Vand och vattenvad - några dialektala benämningar för ’sork’

Vinterhalvåret är sorkarnas bästa tid. Det är nu de gräver, bökar, gnager och ställer till oreda i var mans trädgård som allra mest. För det är under vintern de kan arbeta ostört.

Sorkar och sorkliknande djur i Sverige

I Sverige finns sex olika sorkarter varav två är speciellt vanliga, dels arten Microtus agrestis ’åkersork’, dels arten Arvicola amphibius ’vattensork’, även känd som Arvicola terrestis ’jordsork’. Båda dessa sorkarter förekommer i hela Sverige, utom på Gotland.

Microtus agrestis är en liten musliknande gnagare som mest förekommer i gräsmarker eller ängar. Den livnär sig av gräs och har en förkärlek för att gnaga av bark och därmed skada buskar, träd och ungskog. Arvicola amphibius är en stor svartbrun råttliknande gnagare, som gärna lever i anslutning till vatten, därav dess latinska benämning. Men den kan också leva långt från vatten och vistas då gärna i underjordiska gångar, därav dess alternativa latinska beteckning, Arvicola terrestis. Notera att ’vattensork’ och ’jordsork’ alltså är samma djur! Den livnär sig främst av växter och äter gärna rötter, potatis och rotfrukter.

När Arvicola amphibius gräver gångar skapar de jordhögar som påminner om en annan djurarts högar, nämligen Talpa europaea ’mullvad’.

Djurarten Talpa europaea förekommer enligt Artdatabanken mest i Skåne och Småland med flest iakttagelser från nämnda landskap, men kan även påträffas i andra delar av Götaland, från Blekinge, Halland, ända upp till norra Västergötland och södra Östergötland. Den har också sporadiskt iakttagits i södra Södermanland. I resten av Sverige, inklusive Öland och Gotland, saknas denna djurart helt. Djurarten saknas även i Norge, men påträffas däremot i södra och mellersta Finland och i Danmark. Talpa europaea kännetecknas av sitt speciella utseende med ett långsmalt tryne till nos och med stora skovelliknande framtassar försedda med kraftiga klor som kommer väl till användning när den gräver i jord i jakt efter daggmask och larver som är dess huvudsakliga föda. Den har dålig syn, men hör bra.

Djurarten Arvicola amphibius förväxlas ofta med Talpa europaea på grund av deras gemensamma förkärlek för att gräva underjordiska gångar och lämna jordhögar efter sig. Däremot kan man inte förväxla dem som djur att betrakta, eftersom de har helt olika utseenden. Men trots att Talpa europaea inte är någon gnagare, har den kommit att länkas samman med ’sork’ oavsett art i de trakter där dessa förekommer tillsammans. I det äldre bondesamhället har man således vanligtvis inte gjort någon större skillnad på dessa djur. Samtliga djurarter har det gemensamt att de är skadedjur med stor åverkan på trädgårdar.

I traditionella dialekter har de här djurarterna flera olika benämningar. Här ges några exempel.

Däggdjur som vänder upp jord

De djurarter som här avses eller omtalas är sådana som iakttagits kasta eller vända upp jord på olika sätt eller som vistas eller rör sig i jord(gångar). En vanlig komponent i benämningarna är just därför ord som beskriver detta beteende. Förleden i sammansättningar utgörs inte sällan av ordet mull, där jord också förekommer som variant.

I traditionella dialekter kan man finna mer eller mindre genomskinliga ordkomponenter, som till exempel mullbökare ⁠ ⁠(med uttal som mulldbo:kär, mölldbo:kär⁠ ⁠o.d.) med varianten ⁠mullbök⁠ ⁠ (med uttal som mulldbo:k) ⁠som är ett ord för ’sork’ i Dalarna⁠.

På liknande sätt kan man i Blekinge och Småland påträffa benämningen mullskjutare som i dessa landskap kan beteckna ’sork’ jämte djurarten Talpa europaea ’mullvad’.

• Ja gre`evd åpp ein mollsjutare,⁠ ⁠’jag grävde upp en mullvad’ (Torsås, Småland)

Benämningen vand i traditionell dialekt

En vanlig benämning för ’sork’, det vill säga vanligen antingen Microtus agrestis eller Arvicola amphibius är dialektordet vand eller vande. Ordet är bildat till det starka verbet vinda ’kasta; hissa’. Benämningen vand (med uttalsvarianter som vann, wann, gvann, va:n, wå:n och så vidare) är som simplex belagd från Småland, Västergötland, Östergötland, Dalarna, Ångermanland, Västerbotten, Lappland och Norrbotten. Vande finns belagt från Halland och Västergötland.

• Van grav op pären borti lanna, ’sorken gräver upp potatisen ur landen’ (Vilhelmina, Lappland)

I de fall där man vill markera skillnad mellan olika sorters ’sorkar’ kan vand även ingå i sammansättningar. Allra vanligast är sammansättningen mullvand, som beteckning för ’åkersork’ eller ’jordsork (vattensork)’ och som finns belagd från Öland, Småland, Halland, Västergötland, Dalsland, Östergötland, Värmland, Dalarna, Medelpad, Ångermanland, Västerbotten och Lappland, jämte mullvande belagd från Småland, Halland och Västergötland.

• Dä sô mön môllvan i år, ’det är så mycket sork i år’ (Vårvik, Dalsland)
• I år ha mullvan grassera däri pärlannä oppi bärjä, sä devä en del kåla där ä ingä pären, ’i år har åkersorken grasserat i potatislandet uppe i berget, så vid en del blast är det ingen potatis’ (Vilhelmina, Lappland)

I vissa fall där man velat framhäva specifikt djurarten ’vattensork’ har man även kunnat använda sammansättningen vattenvand, med varianten vattuvand, som finns belagd från Dalarna, Ångermanland, Västerbotten och Lappland.

I Halland och Västergötland kan benämningarna vand och vande även omfatta ’mullvad’, det vill säga Talpa europaea, och på samma sätt inkluderas denna djurart i sammansättningen mullvand i Småland och Östergötland.

Dialektordet vamn i Norrbotten och Jämtland

I Norrbotten används benämningen vamn (med uttal som wâmm eller wâmn eller liknande) för Microtus agrestis respektive Arvicola amphibius eller ’sork’ i allmänhet. Denna benämning är också belagd från Jämtland.

• Wâmn hâ bLåst up jåoLhögan ållostânsj isa treda, ’sorken har kastat upp jordhögar överallt på trädan’ (Nederluleå, Norrbotten)
• De bLi tri åor i hausjt, de va så mytsjyn vamn, så hâl me på skar, å da sjlo me i heL åtti, ’det blir tre år i höst, (sedan) det var så mycket sork, så höll vi på att skörda, och då slog vi ihjäl åttio (stycken)’ (Frostviken, Jämtland)

Mullvarp ett gammalt ord för ’mullvad’

Ett gammalt ord för djurarten Talpa europaea är beteckningen mullvarp ⁠som finns belagd i fornsvenskan som muldwarper. Benämningen har motsvarigheter i andra germanska språk, bland annat danska muldvarp, nederländska molworp, och i engelsk dialekt (Skottland, samt mellersta och norra England) mouldwarp. Efterleden varp är bildat till det fornsvenska verbet värpa med stark böjning och som betyder ’kasta’. För svenskans del används mullvarp i traditionell dialekt i Skåne⁠, Halland, Bohuslän,⁠ ⁠Dalsland⁠, ⁠Östergötland och Värmland. I nämnda landskap betecknar det alltså framför allt ’mullvad’, jämte ’sork’, med undantag för Dalsland och Värmland där ordet enbart betecknar ’sork’.

• Môllvarpen dör, når han kommer i soLa, ’mullvaden dör när den kommer i solen’ (Vallda, Halland)

Mullvad och vattenvad i traditionell dialekt

Ordet mullvad används i nästan hela Sverige. Benämningen finns belagd från Blekinge, Öland, Småland, Västergötland, Dalsland, Värmland, Östergötland, Södermanland, Närke, Uppland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Härjedalen upp till Jämtland och Ångermanland, jämte varianterna mullvard (med uttal som mullva:L eller môllva:L) belagd i Småland, Västergötland, Värmland, Närke, Uppland, Dalarna, Gästrikland, Härjedalen och Medelpad, samt mullvar belagd i Närke, Uppland, Dalarna, Hälsingland och Härjedalen. Men i traditionella dialekter åsyftar dessa ord i regel djurarterna Microtus agrestis respektive Arvicola amphibius i första hand. Mullvad med varianter är alltså egentligen ett ord för ’sork’. Denna betydelse och användning av ordet är belagd från Öland, Småland, Västergötland, Dalsland och Östergötland samt från hela Svealand och större delen av Norrland, med undantag för Västerbotten och Norrbotten där ordet inte finns belagt.

• Hä ä gôtt åm mullvaLâr i år, ’det är gott om sork i år’ (Ockelbo, Gästrikland)
• Hâ ä sô mytsjä tå mullvaLan neri brinkän, ’det är så mycket sork nere i brinken’ (Selånger, Medelpad)

I de fall man specifikt vill framlyfta djurarten ’vattensork’ jämte andra ’sorkar’ kan man använda benämningen vattenvad i Jämtland,⁠ ⁠jämte varianten vattval⁠ och vattuval⁠ belagd från Dal⁠arna, Gästr⁠ikland och Medelpad. ⁠

• Katta tog en vattvaL, ’katthonan tog en vattensork’ ⁠(Hedemora, Dalarna)

Men det räcker faktiskt med att säga vad för ’sork’ om man befinner dig i Södermanland eller Jämtland.

• Oppi veran seguL pirhôuttjen ikring, ibLânt fär n a huvvan ända neätt backa å tar nô smådjur, han ha sit nô rå`ått häll nô mus häll nônn va, ’uppe i vädret (luften) seglar pirrhöken (ormvråken) ikring, ibland far den på huvudet ända nedefter backen och tar något smådjur, den har sett någon råtta eller någon mus eller någon sork’ (Hammerdal, Jämtland)

Som tidigare har nämnts är det bara i södra delen av Sverige som djurarten Talpa europeae lever. Således är det enbart i Blekinge, Småland, Västergötland och Östergötland samt i Sörmland där benämningen mullvad faktiskt åsyftar ’mullvad’ i traditionell dialekt.

/Annika Karlholm