Dialektbloggen

Gale/galle

Under min barndoms somrar på 1980-talet i Öckerö kommun utanför Göteborg stötte jag på en hel del spännande dialektord. Ett av dem var gale. Jag uppfattade det som en allmän beteckning för alla skräniga sjöfåglar, dvs. såväl måsar som trutar, ungefär som när folk använder kråka för både kajor och gråkråkor, eller anka för både änder och ankor.

Lite äldre talare av denna sydbohuslänska skärgårdsdialekt brukar emellertid vara av en annan uppfattning. Genom åren har jag därför ofta blivit rättad: gale betyder minsann ’trut’, inte ’mås’; på dialekten heter det senare måve, eller möjligen möve.

Ett ovanligt a-ljud

Låt oss här bortse från denna betydelsevariation och istället beakta själva ordformen: gale uttalas med ett långt främre a, vilket i sig är lite egendomligt. Sådana långa a-ljud finns inte i standardspråket utom i vissa specialfall. Exempelvis uttalas många gånger svordomen fan på det sättet. Annars är det bara korta a-ljud som vi uttalar så långt fram i munnen. Dialektens a i gale har således samma kvalitet (uttalssätt) som a-ljudet i hatt men samma kvantitet (längd) som a-ljudet i mat.

Inget gammalt ord

Intressant nog verkar detta uttal vara en rätt sen företeelse. Den tidigaste uppgiften om att fågeln benämns så har jag funnit i en uppteckning från 1950-talets Hönö (gjord av Erik Larsson). I de några decennier äldre dialektuppteckningar från södra Bohuslän som förvaras vid Dialekt-, namn- och folkminnesarkivet i Göteborg är det istället alltid kort vokal: här stavas det galle, eller någon gång gall, särskilt i sammansättningar (t.ex. grågall). Det är förstås intressant att man kan observera en uttalsförskjutning på senare tid, men vi skall inte fördjupa oss i den nu. Det centrala – när vi så småningom skall försöka härleda ordet – är att uttalet galle är det ursprungliga. Särskilt gammalt verkar ordet dock inte vara. Det finns varken i Ernst Rietz stora dialektordbok från 1860-talet eller i de bohuslänska ordsamlingar från 1800-talet som jag konsulterat. Och det tycks heller inte finnas i norskan.

Engelskt lån?

Den allmänna uppfattningen bland dagens dialekttalare är att gale/galle har med engelskans gull, ’mås, trut’, att göra. Det stämmer bra med föreställningen om att västra Sverige alltid har stått i tätare förbindelse med den engelskspråkiga världen än vad andra delar av landet har gjort (vilket naturligtvis måste vara riktigt i någon mån). Andra ord som folk brukar ta upp i sammanhanget för att ytterligare stödja denna tes är exempelvis dåre (’ett slags flatbottnad båt’; jfr engelskans dorey) och sjapp (’litet ruckel till affär’; jfr engelskans shop), fork (’högaffel’; jfr engelskans fork) och kjidde (’liten pojk’; jfr engelskans kid). Samtliga uppvisar som synes påfallande likhet med engelska ord, men detta sammanfall måste inte alls betyda att det rör sig om engelska lån. Ofta utgår vi automatiskt ifrån att så är fallet, eftersom det ju numera är engelskan som är det språk varifrån vi lånar allra mest. Men den omständigheten kan ibland lura oss att dra förhastade (och anakronistiska) slutsatser.

Inte alltid engelska

Av de fyra nyss anförda exempelorden är det antagligen bara dåre och sjapp som hämtats direkt från engelskan. När det gäller fork finns det inget som tyder på att den engelska motsvarigheten har varit förlaga. Varianter av detta ord finns i de flesta germanska språk; ytterst går de alla tillbaka på latinets furca, ’hötjuga’. En närmare utredning av kjidde leder oss istället fram till nordiska lån i engelskan. Kjidde är besläktat med killing, och båda är bildade till kid, som i äldre tid hade samma breda referens som det nutida unge. Idag lever ordet kvar, fast med snävare betydelse (i rådjurskid). Engelskans kid är troligen ett vikingatida lån från just det allmänt syftande kid som kjidde och killing alltså kan knytas till. Vikingatidens nordbor uttalade det inledande k-ljudet hårt, precis som alltjämt dagens engelsmän. Det förmjukade tje-ljudet i (rådjurs-)kid, kjidde och killing är av senare datum.

En bohuslänsk näktergal?

Hur är det då med vår gale/galle? Att det liknar engelskans gull har vi redan konstaterat. Men att det rör sig om ett lån därifrån är inte alls säkert. Med det sentida gale som utgångspunkt kan det verka frestande att istället göra en koppling till verbet gala, som tidigare kunde användas mer allmänt än idag (nuförtiden är det väl bara tuppen, och möjligen göken, som kan gala). Det som särskilt lockar med en sådan härledning är att vi då, på sätt och vis, skulle få en skandinavisk parallell till näktergalen. Denna fågelbeteckning lånades tidigt in i de nordiska språken från tyskan, där efterleden (-gal) är bildad just till motsvarigheten till verbet gala. Om nu tyskarna har kunnat skapa en fågel av detta verb bör man ha kunnat göra detsamma i Bohuslän (låt vara att det galande som frambringas har rätt olika karaktär i de två fallen). Denna härledning stämmer emellertid dåligt med att den bohuslänska beteckningen ursprungligen har haft kort vokal.

Den som för oväsen

Troligare är då att stammen i galle är etymologiskt identisk med det gall vi har i gallskrika. Något substantiv gall i betydelsen ’högt ljud’, till vilket man kan tänka sig att galle då är bildat, har inte förekommit i standardspråket på ganska länge. Det finns ett sådant uppslagsord i Svenska Akademiens ordbok, men det markeras som utdött; det yngsta exemplet är från senare delen av 1700-talet, då i den fasta frasen i gall (i betydelsen ’högljutt’). Intressant nog har det självständiga gall funnits kvar längre just i bohuslänskan. Det upptas i Alfred Thoréns handskrivna bohuslänska ordbok från 1870-talet, där det översätts med ’stoj, oväsende’. Någon galle finns här dock inte.

Truten från två håll

Möjligen kan det trots allt vara engelskans gull som slutligen bidrar till att galle introduceras och sprider sig. Att det sena 1800-talets bohuslänska fiskare ibland kom i kontakt med sjöfolk som talade engelska är förstås inte så konstigt. Om bohuslänningarna nu har använt ordet gall för att beteckna oväsen (som Thorén anger) kan man ju förmoda att de har reagerat på engelsmännens snarlika beteckning för de synnerligen högljudda sjöfåglar som alltid är mer eller mindre närvarande i dessa marina miljöer. Det är inte otänkbart att det faktiskt är den här sortens sammanfall i språkkontakt som ligger bakom gallens entré. I så fall kunde man karakterisera det som ett ord med dubbelt ursprung.

/Erik Magnusson Petzell