Trähästar och dalahästar i arkivens lekfulla stallar

Dalahästen är ett levande kulturarv med lång historia som hantverk, prydnad, leksak, handelsvara, symbol och souvenir. Marlene Hugoson dyker ner i Isofs arkiv och följer dalahästens vandring genom mytologi, folklore, konst och historia.

Som dalkulla dras min blick gärna till krusade hästar, grisar och tuppar. På gågatan i Stockholm ofta enklare målade turistsouvenirer medan Hemslöjdens butik säljer lite bättre alster vid sidan om gamla vackert dekorerade hästar i glasmonter. På auktionssajterna ser jag kända täljare och krusares hantverk stiga i pris och ibland även konst inspirerad av dalahästen. Jag gläds av att se dess välbekanta form, så även i arkivsamlingarna i Uppsala när jag då och då snubblar över uppgifter och illustrationer. Här har jag samlat de upplysningar om trähästar och dalahästar som jag stött på bland inspelningar, uppteckningar och illustrationer i arkivsamlingarna i Uppsala och Umeå.

Snideri och krusning

Hästen var i agrarsamhället ett nyttodjur med hög status. Den fick dra tunga lass i skog och jordbruk och fungerade också som fortskaffningsmedel i krig och vid kyrkobesök, flyttar, forkörning och till marknader. Dess status syns även bland den tidens leksaker. Medan gran- och tallkottar ofta fick representera kor, får och grisar i barnens lek kunde trähästar täljas till ladugårdens bestånd.

Med tiden kom målade hästar i form av dragleksaker och gunghästar att tillverkas som fabriksvaror, bland annat hos Gemla leksaksfabrik i Småland som startade produktionen i mitten av 1800-talet. 1907 tog Ivar Bengtsson i Osby i Skåne (sedermera Brio) över försäljningen av den vita och sotade osbyhästen som tidigare tillverkats och sålts av Thomas Johansson med familj. I Dalarna täljdes det trähästar redan under 1600-talet och under 1800-talet började målade och sedan även kurbitsdekorerade trähästar tillverkas i hemmen som del av inkomstförsörjningen. Produktionen ökade och några släkter blev runt sekelskiftet 1900 kända snidare och krusare Länk till annan webbplats., däribland familjerna Nisser och Hvit i Vattnäs, familjen Falk i Bergkarlås och familjen Rytter i Risa, tre byar norr om Mora. Det kåtades (ett dialektord du kan läsa mer om på den här sidan) och krusades även grisar och tuppar medan kossor, duvor och hundar är mer sällan skådade rariteter.

Nutida dalahästar tillverkas främst av Nils Olsson Dalahästar AB och Grannas A. Olsson Hemslöjd AB i Nusnäs i Dalarna. Viss produktion sker på plats, men tillsågade hästar körs också ut till slöjdare för att täljas till och/eller målas och krusas enligt förlagssystem av äldre ordning. Då och då tillkommer alster i ny färgsättning och dekor som till exempel ludvikahästen dekorerad med penséer och sälenhästen i grönt dekorerad med hjortron. Det görs också reproduktioner av äldre hästar som fågelsjöhästen. Ikea lanserade år 2001 prydnadshästar i serien STOLLE designade av Katarina Brieditis som ”en hyllning till den svenska allmogekulturen, baserad på en av de mest klassiska symbolerna för Sverige – den traditionella dalahästen.”

Trähästar och dalahästar finns dokumenterade i museala samlingar som allmogeföremål och leksaker. På världsutställningen i Paris 1937 såldes dalahästar också som souvenirer och 1939 kom dalahästen att bli en nationalsymbol för Sverige i samband med världsutställningen i New York Länk till annan webbplats., där en 2,8 meter hög dalahäst dekorerade ingången till den svenska paviljongen. Den hästen tillverkades dock inte i Dalarna utan av Nordiska Kompaniets möbelverkstäder i Nyköping och dekorerades av jämtlänningen Göte Hennix, men äkta dalahästar fanns även denna gång till salu inne i den svenska paviljongen.

Dalahästen som handelsvara

Handeln med varor under 1800- och 1900-talen går att följa i en mängd uppteckningar i och ibland skymtar även dalahästarna fram. Dessa lekfulla handelsvaror omnämns av naturliga skäl främst i uppteckningar från Dalarna, men även i uppteckningar från landskapen de vandrade till:

Erik Tydén (född 1858) berättar i en uppteckning från Viker i Västmanland år 1940 hur dalfolk kom vintertid med slipstenar och brynen, men också medförde andra varor:

Senare, åtminstone från 1860-talet, som jag minns, kom om vintrarna dalfolk med slipstenar, väggur och trähästar.” ULMA 13705, s. 1

Skogsarbetaren Axel Karlsson (född 1889) i Skinnskatteberg i Västmanland berättar i en inspelning från 1972 om tillverkningen som gjordes för försäljning i olika byar i Dalarna: att hårkullor gick på bygden, att slipstenar gjordes i Orsa, träkorgar i Våmhus, laggkärl i Venjan, spinnrockar i Rättvik och trähästar i Mora samt att vävnader såldes av kullorna i Leksand, Floda, Rättvik och Gagnef (Isof, ULMA Bd02895). Här kan du lyssna på ett utdrag av intervjun:

Rektorn Niss Hjalmar Matsson (född 1905) skriver i en fältanteckning från Äppelbo i Dalarna år 1934 om lekar och leksaker hur barnen leka far och mor, leka fähus med tallkottar som getter och grankottar som kor, leka skola, leka handelsbod, lekstuga med träskjul eller en liten inhägnad, och om lekar med snurror, pipor, väderkvarnar och vattenhjul med mera. Han nämner även:

…trähästar med hemgjorda kördon: slädar och kärror /…/ Leksaker köptes vanligen ej. Trähästar kunde dock köpas av kringvandrande Venjanskarlar. ULMA 8926, s. 11-14

Trähästen som leksak

Barnens lek och leksaker syns också i arkivens samlingar. Lantbrukaren Enok Tapper (född 1887) berättar i en uppteckning från Börje socken i Uppland år 1956 om sina minnen från livet på en bondgård från 1800-talets sista år:

På den tiden växte i allmänhet stora barnkullar upp i varje hem på landsbygden, särskilt då kanske i torpare- och statarhem vid de större gårdarna och i bonde- och arbetarhem överlag. Det blev stora, friska män och kvinnor ändå, trots trånga, ohygieniska och mörka bostäder om rum och kök. De voro möblerade efter den tidens råd och smak, enkelt, stilrent och hemmagjort så långt som möjligt. Leksakerna voro primitiva: en trähäst (dalhäst) e.d. I brist därpå gingo vi till skogs och hämtade gran- och tallkottar av olika årgångar för ”ladugården” som hästar, kor, svin och får m.m. Eller också gjorde vi i savgången på våren en visselpipa av en pilkvist, eller kanske en pilbössa med en enspråte som båge. Det kunde också vara en stenslunga, en läderbit fastbunden vid ett par pinnar, eller ett barkstycke, som formades som en båt, en björktrissa, som var avsågad av en rund björkstock för att ta med ut i by-täet och bränna ruta. ULMA 23355, s. 1

Fritz Bråborg (född Mäkitalo, 1927) i Risudden, Norrbotten berättar i ett häfte från 1985 om hur han som barn en jul fick en trähäst på hjul utöver de egentillverkade leksaker som trasdockor hans mamma sydde och brädbitar, kottar och träpinnar han fann och lekte med utomhus:

Mina första minnesbilder är från en julafton. Jag kan väl ha varit 2−3 år gammal. Jag ser mig sittande på golvet i pörtet [rökstugan] bredvid en stor julgran och har just fått en stor snurra av plåt i klara lysande vita, blå och röda färger. Då jag snurrar med den ljuder en mycket vacker ton ur den. Den var min käraste leksak under lång tid. En annan kär leksak som pappa gav mig var en trähäst på hjul som man kunde cykla på. På framhjulet fanns trampor så att man kunde ta sig fram ganska skapligt med den åtminstone inomhus /…/ Det var inte alls vanligt med ’köpeleksaker’. Det var väl därför man minns dessa få leksaker särskilt väl. Det var ont om pengar och det mesta man fick till jul tillverkades hemma. Skidor var en vanlig present till jul. Dessa tillverkades då av en snickare i Vuomajärvi. Fick man dem inte till jul kunde dom också inköpas på Torneå marknad i mars månad. ULMA 39062

Henrik Lundberg (född 1922) i Södra Sandträsk i Lappland berättar i en inspelning från 1993 att hans första leksak var en trähäst som hans far gjort. Det var en vit ridhäst på fyra hjul. Den fick heta Pålle som alla andra hanhästar. Ston fick i regel heta Pärla. Han berättar vidare att när de riktiga hästarna gjort sitt på gården blev de slaktade. Köttet togs tillvara och åts upp. Gårdskorna rönte samma öde. Bland hästhandlarna minns han Rickard Lundström i Glommersträsk. Han kallades i folkmun för Bullgubben då hans fru var bagerska. Hästhandlare Lundström var från Kåge, en skicklig handelsman, han färdades omkring med häst och skrinda och gjorde affärer. Hästhandlarna inhandlade byteshästar från Skelleftetrakten, men efterhand började de fara till Jämtland och Värmland och köpa hästar (DAUM ka00940).

Linnéa Liljestrand i Bjurholm, Ångermanland berättar i en inspelning från 1987 (Isof, DAUM ka01671) om hur hon och syskonen som barn lekte med stenkulor om sommaren och gjorde en ladugård fylld med kor utav kottar som hade tändstickor till ben. Sedan hade de tre små trähästar och bytte hästar som de vuxna gjorde när det kom hästhandlare. De klippte ut papperslappar som pengar att betala hästarna med. De hade fina dockor som de gjorde kläder åt. Spelade brännboll och golf. Här kan du lyssna på ett utdrag från intervjun:

Upptecknaren Filip Rombo i Dalarna

En av Dalarnas mesta sagesmän har mycket att berätta om tillverkningen av dalahästar. Arbetaren Filip Rombo (f. 1901), som lämnat över 400 dialekt- och folkminnesuppteckningar till arkivet i Uppsala, berättar i detalj om tillverkningen av trähästar i Vattnäs i en uppteckning från 1940. Hans dokumentation följer dalahästen från val av träämne till färdigställande och försäljning. Den innehåller också dialektala ord och uttryck, en böj över bokstaven anger kort bokstav i transkriberingen, ett längdstreck anger lång bokstav och L används för att signalera tjockt l vid uttalet:

Tillverkning av trähästar.
Gällande förhållanden i Vattnäs, Mora.
Upptecknat av Filip Rombo, Högfors bruk.

Tillverkning av trähästar var av gammalt den mäst utbredda hemslöjden i Vattnäs, man sysslade nämligen härmed i så gott som varje gård, och det första småpojkarna fingo lära sig så snart de kunde hålla i en kniv var att kŭtå̆, tälja (trähästar). Snickeriet spelade också en ganska stor roll, men var inte så allmänt som trähästtillverkningen. Som vanligaste snickaralster räknades kLukkfodri, skåp till moraklockor, pallär, pallar samt drāgtjisstur, dragkistor.

Tillverkningen av trähästar var ett bekvämt handtverk, man kunde föra med sig hela verkstaden när man var i skogen på slåtter, lövtäkt eller kolning, när man var i fäbodarna. Verkstaden bestod nämligen av en såg, en yxa och en kniv, alltså inga specialverktyg. Vid dåligt väder, på kvällarna och andra lediga stunder sysslade man alltid med tillverkning av trähästar, även om dessa, t.ex. i kolkojan, blevo kolsvarta när de voro färdiga.

En annan stor fördel som trähästtillverkaren hade framför skåpsnickaren var den, att den förstnämnde hade så lätt att skaffa virke. Man kunde till och med bära hem färskt virke till ett par tre dussin trähästar. Detta gäller naturligtvis endast tillverkning av mer tillfällig natur, såsom vid för utearbete otjänlig väderlek. I hembyn hade man alltid mera virke hemma. Man kunde ha ganska mycket virke liggande. Virket skulle hållas färskt, varför man grävde ner det i en myr där man hade det liggande på sommaren. De större partierna virke kördes hem på vintern. De som inte hade någon häst kunde dra virket långa vägar på kälken. På sommaren kunde man – som ovan nämnts – bära hem virke.

ULMA 13616 Pdf, 11.6 MB., s. 1–19

Illustrerat i Dalmålsordboken

I arkivets samlingar finns också illustrationer av trähästar och dalahästar. Några av de mest detaljerade återfinns i Ordbok över folkmålen i övre Dalarna (OÖD), Dalmålsordboken i vardagligt tal, som behandlar dialektorden i dalmålen i Ovansiljan, Nedansiljan och Västerdalarna. Självklart finns trähästarna som tillverkades där representerad i ord och bild:

Hästen i folktron

Mycket finns skrivet om hästen som djur och från olika infallsvinklar. I svensk folklore finner vi en mängd berättelser om hur gårdstomten månade om hästen och kunde straffa gårdsfolket om den inte sköttes om ordentligt.

Maria Karlsson och Vilhelm Jansson berättar i en uppteckning från Köping i Västmanland år 1932 om stalldrängen och tomten:

Drängen, som har brått och ställer in hästen utan att torka svetten av den, får en örfil av tomten. ULMA 4600, s. 1

Gustaf Ström (född 1863) berättar i en uppteckning från Ödskölt i Dalsland år 1934 om stalltomten:

När tomtane flätta mana på hästane i stael ble hästane allri sjuke. På ett ställe hade de en sjuk häst å de skicka etter djurläkar’n, men han kunnde då inte säga om hästen skulle bli bra eller ej. Möran etterpå när de kom till stael fick de se att hele mana va flätta. Tomtane hade no vört framme den natta, å hästen ble snart bra ög. ULMA 9268, s. 2

Hästen skulle också skyddas mot maran och andra mörka väsen som tänktes kunna göra den sjuk. I arkiven finns uppgifter om magiska åtgärder som att placera stål över spiltan i stallet eller att spika upp en uggla ovanför ladugårdsdörren. Föreställningen att en kastad hästsko är lyckosam att finna och betyder tur uppsatt på en vägg (förutsatt att den är rätt vänd som bokstaven U för att lyckan inte kan rinna ut) har nog många fått höra som barn. Även en sådan tänktes kunna skydda hästen om den hängdes upp i stallet.

Natten till Lucia, årets längsta och farligaste natt, berättas det att hästen och de andra djuren i ladugården kunde tala. Det finns också berättelser om att skenande hästar var varsel som förebådade att någon skulle dö. I Sveriges södra och västra delar berättas det hur näcken i bäckahästens gestalt kunde locka människor ner i djupet med den.

Lantbrukaren Erik Jonas Lindberg (f. 1905) i Ragunda i Jämtland berättar i en enkelt illustrerad uppteckning från 1978 om en trähäst funnen i Jämtland som var gjord av gadd:

mycket kåd- och tjärrik furuved – mörkgul med svarta insprängningar dylik virkesfärg. /…/ Hästen hade varit 12 tum lång = ca 30 cm – nättupp en tm tjock = 2 ½ cm på dess sidor voro en del egendomliga ’korsade streck’ inskurna.

Han kommenterar att den kan ha varit en leksak, men nämner också att:

Åtskilliga voro även övertygade om att ’Det ganska säkert var något trollande förbundet med trähästen’. ULMA 31170

I modern tolkning

Över tid har hästens roll förändrats, men en spillra av den magiska föreställningsvärld som funnits kring den ser ut att leva kvar i modern tid. Läraren Sonja Jönses (född 1932) berättar i ett frågelistsvar från Svädsjö i Dalarna 1988 att ”I bilen har vi en liten trähäst, som hängt med sen vår första bil”, där den fungerar som en slags lyckoamulett (ULMA 35114, s. 4. S74 Specialfrågelista om övertro i dag).

Mer vanligt är synen på trähästen som souvenir och leksak. Aina Alkman (född 1925) berättar i en inspelning från Gällersta socken i Närke år 1987 om hur hon och maken rest på bröllopsresa i egen bil och i Nusnäs köpte en dalahäst för en krona. Den målades medan de väntade. Barn och barnbarn har lekt med den sedan (ULMA Bd05346).

Som kultursymbol är hästen ännu laddad, något som används i samtidskonsten: första gången jag såg Peter Johanssons verk ”How to cook a souvenir Länk till annan webbplats.” (1990), bestående av skivade dalahästar lagda i livsmedelstråg av vit frigolit övertäckta med plastfilm, blev jag lite chockad. En dalahäst i charkuteridisken ... får man verkligen slakta en dalahäst? Ett ögonblick senare fnissar jag åt det samtidigt både ’förbjudna’ och finurliga i hans konstnärliga grepp som syftar till att problematisera kulturarv och nationalism.

En liknande känsla infann sig när jag första gången såg skinnet efter en dalahäst, mattan ”Dalahäst Länk till annan webbplats.”, som Anne Carlquist & Anna Fjällbäck skapat i reaktion mot den snäva definitionen av vad hemslöjd kan vara och deras upplevelse av att endast traditionella dalahästar accepterades till Svenska Hemslöjdsföreningarnas Riksförbunds jubileumsutställning ”Slöjdsommar” på Liljevalchs 1992.

Peter Johansson följer upp sitt verk med seriegrafin ”The Raw Material of Progress”, där en måltavla placerats mot bakgrund av en dalahäst (1992–2001). Pernilla Nymans projekt ”Dalahäst Länk till annan webbplats.” (2010−) och Erik Olof Wiklund ”Tjugotolv Länk till annan webbplats.” (2014) är inne på samma spår med verk föreställande jägare vid en skjuten dalahäst, men deras kontext skiljer sig åt. Där Nyman arbetar med rädslor illustrerar Wiklunds fällda dalahäst Hälsingerörelsens seger över hembygdskonkurrenten Dalarna efter att Hälsingegårdarna klassats som världsarv av Unesco Länk till annan webbplats..

Anna Hedströms ”Den nya svenska kroppen Länk till annan webbplats.” (2014) visar en textil skulptur föreställande en dalahäst så tjock att sadelgjorden släppt, en samtidskommentar för att illustrera hur våra matvanor med halvfabricerad och färdiglagad mat skapar folkhälsoproblem.

Ylva Ekman tar ett mångkulturellt grepp med sin ”Rinkebyhäst Länk till annan webbplats.” (1993 −). Hennes syfte är att illustrera den mångkulturella människan och motverka främlingsfientlighet och rasism. Färg och mönster är klassisk kurbits, men djuret allt annat än en häst.

Omtolkningen av kultursymboler, särskilt en nationell symbol som dalahästen, kan vara känslig och vissa betraktare förargas av dessa tilltag och går till kulturens försvar, ibland med rättsliga efterspel när konstnärer hotats. En reflektion är att kitsch och utländska kopior av den äkta varan borde vara större hot mot kulturen och mer provocerande än konstnärlig frihet, men de alstren verkar gå under radarn. Kanske för att de inte syftar till att nyttja yttrandefriheten och pröva gränserna för vad en nationell symbol tål.

Och vad skulle hästen själv säga om sin vandring genom mytologi, folklore, konst och historia. Som värderad vapendragare, arbetskamrat och lekkamrat. Hur den stundtals landat på tallriken, men trots sådana motgångar lyckats ta språnget till att bli en nationalsymbol. En får vänta in natten till Lucia och se?

/Marlene Hugoson