Dialektbloggen

Äsping

Sommaren bjuder inte bara på sol och bad och andra tillfällen till skön avkoppling eller uppiggande aktiviteter. Det finns också mindre trevliga inslag att se upp för.

Nästan omöjligt är det att undvika att bli stungen av något mindre trevligt flygfä. Mygg, fästingar, bromsar och getingar gör sitt bästa för att förfölja en med mer eller mindre obehagliga efterverkningar. Tar man sig sedan en sväng ut i sommarhagen, kanske man har oturen att trampa på en äsping som svarar med att bita tillbaka i ens bara ben.

Betydelser

En äsping är enligt Svensk ordbok (2009) en 'hona av huggorm'. Den betydelsen har varit vanlig också i dialekterna i stora delar av landet enligt institutets dialektordsamlingar. Ofta nämns att det rör sig om en ung huggormshona. Men denna innebörd är inte den enda ordet har haft. Äsping har också kunnat beteckna huggormsungar eller små huggormar. Från i synnerhet Skåne och Småland finns uppgifter om att äspingen var röd eller brun till färgen.

En särskild farlig orm

Ofta framhålls det att äspingen var särskilt giftig och lättretlig. Det framgår till exempel av uttryck som arg eller ilsk som en äsping. Redan Linné ansåg att den var "farligast bland alla svenska ormar". Han hävdade dessutom att äspingen utgjorde en egen art.

Bildat till äspe

Äsping är sannolikt en avledning till trädbenämningen asp eller till äspe 'aspdunge'. Man har väl tagit fasta på att ormen tycks trivas i närheten av aspar. En parallell när det gäller ordbildningen är ordet äling 'elritsa', som bildats till al eller äle 'aldunge'. Elritsan är en liten fisk som gärna håller till i åkanten under alens rötter.

/Eva Thelin