Kriget och språken

Kriget i Ukraina kommer sannolikt få långsiktiga konsekvenser för de språk som talas i landet.

Rysslands invasion av Ukraina slår skoningslöst sönder människoliv och infrastruktur. När kriget en dag tar slut kommer det att ha återverkningar under årtionden framöver, det kan vi vara säkra på. Media visar bilder på flyende människor, raserade hus och utbrända bilvrak, men det är långt ifrån allt som är synligt för blotta ögat. Ett område som inte syns, men där vi kan förvänta oss långsiktiga konsekvenser, är språket. Språket, ja, fast man kanske rätteligen borde säga språken, för både den angripna staten och angriparen är i själva verket multietniska stater.

I Ukraina lever cirka 130 registrerade etniska grupper. De största är ukrainarna och ryssarna. På tredje, fjärde och femte plats kommer belarusier, moldavier och krimtatarer, som vardera omfattar en kvarts miljon människor. En av de minsta minoriteterna är grekerna med ca 20 000 individer fördelade på 17 byar. Greker har levt längs Svarta havets och Azovska sjöns kuster sedan antiken. Hur framtiden ser ut för denna folkspillra är idag ovisst. Deras huvudort var Mariupol.

Inom Ryska federationens gränser lever cirka 160 olika etniska grupper, som alla har sina egna språk. Det är dock endast sju som omfattar mer än en miljon individer: ryssar, tatarer, ukrainare, basjkirer, tjuvasjer, tjetjener och armenier.

Ryska och ukrainska – både lika och olika

Vi kommer att ha anledning att återkomma till befolkningsstatistiken senare i detta inlägg. För tillfället räcker det att konstatera att kriget huvudsakligen förs på två språk: ryska och ukrainska. Dessa två språk är genetiskt nära besläktade och hör båda till den östslaviska grenen av de slaviska språken, som de delar med belarusiskan.

Att ukrainska och ryska är genetiskt besläktade innebär att de, grovt räknat sedan vikingatiden, har utvecklats från närliggande dialekter – något standardiserat språk fanns förstås inte på den tiden. Sedan dess har de talade dialekterna traderats från generation till generation och längs vägen har nya skillnader uppstått, dels genom språkanvändarnas egna val, dels genom påverkan utifrån. Resultatet är två språk med stora likheter i ljudsystem och grammatik, men också med tydliga skillnader. Relationen mellan ryska och ukrainska påminner på sätt och vis om den mellan svenska och danska.

Om man förflyttar sig från ljudsystemet och grammatiken till ordförrådets område, har ukrainskan betydligt större likheter med polska. Även detta faktum har historiska orsaker: stora delar av det som nu är Ukraina ingick fram till 1700-talet i det polska kungariket. Västra Ukraina, landskapet Galizien, var fram till 1918 en del av den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin. De tre stora befolkningsgrupperna i Galizien var polacker, ukrainare och judar.

Språkens olika roller och status

För förståelsen av dagens situation räcker det inte att ta hänsyn till likheter och skillnader i uttal, grammatik och ordförråd. Betydligt viktigare är det att begrunda språkens sociolingvistiska status och hur denna har utvecklats. Ukrainska och ryska är nämligen väldigt olika när det gäller de roller som språken har spelat i samhället under de senaste århundradena. Ryskan var, ända fram till Sovjetunionens fall i början av 1990-talet, ett imperiespråk, ett språk som medförde hög social status och karriärfördelar för sina användare, oavsett om dessa var tsartida ämbetsmän eller bolsjevikiska kommissarier.

Ukrainskan, å andra sidan, var landsbygdsbefolkningens språk och förde, med vissa kortvariga undantag, en mer undanskymd tillvaro i officiella sammanhang. Detta var emellertid inte självvalt. Den tsarryska regeringen bedrev en aktiv politik för att motverka en ukrainsk språklig egenart. Genom lagstiftning 1863 och 1876 gjorde de tsarryska myndigheterna att det till slut i praktiken blev förbjudet att använda ukrainska i publika sammanhang och i tryck. Den ryska regeringen gick så långt att man avskaffade namnet Ukraina och bytte ut det mot ”Lillryssland” (ukr. Malorosija). På samma sätt blev adjektivet ”ukrainsk” ersatt med ”lillrysk”.

Under denna period, det sena 1800-talet, hade ukrainskan alltså små möjligheter att utvecklas till ett standardspråk inom det Ryska imperiets gränser. Därför kom de västligaste delarna av det ukrainska språkområdet att spela en jämförelsevis stor roll. I dessa områden, som alltså ingick i Österrike-Ungern under namnet ”konungariket Galizien och Lodomerien”, kunde ukrainskan utvecklas under friare former: böcker och tidningar kunde tryckas utan att myndigheterna lade hinder i vägen. Tonvikt lades också på utbildning: vid krigsutbrottet 1914 fanns 2 500 ukrainskspråkiga folkskolor.

Synen på ukrainska som en rysk dialekt

Det är mot denna bakgrund som man måste se Vladimir Putins retorik inför och under 2022 års invasion. I det tevesända tal som den ryske presidenten höll den 24 februari i år, och som i sin helhet återges på presidentämbetets hemsida, framhåller han att den ryska ”militära specialoperationen” sker för att sätta stopp för ett påstått ”folkmord” (genocid) riktat mot den rysktalande befolkningen i östra Ukraina av en påstått ”nazistisk” regering i Kiev. Under våren, och även tidigare, har man från rysk sida plockat upp argument som har sin grund i rysk 1800-talschauvinism. Det hävdas att den ukrainska nationen inte har något existensberättigande och att det ukrainska språket inte existerar; det är bara en dialekt av ryska.

Omvärlden har iakttagit hur det ukrainska folket har enats, såväl de ukrainsktalande som de rysktalande, i sitt motstånd mot den ryska aggressionen. Det internationella samfundet har under den tid som gått sedan den 24 februari haft anledning att förbluffas över Ukrainas motståndskraft. Samtidigt är landet förstås ingen idealstat. De problem som fanns före kriget, kommer att göra sig påminda igen. Ukraina har, bland annat, en erkänd och omfattande korruptionsproblematik, något som ligger som ett hinder på vägen för ett EU-medlemskap.

Språkfrågan ingen stor konflikt för ukrainare

I början av denna text utlovades det att vi skulle återkomma till befolkningsstatistiken. Saken är nämligen att det är svårt att avgöra exakt hur stor andel av befolkningen i dagens Ukraina som talar ukrainska respektive ryska. Senaste gången man genomförde en folkräkning var 2001. Enligt FN:s standard ska folkräkningar genomföras vart tionde år, så 2011 var det dags igen. Det blev emellertid inget av med planerna den gången och sedan dess har saken ständigt skjutits på framtiden av budgetskäl och på grund av Covid. I skrivande stund planeras en folkräkning till 2023, men det verkar troligt att även denna kommer att senareläggas.

Enligt 2001 års resultat angav 67,5 procent av de som svarade på enkäten att de betraktade ukrainska som sitt modersmål. I samma undersökning angav 29,6 procent att modersmålet var ryska. Hur procentsatserna kommer att se ut i nästa folkräkning är vanskligt att sia om, men förmodligen kommer andelen ukrainsktalande att växa betydligt. I en undersökning publicerad i mars i år av den sociologiska forskningsorganisationen Rating (som framhåller att den är icke-statlig) möts man av informationen att andelen ukrainare med ukrainska som modersmål har vuxit till 76 procent, medan ryskan har tappat till 20 procent.

I kontrast till de ryska uppgifterna om ett ”folkmord” på den rysktalande befolkningen, uppger Rating att 67 procent av dem som svarade på enkäten menar att det inte föreligger några meningsskiljaktigheter mellan ukrainsk- och rysktalande och att 19 procent anser att språkfrågan finns, men att den är av underordnad betydelse. Endast 12 procent anser att frågan om modersmålet är ett hot mot säkerheten. Sanningshalten i undersökningar utförda under brinnande krig bör förstås tas med en nypa salt. Om de redovisade siffrorna verkligen stämmer får framtiden utvisa.

Ukraina har otvetydigt utvecklats och omdanats på många sätt sedan 2001. Ett utslag av detta är att ukrainskans ställning som statsspråk har stärkts betydligt, inte minst genom ny lagstiftning. Denna lagstiftning har inte tagits emot väl av vissa rysktalande som har betraktat den som ett direkt hot mot den egna identiteten.

Negativ attityd till ukrainskan i Ryssland

Som avslutning kan det vara lämpligt att ta upp frågan om vilka attityder parterna i konflikten hyser gentemot varandras språk och kulturer. I undersökningar på detta tema framträder tydliga mönster.

Ryskans ställning har, som redan påpekats, av historiska orsaker varit stark i Ukraina. Många ukrainare, även sådana som har ukrainska som modersmål, använder ryska dagligen, och på bio och TV är man van vid filmer och program på ryska. Forskning som publicerades under andra halvan av 2010-talet visar att ukrainare då generellt var positiva i sin attityd till båda språken. Det stora undantaget är Donbassregionen i östra Ukraina, där ryskan utgör en viktig del av människors identitet. De var villiga att acceptera ukrainskan endast om denna inte inkräktade på ryskans ställning.

I Ryssland, däremot, är situationen ganska annorlunda. Vid sidan av den politiska propagandan finns det traditionellt en tydlig ovilja mot det ukrainska språket och kulturen. Världsberömda representanter för rysk kultur och litteratur har uttryckt sig i mycket nedsättande ordalag. Till dessa hör exempelvis två framstående exilryssar: nobelpristagaren Joseph Brodsky (1940–1996, Nobelpriset i litteratur 1987) och författaren Vladimir Nabokov (1899–1977), upphovsmannen till Lolita. I sin studie av 1800-talsförfattaren Nikolaj Gogol skriver Nabokov om sitt studieobjekt:

Vi måste tacka ödet (och författarens törst efter världsberömmelse) för att han inte tog sin tillflykt till den ukrainska dialekten som sitt uttrycksmedel, för då hade han varit förlorad. När jag vill ha en riktig mardröm föreställer jag mig hur Gogol på lillrysk dialekt fabulerar ihop volym efter volym av Dikanka- och Mirgorod-alster om spöken som hemsöker Dneprs stränder, om burleska judar och hurtiga kosacker.

Flera tänkbara språkpolitiska scenarier

Det pågår ett krig på den europeiska kontinenten, i ett land som omedelbart gränsar till EU. Detta krig och de attityder som har utgjort dess grogrund kommer att påverka oss under överskådlig framtid. Idag är det svårt att säga något säkert om de långsiktiga konsekvenserna, men flera möjliga scenarier är tänkbara.

För det första, om Ukraina lyckas återta kontrollen över hela sitt territorium inom 1991 års gränser, då står landet inför en känslig balansgång. I landets östra och södra, huvudsakligen ryskspråkiga, del behöver man stifta språklagar som är fullt acceptabla för alla parter och som inte diskriminerar talare av ryska eller krimtatariska. Det är också tänkbart att kriget resulterar i en starkare ställning för ukrainskan.

För det andra är det möjligt att Ukraina i slutändan tvingas att avträda territorium till Ryssland. Sådana avträdelser kommer då att ske i söder och i öster. Om de blir av kommer den rysktalande andelen av Ukrainas befolkning att minska, vilket i sin tur kan leda till en stärkt ställning för ukrainskan.

För det tredje kan Ryssland avgå som segrare i kriget och tvinga fram en ”hård fred”, enligt vilken Ukraina måste avträda upp till en tredjedel av sitt territorium och därutöver, på språklagstiftningens område, tvingas till vittgående garantier i förhållande till den kvarvarande rysktalande minoriteten. I detta scenario är det inte osannolikt att Ukrainas nuvarande regering tvingas bort och ersätts av mer eller mindre folkvalda samarbetspolitiker. Det ligger nära tillhands att tro att framtidens Ukraina då blir en instabil klientstat till Ryssland.

Vad som blir verklighet lär vi bli varse när ”krigets dimma” lättar.

/Thomas Rosén