Kula
Ordet kula har i äldre landsbygdsmål från Dalsland till Skåne använts för att beskriva en häst, närmare bestämt en häst med besvärligt beteende.
Ordet har mest använts i sammansättningar, t.ex. slåkula ’häst med benägenhet att slå (dvs. sparka bakut)’. Det finns också skenekula ’häst som har benägenhet att skena’ och i pissekula ’häst som får nervösa utbrott och därvid slår bakut och släpper urin’. Varför kallas hästen kula? Den kunde också kallas gula, och det gör förklaringen lite lättare. Ordet är sannolikt detsamma som tyskans Gaul ’häst’, ’hästkrake’.
Skinnkula och skinkmärr
En sammansättning med skinn och kula, skinnkula, användes för att beskriva en mager och dålig häst - en häst som inte var värd ett bättre öde än att slaktas och flås, dvs. skinnas. Kanske har denna benämning lett till den märkliga synonymen skinkmärr. Man har uppfattat förleden som skink-, fast det egentligen är skinn- även i skinkmärr, alltså en häst som är färdig att skinnas. Det var nog inga lyckliga hästar som kallades något med -kula.
/Carl-Erik Lundbladh