Koxik
I Lappland, Västerbotten och Ångermanland är lavskrikan mer känd som koxik. Ordet kommer från sydsamiska goeksege ’lavskrika’.
Norrbottens landskapsdjur*, lavskrikan, är en halvstor, brungrå kråkfågel med karakteristisk rostbrun färg på stjärten och vingarna.
Lavskrika får väl betraktas som en typisk norrländsk fågel. Enligt Artdatabanken påträffar man den främst i den nordliga barrskogsregionen från Norge och Sverige i väst med utbredning vidare österut genom Ryssland och ut mot Stilla havet. För Sveriges del häckar den från Norrbotten ned till nordligaste Värmland och mellersta Dalarna. Sydgränsen för fågelns utbredning i Sverige är tydlig och skarp, vilket gör att den inte påträffas söderut i landet, med undantag för vissa tillfälliga besök.
"Sâ trå sâ han kunn eta bårte hanna"
Fågeln vistas gärna i närheten av människor och är inte speciellt skygg. Kökksikern ä sâ trå sâ han kunn eta bårte hanna, ’lavskrikan är så tam att den kan äta ur handen’ (Stensele, Lappland). Den sägs gärna passa på att snappa åt sig matbitar från rastande vid uppgjorda eldplatser och liknande. Då vi höll på hôgg ven va kôkksiken däri våra matsäkka, ’när vi höll på att hugga ved var lavskrikan i våra matsäckar’ (Vilhelmina, Lappland).
Enligt folktron anses lavskrikan både vara olycksbringande och ge tur beroende på situation och tradition. Möt han kökksikern då han ska jaga få n tur, ’möter man lavskrikan då man ska jaga får man tur’ (Örträsk, Lappland). Det är alltså en fågel som människor har uppmärksammat av olika skäl.
Kärt barn med många namn
Kärt barn har många namn, sägs det, och lavskrikan är inget undantag. Vid sidan av standardsvenskans lavskrika har fågeln en mängd olika dialektala benämningar, bland annat rödfågel, rödfola, rödfora, rödkoxa och Röd-Olle med varierande uttal. Olika benämningar med kjuxa [tjukksa] i efterled är vanligt förekommande, bland annat lavkjuxa, rödkjuxa, tallkjuxa, med motsvarigheter i norsk dialekt, lavkjukse, raudkjukse, tellekjukse och trollkjukse.
I ett sammanhängande område omfattande främst Lappland, men även Västerbotten och Ångermanland, samt anslutande delar av nordöstra Jämtland, kan man höra benämningen koxik [med uttalsvarianter som kå´kksik, kô´kksik, ko´kksik, ko:kskik och kô:kskik och liknande] och i trakterna kring Sorsele, Malå och Arvidsjaur i Lappland även formen gvåxik [med uttalsvarianter som gwå´kksik, kowå´kksik, wo´kksik och så vidare] om lavskrika. De dialektala benämningarna koxik och gvåxik är bildade efter sydsamiska goeksege ’lavskrika’.
Tvåspråkigt område
Lånord är inte alls ovanliga i svenska dialekter. Två- eller flerspråkighet och språkkontakt har ofta spelat en viktig roll för inlån. För just koxik, detta ursprungligen sydsamiska ord, har väl de svenska dialekterna i Lappland utgjort inkörsport till de övriga i mellersta Norrland. De svenska nybyggarna som slog sig ned i Arjeplog, Arvidsjaur, Sorsele, Stensele och trakterna därikring, var nämligen i allmänhet tvåspråkiga. Så länge samerna på orten var i majoritet talade man alltså i första hand samiska vid möten och samspråk mellan samer och nybyggare. Vid sådana möten var det lätt att plocka upp ord för att införliva dem i den egna dialekten. Koxik eller gvåxik för lavskrika är just ett sådant ord.
*Norrbottens landskapsfågel är sångsvanen.
/Annika Karlholm
Skogsrået och lavskrikan
Om en jägare såg en lavskrika när han gick ut i skogen så kunde han lika gärna vända om för fågeln var ute för att spana åt skogsrået så att hon kunde varna skogens djur.
Litteratur
Dahlstedt Karl-Hampus (1950): Det svenska Vilhelminamålet. Språkgeografiska studier över ett norrländskt nybyggarmål och dess granndialekter. 1 Allmän inledning, ord och betydelser. S. 187– 193.
Wallström Sigvard (1943): Studier i övre Norrlands språkgeografi med utgångspunkt från Arjeplogmålet. S. 19–27.