstolk i ryska, berättade om sin vision, nämligen att alla myndigheter har kunskap om när och hur man använder sig av tolk. Detta skulle kunna ske genom att den som utbildar sig till yrken där man ibland behöver använda tolk – till exempel lärare, läkare, polis, jurist eller socionom – via sin utbildning får lära sig hur man arbetar med tolk. Genom den kunskapen kan man skapa rättssäkerhet och större effektivitet i de situationer då tolk måste användas.

Jussi Karlgren, forskare i språkteknologi, lade fram sin vision om att tal i framtiden ska gå lika bra att använda som skrift i många situationer där vi idag bara använder skrift. Det gäller till exempel i utbildningar, på arkiv, bibliotek och museer, där tal skulle kunna få en lika framträdande roll som skrift. Med gedigen forskning och teknikutveckling skulle tal och skrift finnas sida vid sida och ha samma status i språksamhället.

En annan vision som också hade språkteknologiska inslag var Lisa Kaatis vision om toxiskt språk på nätet. Lisa Kaati, som är universitetslektor i data- och systemvetenskap, menade att AI-teknik skulle kunna hjälpa oss att rensa bort hat och hot i diskussioner på nätet och skapa en god samtalston. Genom AI-verktyg skulle sociala medier-företagen underlätta sin moderering, och enskilda skulle kunna använda tekniken för att lättare kunna sortera bort innehåll som riskerar att upplevas som kränkande. På så sätt skulle fler röster kunna höras utan rädsla att bli kränkta.

Memet Aktürk, universitetslektor i svenska som andraspråk, har en vision om att öppna upp språkundervisningen i skolan för fler elever. Memets vision är att barn och unga ska kunna lära sig de språk i skolan som de hör runt sig och blir intresserade av, snarare än att bara få välja de klassiska skolspråken franska, spanska och tyska. På så sätt drar man nytta av ungdomars eget engagemang och skapar ett mer levande och inkluderande språksamhälle.

Päivi Korhonen Carlberg, verksamhetsutvecklare på Arbetsförmedlingen, hade slutligen en vision om att myndigheter ska samarbeta i sitt klarspråksarbete. Päivi menar att klarspråksarbetet ofta fungerar väl på myndigheterna, och att det är dags att ta nästa steg och samarbeta kring sin kommunikation. Då kan användaren ta till sig information från flera olika myndigheter utan att behöva anpassa sig efter varje myndighets språkbruk. Ett gemensamt klarspråk skulle skapa både större effektivitet och transparens.

Samtliga språkvisionärer presenteras på Isofs webbplats under rubriken Språkvisionen.

Svenska språket som integrationsverktyg fortsatte att skapa debatt

Valrörelsen inför riksdagsvalet innehöll ett koncentrat av de språkpolitiska teman som under de senaste åren legat i fokus i svensk politik. Det allra hetaste området har utan tvekan gällt invandrade personers kunskaper i svenska; rättare sagt vilka åtgärder som behövs för att migranter ska lära sig svenska och därmed integreras i samhället.

Förskolan – en språkpolitisk arena

Liberalerna gick i augusti 2022 ut med ett förslag om att införa språkscreening och obligatorisk så kallad språkförskola för de barn i förskoleåldern som anses ha otillräckliga kunskaper i svenska. Enligt Liberalernas förslag bör barn få sin språkutveckling bedömd på BVC vid två års ålder. Besöket ska göras obligatoriskt för föräldrar vars barn inte är inskrivna i förskolan, och partiet menar att barn med språksvårigheter på så sätt kan upptäckas tidigare. Föräldrar som inte vill skriva in sina barn i förskolan ska kunna bli föremål för orosanmälan till socialtjänsten.

Förslaget möttes av stark kritik, bland annat i en debattartikel i DN Länk till annan webbplats. där sju språkforskare kritiserade förslaget. De pekade först och främst på att det redan utförs språkscreening på BVC i syfte att identifiera barn som är i riskzonen för kognitiva svårigheter som har med språk och samspel att göra, till exempel autism eller språkstörning. De menade också att det vore svårt att nivåbestämma tvååringar vad gäller kunskaper i svenska eftersom variationen är så stor. Redan i dag kan BVC rekommendera förskola om barnet annars har små möjligheter att exponeras för svenska. Främst vill dock forskarna se satsningar på utbildade förskollärare med goda svenskkunskaper i flerspråkiga områden och mer långsiktiga åtgärder för att minska den språkliga segregationen i samhället.

I en intervju i tidningen ETC uttalade sig Signe Tonér, doktor i lingvistik vid barn- och ungdomsveteskapliga institutionen vid Stockholms universitet, om Liberalernas förslag. Hon menade att det vore mycket svårt att testa tvååringars språkliga förmågor och att det inte är rimligt att förvänta sig att en flerspråkig tvååring har lika bra kunskaper i svenska som ett enspråkigt svensktalande barn. Tonér påpekade att det tar ungefär tre år på förskola för ett barn som exponeras för ett nytt språk att lära det sig på samma nivå som ett barn som har språket som modersmål. Flera riksdagspartier kom med utspel och debatterade förslaget under hösten.

Överlag har förskolan vid ett flertal tillfällen de senaste åren utgjort en arena för språkpolitiska diskussioner. Som nämnts ovan, och som Språkrådet rapporterade om i årskrönikan 2021, lade en statlig utredning i november 2020 fram förslag om att stärka förskolebarns språkutveckling i svenska (Förskola för alla barn – för bättre språkutveckling i svenska, SOU 2020:67). En proposition lades fram i mars 2022, och den 1 juli 2022 trädde förändringar i skollagen i kraft. De nya bestämmelserna innebär bland annat att förskolan från och med att barnet fyller tre år är skyldig att ta kontakt med vårdnadshavarna och informera om förskolans fördelar och barnets rätt till förskola. Det är också obligatoriskt för kommunerna att erbjuda förskola till barn som bott i Sverige under en kort tid: alla 3-åringar får då en reserverad plats även om föräldrarna inte ansökt om det. Kommunerna ska också sträva efter att erbjuda andra barn som har behov av det förskoleplats med syftet att de ska lära sig svenska (prop. 2021/22:132). Utredningen gjorde vid den tidpunkten dock bedömningen att inte införa en obligatorisk förskola för barn från vissa grupper, eftersom en sådan bestämmelse skulle riskera att strida mot diskrimineringslagen.

Liberalernas förslag om språkförskola skulle alltså innebära ett steg åt det mer tvingande hållet. Enligt en motion som Liberalerna lade fram i riksdagen våren 2022 föreslår partiet en språkförskola som ska göras obligatorisk för nyanlända barn och barn till nyanlända föräldrar. Utöver detta vill partiet införa språkkrav i svenska för all pedagogisk personal samt genomföra nationella kartläggningar av förskolebarnens ordförråd i det svenska språket.

En obligatorisk språkförskola föreslogs redan i valrörelsen till riksdagsvalet 2018, och även om det är Liberalerna som profilerat sig i frågan har förslaget om en obligatorisk språkförskola funnits med även hos Moderaterna och Sverigedemokraterna. Under 2019 lanserade Moderaterna i en debattartikel i Svenska dagbladet en ”språkreform” där samtliga av de förslag som senare kom att presenteras i det så kallade Tidöavtalet fanns med: språktest för permanent uppehållstillstånd respektive medborgarskap, begränsad rätt till offentligfinansierad tolkning samt obligatorisk språkförskola.

Inget av partierna har dock ännu på något utförligt sätt redovisat hur man ska förstå begreppet språkförskola. Fram till våren 2018 användes språkförskola som benämning på särskilda avdelningar eller förskolor som är anpassade till barn med språkstörningar. I och med valrörelsen 2018 började dock Liberalerna, och till viss del Moderaterna, att använda begreppet i den ungefärliga betydelsen ’en förskola som lägger särskild vikt vid utlandsfödda barn eller barn till invandrade föräldrar och deras utveckling av det svenska språket’ (men utan att barnen alltså har en språkstörning). I Tidöavtalet, som regeringspartierna och Sverigedemokraterna presenterade efter riksdagsvalet i mitten av oktober 2022, är frågan om språkförskola något mer undanskymd. I avtalet står att obligatorisk språkscreening ska genomföras och att språkförskola ska övervägas. Men inte heller i avtalstexten ges någon förklaring av på vilket sätt en språkförskola kommer att skilja sig från en vanlig förskola som arbetar med barns språkutveckling. Troligtvis blir både frågan om språkscreening och språkförskola mer genomlysta i någon form under mandatperioden.

Tolkfrågan rör upp debatt om likvärdighet i vården

I Tidöavtalet finns utöver beslutet om språkförskola även tre andra språkpolitiska aviseringar: att skattefinansierad tolkning ska begränsas för personer med permanent uppehållstillstånd eller svenskt medborgarskap, att skolämnet modersmål ska utredas samt att det ska införas språktest för personal inom äldreomsorgen.

Medan besluten om att utreda modersmålsämnet och språktest inom äldreomsorgen inte uppmärksammats särskilt mycket, varken av medier eller av den politiska oppositionen, har tolkfrågan fått desto mer uppmärksamhet. Bland de som kritiserade förslaget fanns tio fackförbund inom vårdsektorn som i en debattartikel i Dagens Nyheter Länk till annan webbplats. menade att brist på tolkning inom vården hotar grundläggande principer, som patientsäkerheten och rätten till en likvärdig vård. En ledare i Dagens Nyheter Länk till annan webbplats. var också kritisk till förslaget dels utifrån risken för bristande kommunikation och felbedömningar från läkare och vårdpersonal, dels utifrån risken för ökade kostnader på grund av sådana missförstånd. I sammanhanget lyftes studier som gjorts i Danmark och Schweiz som pekar på att språkförbistring i vården är betydligt mer kostsamt i ett längre perspektiv än kostnaderna för tolk.

De allra flesta som uttalade sig i frågan i media var kritiska mot förslaget. En del debattörer pekade också på risker när anhöriga istället sköter tolkningen. Bland annat lyfte man fram barnperspektivet: att barn i familjer där föräldrarna talar bristfällig svenska riskerar att få agera tolk, vilket bryter mot barns mänskliga rättigheter. Men det kan också handla om att personer som lever med en partner som utövar våld skulle riskera att hamna i en utsatt position om partnern själv måste agera tolk.

Flera debattörer lyfter fram det faktum att en begränsad rätt till tolk skulle bryta mot hälso- och sjukvårdslagen (SFS 2017:30), hota patientsäkerheten och gå emot de grundläggande principer om likvärdighet och icke-diskriminering som gäller inom sjukvården. Vissa debattörer förde också fram ekonomiska argument, till exempel att bristande tolkning riskerar att försvåra för vårdpersonalen att göra sitt jobb, vilket i sin tur skulle resultera i förlängda besökstider, fler återbesök och en i slutänden dyrare vård.

Det fanns dock debattörer som försvarade förslaget. En ledare i Göteborgs-Posten Länk till annan webbplats. menade att det i och för sig är en viktig princip att en nyanländ person som inte hunnit lära sig svenska ska ha rätt till tolk i vissa situationer, men att den rättigheten inte ska kunna utnyttjas under obegränsad tid. Detta dels för att kostnaderna för offentligfinansierad tolkning under lång tid blivit allt högre, dels för att gratis tolkning skulle ta bort incitamenten att lära sig tillräckligt bra svenska för att klara sig i det svenska samhället.

I en intervju i Svenska dagbladet Länk till annan webbplats. uttalade sig den då nytillträdda sjukvårdsministern Acko Ankarberg Johansson (KD) och menade att det med dagens lagstiftning inte skulle vara möjligt att ta bort rätten till tolk i vården, och att frågan i så fall måste utredas.

Flera av de aspekter som nämndes i debatten togs också upp av den tolkutredning som 2018 lades fram i syfte att effektivisera tolksystemet i offentlig sektor och hålla nere kostnaderna (Att förstå och bli förstådd – ett reformerat regelverk för tolkar i talade språk, SOU 2018:83 Länk till annan webbplats.). Utredningen konstaterade att det finns ett ökat behov av tolktjänster, men att samhällets försörjning av kvalificerade tolkar nu och i framtiden behöver säkras genom ett mer effektivt system. Bland annat föreslår utredningen att ett nytt register över auktoriserade tolkar införs som ska utgöra en bas för tolktjänster i offentlig sektor samt en beställarsamordning som ska säkra att myndigheter som anlitar tolk kan göra det effektivt och med bra kvalitet. En ny tolklag föreslås också, som bland annat innebär att barntolkning förbjuds och att regelverk, kvalitetssäkring och tillsyn gentemot tolkar och förmedlingsorgan utvecklas. Utredningens förslag har dock inte lagts fram i en proposition. Det nya förslaget i Tidöavtalet om begränsningar i tillgången till tolk motsäger inte de förslag som tolkutredningen lagt, men kanske kommer man ändå få göra ett omtag i dessa frågor om det nu är så att den nuvarande regeringen har en annan utgångspunkt för utvecklingen av tolkverksamhetens framtid. Det återstår alltså att se vad som händer i tolkfrågan, men ett direktiv till en utredning är kanske att vänta under 2023, eller i varje fall inom nuvarande mandatperiod.

En annan mer nyligen framlagd utredning har analyserat tolktjänsten för döva. Utredningen Handlingsplan för en långsiktig utveckling av tolktjänsten för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet Länk till annan webbplats. (SOU 2022:11) lade fram sina förslag under 2022. Det huvudsakliga syftet med utredningen har liknat det för talade språk, nämligen att effektivisera och förenkla systemet för användarna när det gäller att boka, bekosta och använda tolk. I sitt remissvar har Isof bland annat lyft fram att det behövs en nationell samordning av tolktjänsten, inklusive distanstolkning. Också denna utredning föreslår en ny lag som ska reglera tolktjänsten för döva, hörselskadade och personer med dövblindhet. I remissvaret menade Isof att själva lagförslaget är bra, men att tjänsten bör utgå från språk och tolkmetoder, inte tolkanvändares funktionsnedsättning. Isof påpekade att utredningen håller fast vid ett medicinskt perspektiv, till exempel när det gäller definitionen av tolkanvändare. Utredningen menar att döva, hörselskadade och personer med dövblindhet ska räknas som tolkanvändare, inte de hörande personer som kommer i kontakt med dessa. Isof menar att det inte är funktionsnedsättning i sig som föranleder tolkbehov utan språk- eller kommunikationshinder. Vem som behöver tolk är alltså en fråga om perspektiv, och detta kan också få återverkningar, bland annat när det gäller vem som i slutänden får ansvaret att sköta administrationen och merarbetet i samband med tolkbokningar.

Ny översyn av modersmålsämnet i sikte

Som nämnts ovan lämnades det också i Tidöavtalet besked om att en översyn av modersmålsundervisningen kommer att genomföras. Att det finns en splittring bland riksdagspartierna i synen på modersmålsämnet blev tydligt i Språkrådets enkät inför valet 2022 (se ovan). I enkäten angav en majoritet av partierna (C, L, MP, S och V) att de anser modersmålsämnet ”mycket viktigt”, medan Kristdemokraterna och Moderaterna valde svarsalternativet ”ganska viktigt”. Sverigedemokraterna var det enda partiet som ansåg att modersmålsundervisning ”inte alls” är viktig [1]. I fritextsvaret till frågan skriver Sverigedemokraterna att de vill avskaffa modersmålsundervisning och i stället avsätta resurserna till svenskämnet.

De partier som anser att modersmålsundervisning är mycket viktig betonade alla att elevers modersmål är ett stöd i deras kunskapsutveckling. De hänvisade till forskning som visar att ett väl utvecklat förstaspråk ger eleverna bättre förutsättningar att lära sig såväl svenska som andra skolämnen.

I enkäten fick partierna också svara på frågan om huruvida de vill se några förändringar vad gäller modersmålsundervisningen. De flesta partier (C, KD, L, MP och S) menade att det behövs fler utbildade modersmålslärare. Liberalerna lyfte organisatoriska frågor, som att ämnet ofta förläggs utanför skoltid och på andra skolor, och att detta är problematiskt eftersom det gör ämnet mindre attraktivt för eleverna. Moderaterna å sin sida betonade att modersmålsundervisning aldrig får ske på bekostnad av undervisning i andra ämnen, särskilt svenska och matematik, och att modersmålsundervisningen därför bör ligga utanför ordinarie lektionstid. Kristdemokraterna påpekade att det finns stora brister, både i själva undervisningen och i hur ämnet modersmål organiseras, vilket påverkar både likvärdigheten och kvaliteten. Partiet menade att de därför vill tillsätta en utredning i syfte att reformera ämnet för att säkerställa en god och evidensbaserad modersmålsundervisning. Utredningen bör också se över vem som har rätt till modersmålsundervisning, enligt Kristdemokraterna. Miljöpartiet och Vänsterpartiet å sin sida ansåg att modersmålsämnet ska ligga inom den schemalagda timplanen.

Att Sverigedemokraterna vill avskaffa modersmålsundervisningen har partiet varit tydliga med en längre tid. Även Moderaterna och Kristdemokraterna har länge varit kritiska till ämnet. I november 2020 lade Kristdemokraternas partistyrelse fram ett förslag Länk till annan webbplats. om att helt ta bort modersmålsämnet. Förslaget röstades dock ner av partifullmäktige. Istället beslutade man att driva frågan om en utredning som ska se över hur modersmålsundervisningen ska utformas på ett evidensbaserat sätt – en av de frågor som troligtvis kommer att stå i centrum för den utredning som aviserats via Tidöavtalet.

Enligt Tidöavtalet är syftet med översynen att se till att undervisningen inte ska påverka integrationen eller elevers kunskapsutveckling i svenska språket. I sammanhanget nämner man att de nationella minoritetsspråken särskilt ska beaktas (Tidöavtalet, s.55). I ett inslag Länk till annan webbplats. i SVT i slutet av december 2022 aviserade regeringen och Sverigedemokraterna att det man ska koncentrera sig på i utredningen är att undersöka om huruvida modersmålsundervisningen bidrar till att eleverna får det svårare att komma in i det svenska samhället och utvecklas i det svenska språket. Skolminister Lotta Edholm (L) kommenterade dock nyheten genom att förtydliga att utredningen inte kommer att ta ställning till huruvida modersmålsundervisningen helt ska tas bort eller inte.

Modersmålsämnet har relativt nyligen varit föremål för en större statlig utredning: För flerspråkighet, kunskapsutveckling och inkludering – modersmålsundervisning och studiehandledning på modersmål, SOU 2019:18. I den utredningen föreslogs utökade rättigheter för elever med andra modersmål än svenska att delta i undervisningen och att få studiestöd på sitt modersmål, samt att modersmålsundervisningen ska ingå i timplanen och därmed kunna studeras inom elevens ordinarie skoldag, och inte som nu – efter skoldagens slut. Det lades dock aldrig fram någon proposition som fullföljde utredningens förslag. En ny utredning med direktiv som utgår från en åtstramning av tillgången till modersmålsundervisning skulle dock gå helt stick i stäv med den förra utredningens slutsatser och förslag för modersmålsämnets framtid.

Språkkrav förväntas ge kvalitet och effektivitet

Som nämnts ovan är ytterligare ett språkpolitiskt förslag i Tidöavtalet att utreda och ta fram förslag på hur ett språkkrav för personal i äldreomsorgen ska kunna genomföras, och vilka insatser som kan hjälpa äldreomsorgspersonal att snabbare nå språkkravet (s.10, Tidöavtalet). Språkkrav inom omsorgsverksamhet verkar också vara något som ligger i tiden. I ett tidigare inlägg på Språkrådets Språkpolitikbloggen under 2022 beskrevs hur alltfler kommuner inför språktest vid rekrytering av personal, främst inom äldre- respektive barnomsorgen.

Men medan inställningen till språkkrav för medborgarskap och permanent uppehållstillstånd skiljer sig åt mellan de politiska blocken, låter sig inte språktestfrågan lika tydligt delas upp i ett vänster- och högerblock på lokal nivå. I våras införde Göteborgs stad ett språktest i svenska i samband med rekrytering av personal inom barn- och äldreomsorgen. Frågan om språktest hade då diskuterats under lång tid där S, SD och D (ett lokalt parti i Göteborg som heter Demokraterna) velat införa ett språktest medan de övriga borgerliga partierna varit emot, eftersom de menade att språktest är ett ineffektivt verktyg som kostar mer i administration än det gör nytta. Så småningom införde dock Göteborgs stad ett språktest i svenska inom omsorgen. Liknande tester har införts i Katrineholm och Botkyrka och flera andra kommuner.

Språktester i svenska verkar alltså vara något som ligger i tiden. Kanske är det ett utslag av samtidens intresse för test och mätbarhet, kanske också ett logiskt resultat av mediers rapportering de senaste åren om språklig segregation, samt rapporteringen om att pandemin kan ha inneburit att barn i förskoleåldern tillbringat mer tid hemma – något som i sin tur antas ha påverkat språkkunskaperna i svenska negativt hos barn till invandrade föräldrar.

I de uttalade förväntningarna på vad testerna ska leda till nämns målet att säkra barn- och äldreomsorgens trygghet och kvalitet. En relevant uppgift för de organisationer som inför testerna blir därför att så småningom utvärdera testernas resultat: att undersöka om de resurser som krävs för att hålla testverksamhet och analys av testresultat igång kompenseras av att språkkunskaper i svenska förbättras och bidrar till höjd trygghet och kvalitet. En farhåga är naturligtvis att resurser som skulle gått vårdtagarna till godo slukas av administrationen av testerna. Å andra sidan skulle testresultaten, i det fall många visar sig inte klara dem, kanske kunna skapa incitament för beslutsfattare att satsa på sfi-undervisningen och på svenska som andraspråk. Oavsett vilket så är språktest inom vård och omsorg en angelägen språkpolitisk fråga att följa framöver.

Språktest på nationell nivå, som krav för medborgarskap och permanent uppehållstillstånd, är en fråga som kommit upp i den politiska debatten då och då under mer än ett decennium. Frågan var dock inte särskilt närvarande i valrörelsen 2022. Det är inte så konstigt, eftersom beslutet om införandet av ett språk- och samhällskunskapstest redan tagits i samband med januariöverenskommelsen i juli 2021 när de dåvarande riksdagspartierna (Socialdemokraterna, Centerpartiet och Liberalerna) kom överens om att införandet av ett sådant test skulle utredas. Under 2021 lades därför ett förslag om hur införande av språk- och samhällskunskapstest för medborgarskap ska implementeras fram till regeringen, och frågan bereds just nu av Regeringskansliet. Hösten 2022 tillsattes en utredning som ska lägga fram ett förslag på ett liknande test för permanent uppehållstillstånd, ett förslag som ska vara klart i maj 2023. Det återstår alltså fortfarande att se hur den omdebatterade frågan till slut omsätts i reell politik, administration och lag.

Sammanfattningsvis kan man säga att det varit stort fokus på svenska språket som integrationsverktyg i valrörelsen. Så har det varit i flera valrörelser, men i och med Tidöavtalet har flera av de frågor som under lång tid varit föremål för debatt nu också lagts fram som konkreta, planerade insatser som ska genomföras under nuvarande mandatperiod. För Isof, som har regeringens uppdrag att följa upp språklagen, bör fokus främst vara att se till att de språkpolitiska beslut som fattas framöver ligger i linje med det lagen säger om svenskan och andra språk. En rimlig förväntan är att samtliga språkpolitiska förslag som lyfts inom ramen för Tidöavtalet blir noga utredda innan de genomförs.

Nationella språkcentrum har etablerats

Även för de nationella minoritetsspråken har 2022 varit ett händelserikt språkpolitiskt år. I april 2022 gick regeringen ut med ett handlingsprogram för de nationella minoritetsspråken. Programmet innehöll fem strategiska områden med inriktning och åtgärder för det långsiktiga arbetet med att bevara och främja de nationella minoritetsspråken. De fem områdena motsvarar ungefär de områden som Isof och Sametinget pekat ut i de respektive handlingsprogram som myndigheterna tidigare lagt fram på uppdrag av regeringen (Ku2019/01339/CSM, Ku2019/01888/CSM, Ku 2021/01315): kunskapshöjande insatser, insatser för språkvård och språkutveckling, en sammanhållen utbildningskedja, språken i yrkeslivet samt insatser för de nationella minoriteternas kulturliv. Det övergripande målet med regeringens handlingsprogram är att bryta den språkbytesprocess som sker när språken inte längre överförs från en generation till nästa.

Handlingsprogrammet är en del av den satsning som regeringen genomför inom minoritetspolitiken under åren 2022–2024, i vilken 90 miljoner kronor avsätts årligen för att stärka de nationella minoritetsspråken. Konkret har handlingsprogrammet bland annat resulterat i att ett antal myndigheter fått ökade medel och uppdrag som rör minoritetsspråken under perioden. Det gäller till exempel Folkbildningsrådet, Socialstyrelsen, Finlandsinstitutet och Svenska filminstitutet. De lärosäten som har ett särskilt ansvar för de nationella minoritetsspråken har under 2022–2024 fått i uppdrag att stärka och utveckla det arbetet [2].

En annan åtgärd inom ramen för handlingsprogrammet är etableringen av varsitt språkcentrum för finska, jiddisch, meänkieli och romska (språkcentrum för samiska finns sedan tidigare). Beslutet att låta Isof upprätta språkcentrum för dessa fyra språk togs redan i december 2021, och etableringen har varit igång under 2022. Språkcentrum har inrättats för finska i Uppsala, för jiddisch i Stockholm, för meänkieli i Kiruna och Övertorneå samt för romska i Stockholm. Språkcentrumens övergripande uppdrag är att underlätta för språkbärare [3] i hela landet att behålla, ta tillbaka och utveckla sina språk, så att de nationella minoritetsspråken kan leva vidare i Sverige. Konkret har Isofs arbete med språkcentrum under 2022 bestått i att rekrytera personal till uppdraget. De flesta har varit på plats sedan september 2022, och under de första månaderna har språkfrämjarna arbetat med att kartlägga de nationella minoriteternas behov och förväntningar på språkcentrumens arbete. Detta är ett arbete som utgör grunden för senare initiativ och åtgärder som språkcentrumen vidtar. Språkcentrumen har också regeringens uppdrag att ta fram indikatorer som ska användas för att långsiktigt kunna mäta de nationella minoritetsspråkens utveckling. Isof ska delredovisa språkcentrumens arbete, inklusive arbetet med indikatorer, i december 2023 samt slutredovisa den 1 mars 2025. Sametinget har ett parallellt uppdrag att ta fram indikatorer för att följa de samiska språkens utveckling.

Att ta fram indikatorer för att kunna följa effekterna av revitaliseringsinsatser för de nationella minoritetsspråken har varit något som Europarådet lyft fram behovet av i sina granskningar av Sveriges åtaganden på det minoritetspolitiska området. Bland annat har man pekat på behovet av att ta reda på hur många talare det finns av de nationella minoritetsspråken och hur utvecklingen vad gäller antalet talare ser ut över tid. Regeringen har i sina svar angett att Sverige inte för officiell statistik över människors etniska tillhörighet, utöver medborgarskap och födelseland, eftersom man menar att det inte existerar någon etiskt acceptabel och vetenskapligt säker metod för att beräkna etnisk tillhörighet. En kvalitativ, frivillig datainsamling på samhällsnivå med utgångspunkt i respektive minoritets förutsättningar och behov, skulle dock vara möjligt enligt regeringens sätt att se på frågan (se till exempel Sveriges sjätte rapport till Europarådet under den europeiska språkstadgan om landsdels- eller minoritetsspråk Länk till annan webbplats., sid 4).

I samband med Isofs uppdrag med språkcentrumen finns dock möjligheten att ta ett första steg när det gäller att mäta revitaliseringsinsatsernas effekter, och därmed skulle ett stort och viktigt steg tas inom den svenska minoritetspolitiken. Minoritetspolitiken har expanderat under det senaste decenniet: minoritetslagen har skärpts, kommunerna i förvaltningsområdena har starkare krav på sig att ta fram handlingsprogram och genomföra konkreta åtgärder, fler statliga myndigheter har minoritetspolitiska uppdrag, och även om det hittills inte gjorts någon undersökning av det så är den samlade kunskapen om de nationella minoriteterna troligtvis betydligt större i den offentliga sektorn idag än den var för 10–15 år sedan. Samtidigt som antalet insatser som genomförs är fler idag än 2010 då den första reformen lades fram, så håller nog de flesta inblandade aktörer med om att det blivit allt svårare att få en helhetsbild över vilka myndigheter som har uppdrag och vilka insatser som görs, och ännu svårare att säga någonting om vilka effekter dessa insatser fått. Många myndighetsrapporter har skrivits om de nationella minoritetsspråkens utveckling från olika infallsvinklar och samhällsområden, men det saknas en helhetsbild över hur utvecklingen ser ut för vart och ett av språken och en idé om hur revitaliseringsarbetet ska läggas upp för att ge maximal effekt.

Det behövs alltså en tydligare bild av vilken situation de nationella minoritetsspråken befinner sig i för att kunna avgöra vilka insatser som borde satsas på. En mycket viktig uppgift i arbetet med att ta fram indikatorer för att mäta språkens livskraft över tid är att undersöka hur språken avvänds på individnivå. Att undersöka detta är förenat med en rad utmaningar. Utmaningarna handlar bland annat om att de nationella minoriteterna har olika inställning till att delta i kartläggningar och undersökningar som utförs av myndigheter. Att det finns en skepsis, brist på förtroende och ibland rent motstånd mot genomförandet av kartläggningar på individnivå är inte särskilt märkligt. Flera av de nationella minoriteterna har historiskt kartlagts i diskriminerande och trakasserande syfte. Att undersökningar om individers språkanvändning genomförs med utgångspunkt i frivilligt deltagande och anonymitet är därför en självklarhet inom ramen för språkcentrumens arbete. Det måste finnas total transparens och samråd om såväl innehåll som metoder och genomförande. I det allvarliga läge som råder för flera av de nationella minoritetsspråken är det dock viktigt att inte utmaningarna uppfattats som så stora att man inte genomför de kunskapshöjande undersökningar som behövs. Iofs utgångspunkt är alltid att sträva efter att samla den nödvändiga kunskap som krävs för att arbetet med språkcentrum ska bli så verkningsfullt som möjligt, och det arbetet ska ske i samarbete och dialog med de nationella minoriteterna. Ju mer vi vet, desto mer precist kan vi lägga upp strategin framåt, mot målet att de nationella minoritetsspråken ska vara levande språk i samhället.

Samnordisk satsning på de små språken i Norden

Under 2022 avslutades ett annat större projekt som rör de nationella minoritetsspråken. Små språk i Norden har varit ett samnordiskt projekt under 2019–2022 som finansierats av Nordiska ministerrådet och samordnats av Isof [4]. Projektet, som slutrapporterades Länk till annan webbplats. i december 2022, har haft som syfte att uppmärksamma och sprida kunskap om situationen för de små språken i Norden och hur dessa språk kan revitaliseras, samt att stärka samarbetet mellan de nordiska länderna i det arbetet. De små språken har flera utmaningar gemensamt: de har få talare och för många av dem råder det brist på lärare och läromedel, och det behöver göras satsningar på bland annat språkteknologiska verktyg för att de ska kunna användas digitalt av en ny generation. Konkreta resultat av projektet har varit att det utarbetats en gemensam nordisk handlingsplan för språkteknologi som lades fram till Nordiska ministerrådet under 2022. Målet i handlingsprogrammet är att få med de små språken i EU:s arbete med språklig jämlikhet 2030 och att etablera en nordisk strategi för att förmå de stora tech-bolagen att inkludera de små nordiska språken i sina satsningar. En annan produkt från projektet Små språk i Norden är en forskningsöversikt i vilken ett femtiotal forskare i de nordiska länderna arbetat fram en sammanställning av goda exempel på revitaliserande projekt, med fokus på metoder och verktyg som fungerar väl för att revitalisera språk i en nordisk kontext. Till forskningsöversikten finns också en checklista som erbjuder vägledning till aktörer, till exempel kommuner, regioner och organisationer som vill arbeta med revitaliserande projekt. För att ge ytterligare stöd har man på Isofs webbplats utvecklat en digital kunskapsbank, där man kan läsa om språkrevitaliserande projekt i Norden. Förhoppningsvis kan de satsningar som gjorts inom ramen för Små språk i Norden vara en uppmuntran och startpunkt för ett fördjupat samnordiskt revitaliseringsarbete.

Framtidens lexikon behöver mobilanpassas

Inledningen av den här krönikan berörde oroligheterna i omvärlden – med kriget i Ukraina som pågått under 2022 – och hur detta bland annat gett avtryck i Isofs nyordslista. Ett annat exempel på hur kriget påverkat Isofs arbete är Lexin (Lexikon för invandrare). Under 2022 har arbetet med att sammanställa ett svenskt-ukrainskt digitalt lexikon i lexikonserien Lexin pågått, och i oktober 2022 publicerades det på Isofs webb. Det ukrainska lexikonet består i nuläget av 7 000 vanliga ukrainska ord, men slutmålet är 30 000 ord.

Under 2022 publicerade Isof rapporten Framtidens Lexin – användarundersökning. Rapporten presenterar resultatet av en analys av hur väl anpassad Lexin är för målgruppen invandrare i Sverige i dag. Samhället har förändrats sedan det första lexikonet i Lexin-serien gavs ut i början av 1980-talet, inte minst genom den pågående digitaliseringen, en ökad invandring från utomeuropeiska länder och de höga kraven på svenskkunskaper och snabb integrering i samhället. Målgruppen för Lexin är samtidigt bred och heterogen med sinsemellan mycket olika förutsättningar att lära sig svenska. Lexikonresurser för nybörjarundervisning i svenska behövs därför mer än någonsin. I rapporten ges rekommendationer om framtida lexikon utifrån en analys av statistik inom områdena migration, demografi och utbildning, samt utifrån en användarstudie. Rekommendationerna handlar om att uppslagsorden behöver uppdateras i de flesta lexikon. Det är naturligt eftersom språkbruket följer samhällsutvecklingen som hela tiden förändras. Men det handlar också om att utveckla de digitala delarna av Lexin, att se till att det går att få ord upplästa på målspråken och att lägga till bildfunktioner som en anpassning till användare som saknar läsvana. Lexikonen behöver också anpassas till användning i mobilen, eftersom många av dagens användare har större vana av att använda sin mobil än att slå upp orden i en bok. En annan rekommendation är att se över möjligheten att kunna slå upp ord på flera språk samtidigt, vilket skulle vara till nytta för flerspråkiga användare.

Ett annat uppdrag som Isof slutrapporterade under 2022 var Flerspråkig basterminologi som grund för tolkning och översättning Länk till annan webbplats.. Rapporten handlade också om flerspråkighet och översättning. Som ett resultat av de förslag som tolkutredningen lämnade, fick Isof 2021 uppdraget att ta ett första steg mot att utveckla en gemensam flerspråkig basterminologi för tolkning inom offentlig sektor. Syftet var att undersöka hur myndigheter kan arbeta gemensamt för att utveckla samhällstermer på flera olika språk inom gemensamma verksamhetsområden, så att de termer som används i översättning och tolksituationer är enhetliga. I detta pilotprojektet, som fick namnet Flersamterm, arbetade Isof under 2022 tillsammans med en rad andra myndigheter som Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och Polisen. Resultatet var dels ett förslag till samverkansmodell för samarbete mellan myndigheter om samhällstermer på andra språk, dels en baslista med samhällstermer på språken arabiska, engelska, finska och romska (kelderash och arli). Ett annat resultat av arbetet är att Isof under början av 2023 kommer att anställa en terminolog med inriktning mot översättning för att fortsätta arbetet med flerspråkiga samhällstermer. Målet med arbetet är, liksom för terminologiarbetet på svenska, att myndigheter ska använda samma termer för samma företeelser så att man undviker missförstånd i sin kommunikation, både internt och externt.

En annan rapport som släppts i Isofs regi under 2022 hade också flerspråkighet som tema, men då handlade det om parallellspråkighet mellan svenskan och engelskan. I rapporten Språkval och internationalisering – svenskans och engelskans roll inom forskning och högre utbildning presenteras resultatet av en kvantitativ undersökning av svenskans respektive engelskans användning som undervisnings- och publiceringsspråk. Undersökningen är en uppföljning av en liknande studie som publicerades av Isof 2010. Den nya studien, som genomförts av Hans Malmström vid Chalmers tekniska högskola i Göteborg och Diane Pecorari vid universitetet i Hongkong, visar att användningen av engelska på svenska lärosäten har fortsatt att öka. Ökningen är särskilt stor inom humaniora och teologi, där svenskan tidigare varit det dominerande språket. Tendensen är densamma när det gäller publiceringsspråk. Andelen doktorsavhandlingar och artiklar skrivna på engelska har länge varit mycket hög inom discipliner som naturvetenskap och teknik; numera skrivs också en kraftigt ökande andel av forskningstexterna inom humaniora och samhällsvetenskap på engelska.

Sammanfattande kommentar – en omdirigering av språkpolitiken

Valåret 2022 har alltså varit ett händelserikt år i den svenska språkpolitiken. Det visar inte minst längden på den här krönikan som under skrivandets gång alltmer antagit formen av en rapport. Med nya aviseringar i Tidöavtalet om de konkreta politiska beslut som väntar och med svaren från Språkrådets valenkät i ryggen, skulle man sammanfattningsvis kunna säga att en omdirigering är att vänta på flera områden i det svenska språksamhället.

Regeringen och Sverigedemokraterna har i Tidöavtalet visat att de vill göra omtag i flera språkpolitiska frågor; det handlar om införandet av språktest på nationell och lokal nivå, hur modersmålsundervisningen ska bedrivas, hur tillgång till tolk ska se ut samt om huruvida språkscreening och eventuellt obligatorisk språkförskola ska införas för barn som varit kort tid i Sverige.

Det dessa områden har gemensamt är att de varit föremål för statliga utredningar under de senaste åren. Många av förslagen från dessa utredningar, som samtliga kortfattat redogjorts för i den här krönikan, går i en annan riktning än de förslag som presenterats i Tidöavtalet. Även om två av förslagen har blivit liggande på regeringens bord − så är fallet med utredningen om modersmålsundervisningen (SOU 2019:18) och utredningen om tolkanvändning i offentlig sektor (SOU 2018:83) – har direktiven till dessa utredningar haft utgångspunkter som står långt ifrån målsättningarna i Tidöavtalets förslag.

När det gäller språkutvecklingen i svenska i förskolan (SOU 2020:67) har den utredningens förslag redan genomförts och trätt i kraft (att kommunerna sedan den 1 juli 2022 har större skyldigheter att agera uppsökande gentemot familjer som bott i Sverige kort tid, i syfte att få fler att placera sina barn i förskolan). Frågan om huruvida ett införande av språktest för medborgarskap eller permanent uppehållstillstånd ska införas eller ej har dock inte utretts under de senaste åren, däremot hur ett införande ska genomföras (SOU 2020:54, 2021:2). Men liksom på de övriga områden, och som redogjorts för ovan, finns en splittring mellan riksdagspartierna i den frågan.

Det är alltså inte en överdrift att säga att det i och med Tidöavtalet blir ett skifte i svensk språkpolitik där tidigare utgångspunkter omprövas. Skiftet sker mot ett större fokus på det svenska språket och en inbromsning ifråga om satsningar på det flerspråkiga samhället, i alla fall utifrån aspekten invandrade språk. Samtidigt kan man säga att det fokus som sätts på svenskan, i alla fall hittills, har varit riktat först och främst på svenskan som ett verktyg för integration. Men svenskan som språkpolitisk fråga rymmer naturligtvis många andra viktiga perspektiv: utgivningen av ordböcker och lexikon på svenska, språkteknologiska satsningar och svenska som undervisningsspråk i skolan, är språkpolitiska områden som berör svenska språket men som sällan brukar hamna i det språkpolitiska rampljuset. Så skedde inte heller 2022.

Främjandet av de nationella minoritetsspråken verkar vara undantaget för den flerspråkiga inbromsningen. I frågan om främjandet av de nationella minoritetsspråken är samtliga politiska partier överens om grundansatsen. Det verkar vara i synen på det flerspråkiga samhället och tillgången till de övriga minoritetsspråken som skiljelinjen i svensk politik går.

Förhoppningsvis kan språkpolitiken även i fortsättningen utgå från språklagens tre pelare som bygger på värnandet av och tillgången till det svenska språket, de nationella minoritetsspråken och de övriga minoritetsspråken. Det är möjligt att språklagen är både vag och allomfattande i sina formuleringar, men lagtextens syftesparagraf (§2) formulerar ändå svensk språkpolitiks kärna på ett användbart och innehållsrikt sätt:

2 § Syftet med lagen är att ange svenskans och andra språks ställning och användning i det svenska samhället. Lagen syftar också till att värna svenskan och den språkliga mångfalden i Sverige samt den enskildes tillgång till språk.

Som språklagens bevakare får man hoppas att språkpolitiken 2023 inte glömmer att haka fast sina kommande beslut i dessa ord.

/Jennie Spetz