Mack, mark och mask – krypande och krälande djur

Ordet mask betecknar i modern standardsvenska smala och långsträckta ryggradslösa djur av olika sorter. Du har vant dig vid eller kanske rent av tagit för givet att det är så det heter, och att det är detta som mask faktiskt åsyftar.

Ursprung och utveckling av fornsvenska maþker

Mask har sitt ursprung i fornsvenska maþker. Det fornsvenska ordet är bildat till urgermanska *maþo, som föreligger i gotiska maþa, fornsaxiska matho, fornsvenska madher ’mask’, nederländska made ’larv’ och lågskotsk dialekt (Orkney, Shetland) mathe ’mask; larv’, med flera, och som i sin tur kommer av den indoeuropeiska roten *mat som används för att beteckna allehanda insekter och skadedjur.

Det fornsvenska ordet maþker stavas med bokstaven þ [thorn] som används för att beteckna ett dentalt tonlöst frikativt ljud, det vill säga ett tonlöst läspande ljud, som i till exempel engelskans thing eller thought. Detta läspande ljud har en gång i tiden varit vanligt i många germanska språk, men påträffas inte längre i någon svensk talvarietet. (I vissa traditionella dialekter kan man dock påträffa ett närbesläktat läspljud, nämligen tonande läspljud (som i engelskans they), ofta betecknat med bokstaven ð [ed].)

I fornsvenska texter kan man ganska tidigt även anträffa andra skrivningar vid sidan av maþker. De återspeglar olika uttalsutvecklingarna som ordet genomgick med utgångspunkt från uttalet av det tonlösa läspljudet kombinerat med ett nästföljande k-ljud. Det tonlösa läspljudet övergick till klusila uttal d eller t, som i madker respektive matker, eller till ett främre r-ljud, som i marker. Klusilerna d eller t kunde även sammansmälta med nästföljande k och bilda ett långt k-ljud, som i makker.

I traditionella svenska dialekter påträffas substantiven mack och mark, varav formen mark kommit att få störst utbredning. Den används från Skåne och Blekinge i söder, genom i stort sett hela Götaland, samt i Värmland, och i hela Norrland, från och med Härjedalen och Hälsingland upp till Norrbotten. Formen mack finner vi i ett sammanhängande område omfattande Öland, Gotland, Uppland, Västmanland, Dalarna och Gästrikland, samt anslutande delar av södra Hälsingland.

Något ”madk” eller ”matk” går inte att belägga utifrån institutets dialektordssamlingar i någon traditionell svensk dialekt. Däremot har det varit vanligt med skrivningen matk i äldre standardsvenska. Faktum är att denna skrivform har ansetts vara den korrekta och ”finare” skrivformen ända fram till början av 1900-talet. När ordartikeln mask publicerades 1943 i Svenska Akademiens ordbok (SAOB) anfördes matk-skrivningen fortfarande som användbar och anträffbar ”i högre stil”.

Men hur var det då med formen mask? Den är faktiskt en relativ modern företeelse. Det är först under sent 1600-tal då stavningen med -s- börjar märkas i skrift. I traditionell dialekt verkar uttalet mask främst kunna knytas till Närke, Sörmland, norra och västra Östergötland, samt angränsande delar av Småland. Men för att här kunna ge hela bilden måste vi först redogöra för vad ordet maþker och dess utvecklingar mack, mark och mask egentligen betecknar.

Mack och mark i traditionell dialekt

Fornsvenska maþker användes som beteckning för småkryp i allmänhet, vilket inkluderade både insekter och maskar. I traditionell dialekt har detta i mångt och mycket levt kvar.

Formen mack betecknar småkryp i största allmänhet på Gotland, i Uppland och Dalarna. Mer specifikt kan mack användas för allehanda flygande insekter, som till exempel mygg, knott, broms, harkrankar, mal och så vidare, inklusive även flugor och skalbaggar. Denna användning är belagd från Gotland, Uppland, Västmanland och Dalarna. Klukku elvå kumma makken, då fik steuta makken, ’klockan elva kommer nötbromsen, då fick oxarna (känna på) bromsen’ Garde, Gotland (ULMA 24979). Vid sidan av flygande insekter används mack som beteckning för larver och maskar av olika slag. Även denna användning är belagd från Gotland, Uppland, Västmanland och Dalarna, men också från Gästrikland, Hälsingland, samt Öland. Vi skä let mack hânn unnô joLhöjen, ’vi ska leta mask här under jordhögen’, Ockelbo, Gästrikland (ULMA 29483). Eftersom mask är krälande eller slingrande djur är det inte svårt att förstå att mack därtill betecknar orm, speciellt huggorm, i traditionell öländsk dialekt.

Mark är, som tidigare nämnts, den form som nästan ”alla” i Sverige har använt i vardagligt tal. Vanligen betecknar den larver, fluglarver och fjärilslarver och så vidare, samt maskar, inklusive inälvsmask, av olika slag. Denna användning finns belagd i traditionell dialekt från Skåne upp till Norrbotten. Hä jer martsjen ti bröe, ’det är larver i brödet’ Holmön, Västerbotten (ULMA 17504). Nôr marka börjar på å sjuta, då sa en börja å re te joLa, ’när maskarna börjar skjuta (upp jord), så ska man börja reda till jorden (dvs. harva jorden)’ Österbitterna, Västergötland (ULMA 8157, s. 50). I likhet med mack kan mark även åsyfta orm, och då specifikt huggorm, i traditionell dialekt i Skåne. ”Äldre personer kalla oftast en orm ’en mak’ liksom de säga makbeden för ormbiten”.Glimåkra, Skåne (LAL 3738). Mark kan också användas om djur som i något avseende påminner om larver, bland annat används den som beteckning för grodyngel i Blekinge och Småland, medans den i Ångermanland, Västerbotten och Lappland istället betecknar snigel, inte minst i sammansättningen flenmark.

Mask i traditionell dialekt

I likhet med fornsvenska maþker och närbesläktade mack betecknar formen mask småkryp i allmänhet i traditionell dialekt i Östergötland och Södermanland. Värj, d-ä själva masken dä, ’spindel, det är själva insekten det’ Åker, Sörmland. I nämnda landskap samt i Småland används mask också om flygande insekter, som till exempel sädesbroddfly och skalbaggar. Precis som mark används mask även om grodyngel, bland annat i sammansättningarna klunkmask eller knutmask, i Småland, Östergötland och Närke.

Det är först när formen mask avser ’larv’ eller ’mask’, speciellt då i betydelsen ’daggmask’, som den får stor utbredning i Sverige. Då är det inte bara i Småland, Östergötland, Södermanland och Närke som talare använder denna form, utan den finns belagd i stort sett hela landet. I beläggen anförs dock att mask vid uppteckningstillfället (som ofta skett under 1920-, -30 eller -40-talet) inte så sällan är det yngre och modernare uttalet, till skillnad från mark eller mack som används av äldre talare från samma ort eller trakt. Det är ganska troligt att användningen av formen mask rör sig om standardsvenskt inflytande och påverkan på traditionell dialekt där mark respektive mack har varit formen av hävd, men som sakteligen börjat att ge vika för det moderna alternativet.

Inte så sällan har man velat markera skillnad på vilken typ av mask som avses; är det någon mindre viktig så har den fortsatt kallats mark eller mack, men rör det sig om just daggmask, ja då har man sagt mask. ”Massk, mest om åkermask och daggmask, larver och småmask kallades mârrk” Angelstad, Småland (1942, LAL 3729). ”Kollektivt säges alltid mark, däremot endast daggmask” Eda, Värmland (1945, ULMA 17333).

Ibland kan man ana en dialektgräns mellan två konkurrerande former: ”Beteckningar för olika slag av maskar: vitmask eller småmask, römask eller stormask, beneckamask. Ett par mil söderut härifrån såsom i Daretorp uttalades mask mark såsom småmark, beneckamark.” Korsberga, Västergötland (1937, ULMA 10428, s. 24).

I de trakter där den traditionella dialekten vid uppteckningstillfället fortfarande var relativ stark, kunde man dock höra formen daggmark respektive daggmack vid sidan av eller istället för daggmask. Han plackade dåggmaaka te sina aolaråiva ’han plockade daggmask till sina ålrev’ Örkened, Skåne (1955, LAL 6056).

Slutord

Om standardsvenska hade varit en spegling av gemene mans talspråk i hela Sverige så hade mark varit den form som ingått i och representerat det standardsvenska ordförrådet med hänsyn till utbredning och innehåll. Formen mask hade klassats som dialekt vid sidan av mack, inte bara till form och utbredning, utan även i förhållande till betydelser, eftersom mask i traditionell dialekt har rikare betydelseomfång än i standardspråket av idag.

/Annika Karlholm