Kångero
Våra dialekter har flera olika ord med betydelsen ’spindel’. Ett av de vanligaste torde vara kång(e)ro eller kang(e)ro.
Utbredning och varianter
I institutets samlingar finns detta ord belagt från alla norrländska landskap utom Gästrikland samt från nordligaste Dalarna. Från samma delar av landet finns också belägg på en mängd liknande former med samma betydelse, såsom kångrova, kangerot och kångelrövel. I ett sydligare område som utgörs av mellersta Halland, södra Västergötland och västra Småland finner vi däremot bl.a. kångla, kångelspinna, kångelväfsa, kångelväva och kångelvävja som beteckningar för samma djur. (De två sistnämnda kan även avse spindelns nät.) Ytterligare en grupp benämningar är kingel, kingla, kingelkona, kingelmora, kingelsvåg (med -våg utvecklat ur -våva, se vidare -váfa nedan) och dylikt, som enligt våra samlingar förekommer i västra Värmland. Kingelväv (’spindelväv’) förekommer dessutom i Bohuslän.
Kångero har en direkt motsvarighet i norskans kongro. Norsk ordbok räknar dessutom upp en rad andra former som påminner om de nämnda svenska varianterna, t.ex. kånglo och kångerove. På Island är de vanligaste benämningarna på djuret ifråga könguló och kóngoló. Andra isländska former är t.ex. köngurló och göngurófa.
Ursprung
I institutets samlingar finns flera exempel på att folk sökt förklara ordet kångero med hjälp av orden kung och ro. Från Sundsjö i Jämtland berättas om en kung som på flykt undan sina fiender gömde sig i en grotta. När förföljarna kom fram till grottan hade en spindel hunnit spinna sitt nät utanför. De trodde då att det inte kunde finnas någon där inne och drog vidare. På så sätt fick kungen ro och spindeln namnet kångero. Pehr Stenberg meddelar däremot i sin ordbok över Umemålet från 1804 att kångeron ”heter så derföre at han hänger i wråarna”. Dialekten har ett verb kångla med betydelsen ’hänga’, och ro är det dialektala uttalat av vrå.
Senare tiders språkvetare har en delvis annan uppfattning om ordets ursprung. Enligt Norsk ordbok kommer kongro av fornnordiskans kǫngurváfa och kǫngulváfa. Íslensk orðsifjabók av Ásgeir Blöndal Magnússon anger att de olika isländska formerna är ombildningar av köngurváfa. (Bokstaven ö i isländskan motsvarar ett äldre ǫ.) Efterleden -váfa betyder ’den som väver’. Förleden köngur- verkar enligt den isländska språkforskaren Guðrún Kvaran inte förekomma som självständigt ord i fornspråket men antas betyda ’nät, något flätat’. En köngurváfa torde alltså vara någon som åstadkommer ett nät. Former med köngul- är enligt samma forskare troligen anpassade till ordet köngull, som betyder ’kotte’ eller ’klase’. (En spindel kan ju hänga och dingla i sitt nät liksom en kotte eller en klase i ett träd.) Detta ord motsvaras i svenska dialekter och i norskan bl.a. av kångel respektive kongul. Här finns kanske även en förklaring till de svenska och norska spindelbeteckningar som har l i stället för r? Jämför också det ovan nämnda verbet kångla.
/Jan Hellström