Folkminnesbloggen

När ugglan säger klävitt

Folktro om ugglor

Föreställningen om att ugglan förebådar död var i äldre tid vida spridd, men folkminnessamlingarna berättar mer om de gåtfulla och nattaktiva ugglorna. Bland annat om dess skyddande funktion och hur dess beteende kunde avslöja väderleken. I det här inlägget diskuterar Isofs forskningsarkivarier, Marlene Hugoson, Annika Karlholm och Tommy Kuusela, ugglan i den folkliga föreställningsvärlden.

Ljusbrun- och vitspräcklig uggla som sitter på en gren.

Illavarslande, klok, kärleksbringande eller ett skydd mot onda krafter? Föreställningarna om ugglan har varit många, men gått isär, genom tiderna.

Ugglan är en fågelart som länge fångat och satt folkets fantasi i rörelse vilket gett upphov till en rad olika föreställningar. I antikens Grekland och Rom förknippades ugglan (då särskilt den lilla minervaugglan) med Athena eller Minerva, en gudinna som förknippades med visdom, konst, krig och tapperhet. Men det betyder inte att ugglefåglarna fördenskull laddades med en positiv symbolism, snarare det motsatta. Ugglan ansågs nämligen vara ful, tjuvaktig och i en del fall vara en människa som förvandlats till en sådan av en gudom som straff för hybris eller liknande. I den fornnordiska mytologin finns inga kända eller namngivna ugglor, men under den tiden ingick ugglan en kategori av fåglar som kallades för ”nattfåglar” (fornvästnordiska náttfuglar, fornsvenska natskävor, natbakkor). En uggla dyker dock upp i den första boken som trycktes i Sverige, Dialogus creaturum (”Skapelsens sedelärande samtal”), en fabelsamling på latin som trycktes i Sverige 1483. Där finns en illustration av en uggla omgiven av larmande småfåglar. Ugglan är dock känd i ortnamn sedan tidigare, belagt från 1300-talet. Det påträffas också som personnamn i Sverige där vi har uppgift om Gudmundus Uggla, ärkedjäkne i Växsjö, från 1478. De folkliga benämningarna för ugglan som finns i de rika arkiven kikar vi närmare på nedan.

I det här inlägget tittar vi närmare på folkliga föreställningar om ugglan, med utgångspunkt i samlingarna vid Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala. Exemplen visar på föreställningar från olika landskap. Merparten av uppteckningarna är från första hälften av 1900-talet där det är äldre personer som delgett informationen. Det betyder att föreställningarna som vi samlat nedan speglar en tankevärld bland allmogen på landsbygden i Sverige från andra hälften av 1800-talet och början av 1900-talet.

Ugglefåglar och tydor

Den första gruppen av excerpter ur folkminnessamlingarna som vi kikar på handlar om tydor. Med tydor avses folkliga föreställningar om att skiftningar i naturen och djurens beteende kunde sia om framtiden. Genom att tolka djur och natur tänkte man sig få svar om vad som komma skulle. Tydorna finns i en mängd varianter, från vindens riktning till svalans flykt. I våra arkiv har vi tusentals olika tydor som hör samman med olika djurs beteenden. Dessa tydor kunde vara allt från lokala till mer spridda föreställningar. Bland fågeltydorna har man till vissa fåglar knutit olika innebörd: de kan vara lyckobringande som svalan eller varsla om olika former av olycka som ugglan. Gemensamt för fågeltydorna är att man genom att iaktta fåglarnas beteende kan spå väder, beroende på när och var de först visar sig, hur de flyger och hur de låter. Vi finner en tyda om väder i arkivet som har upptecknat av Lars Österman i Östergötland 1950, där möte med en uggla på en båt ansågs vara ett dåligt omen:

Ugglor i riggen eller på annat ställe på skutan bådar storm och olycka. Hinner man skjuta ugglan, slipper man undan olyckor och farligheter.

Upptecknat av Lars Österman, Östergötland (ULMA 20852, s. 1).

Ugglans närvaro tolkas ofta som ett varsel om olycka eller död i folkminnesarkivens uppteckningar. Det är vanligt att tydor förebådar död och inte bara ugglors utan även andra djurs beteenden. Ugglans ljud tolkades även det och här är det rimligt att tänka sig att ugglans ljud oftare hördes än att någon såg fågeln i fråga. Redan under antiken finns det beskrivningar av fåglars skrämmande och svårtolkade läten under skymningen eller nattetid som förebud om vådeld eller död. Denna föreställning finns även långt senare här i Sverige (och i övriga Norden). Helst skulle dess läte inte härmas eftersom ett sådant beteende kunde dra till sig olycka. Om ugglan som ett dödsvarsel eller fågel som bringar olycka finns det många exempel på från olika delar av landet.

Dalarna:

Ugglor förebådar olycka.

Upptecknat av E.H. Nordh (ULMA 5621, s. 7).

Vissa fåglar, t.ex. skator, sägs ”spå ihjäl någon” i gården där de visar sig. Även ugglor ”spå ihjäl”.

Upptecknat av Håll Nils Mattsson (ULMA 5622, s. 5, 25–26).

Ugglor och hundar ger dödsvarsel, dvs visar att en person är feg [vilket på traditionell dialekt betyder ’förutbestämd att dö inom kort’]. Kommer den man just talar om är denne ej feg.

Upptecknat av Johan Frost (ULMA 7460, s. 11. Svar på frågelista M91 Personifikation).

Ugglor varslar om död med sitt skrik.

Upptecknat av Anna Haag-Andersson (ULMA 3018:2, s. 13. Svar på frågelista M45 Liv och död).

Gästrikland:

Ugglor varslar om lik.

Upptecknat av Vivi Wendin (ULMA 20664, s. 2. Svar på frågelista M192 Dårfåglar).

Hälsingland:

Skrika ugglorna – dödsfall.

Upptecknat av Thure Tannerhagen (ULMA 17530, s. 24. Svar på frågelista M10 Varsel och vård).

Småland:

Sitter ugglor ofta på taket, blir det snart lik i huset.

Upptecknat av Einar Nilsson (ULMA 6629, s. 33).

Södermanland:

Om ugglor kommer till gården skall någon dö där. Hundar som gnyr bådar också dödsfall.

Upptecknat av Sigbrit Plaenge Jacobson (ULMA 20866, s. 673).

När ugglorna skriker, bådas intet gott, ej heller bra, om ugglorna kommer till husen.

Upptecknat av Sigbrit Plaenge Jacobson (ULMA 18292, s. 6).

Om ugglorna skriker, bådar det lik.

Upptecknat av S Thornell (ULMA 11754 s. 80. 11747, s. 22. 12049 s. 2).

Uppland:

Ugglor bådar olycka.

Upptecknat av Oloph Odenius (ULMA 16790, s. 211).

När man hör räven yla och ugglorna ropa förstår man att den gamla kvinnan ska dö. Hon dör under natten och man lägger henne i en visthusbod. När en gosse kommer dit visar hon sig levande för honom.

Upptecknat av Adolf Backman, Uppland (ULMA 21867, s. 6-8).

Syner av lyktor kan vara dödsförebud. En del ser begravningståg. Dessa bådar dödsfall. Ugglors skri och skators beteenden varslar om död.

Upptecknat av J W Lindström (ULMA 20980, s. 4-5. Svar på frågelista M45 Liv och död).

De gamla gubbarna vågade ej härma ugglorna. Pojkarna brukade härma dem men tystades ned av gubbarna. Trol. ett slags andeväsen, som hörde jakten till.

Upptecknat av Håkan Fernholm (ULMA 17561, s. 12).

Västerbotten:

Ugglor – olycksfåglar.

Upptecknat av E. Westerlund, Västerbotten (ULMA 11151, s. 28).

Om ugglor skrika invid ett hus – dödsfall.

Upptecknat av E Vesterlund, Västerbotten (ULMA 11151, s. 16).

Västergötland:

Ugglor varslar om död.

Upptecknat av Nils Sjöholm (ULMA 15830, s. 75).

När hundarna tjuter nattetid, blir det lik i huset inom kort. (”De se det som dålit ä.”) (Även ugglor.)

Upptecknat av Västgöta landsmålsförening (ULMA 25:51, s. 24).

När ugglor tjuter på natten bådar det dödsfall.

Upptecknat av Västgöta landsmålsförening (ULMA 25:73, s. 2).

Skrika ugglorna nära ett hus – dödsfall; uggla har skrikit vid husknuten men intet dödsfall.

Upptecknat av Nils Gustavsson (ULMA 3393:1, s. 56).

Västmanland:

Ugglor dödsvarsel.

Upptecknat av Maja Forslund (ULMA 1775, s. 19).

Det var ej bra när ugglan skrek. Då väntade hon lik.

berättar Mina Eriksson i en inspelning av Rune Västerlund & Torsten Ordéus (ULMA Bd4010).

Ångermanland:

Om skogsfågel (mest uvar och ugglor) kommer fram till gården bådar det olycka.

Upptecknat av Arvid Enqvist (ULMA 170, s. 33).

Östergötland:

När ugglorna sitter utanför och skriker då väntar de lik.

Upptecknat av Per Aggemark (ULMA 30156).

När ugglorna skriker skall någon dö.

Upptecknat av Per Aggemark (ULMA 25712, s. 6).

I dag betraktas sannolikt en majoritet av befolkningen ett ugglemöte som något positivt och spännande. Det är en hemlighetsfull fågel som är aktiv under natten och är för många också en ovanlig fågelart där ett möte därför laddas med fascination och naturromantik. Men som vi kan utläsa av de exempel som getts ovan var ett möte med en uggla i äldre tid knappast uppfattat som något positivt. Dess karakteristiska läten har ansetts olycksbådande, särskilt när den har hörts nära gården eftersom det då ansetts tyda på att någon i gården snart ska dö. Följaktligen kan ugglan betraktas som en dödsfågel i den folkliga föreställningsvärlden.

Närbild på en ugglas huvud mot en svart bakgrund.

Vad säger egentligen ugglan?

Av det som vi sett ovan är det knappast förvånande att det även finns tolkningar av ugglans läte, vilket också hör samman med stundande död. Ett av ugglans ljud har tolkats utifrån människors tal som ’klä vitt’, en syftning på den vita svepningen av liket inför begravningen när någon dött. På en del håll har det också tolkats som att det ska bli bröllop i bygden. Intressant i sammanhanget är att ugglans läte förebådar om tillökning i familjen. I Skåne finns en uppgift om att den skriker ”Nyfött!” Redan hos prosten J. J. Törner, som under 1740-talet antecknar folktro i Småland, kan vi läsa följande: ”När ugglan skriker skall man få höra et oförmodeligt barnsöhl”.

Gotland:

Kommer ugglor till gården o. skriker ’klävitt, klävitt’, modar det dödsfall.

Upptecknat av Carl Franzén och August Bodin (ULMA 6408, s. 23. Svar på frågelista M10 Varsel och vård).

Småland:

Om ugglorna skriker ’klävitt’, dödsfall.

Upptecknat av Carin Haeggblom (ULMA 17893, s. 2. Svar på frågelista M10 Varsel och vård).

Södermanland:

Kommer ugglorna fram till husen om kvällarna o. skriker vid fönstret, betyder det lik i huset. Skriker ’klä vitt’. ’Likugglor’.

Upptecknat av E. Lagergren (ULMA 6553b, s. 27. Svar på frågelista M10 Varsel och vård).

Uppland:

Ugglor är ’otäcka’ fåglar, och kommer en ’klövittuggla’ (kattuggla) fram till huset och skriker, så blir det snart död i huset.

Upptecknat av Uplands nation (ULMA 26:3, s. 65).

Ugglans speciella utseende och koppling till klokskap

Ugglan har ett karaktäristiskt utseende med sina stora runda ögon, skarpa blick och rörliga huvud. Att den i flykt sveper fram som en ljudlös skugga, är nattaktiv och hoar på ett sätt som kan uppfattas som olycksbådande har i hög grad bidragit till föreställningarna om den. I folkminnesarkivens berättelser representerar den magiska krafter och dess förmåga att se i mörkret har av en del betraktats som ett tecken på dess vishet, en tolkning som följt den genom historien från antikens dagar.

Gästrikland:

Kattens släktskap med ugglorna syns ju på huvudets form.

Upptecknat av Vivi Wendin, (ULMA 21783, s. 21–22).

Västergötland:

Ugglor, tre slag: Likuggla, kattuggla, haruggla.

Upptecknat av CM Bergstrand (ULMA 2251:7, s. 6).

Öland:

Tranor, ugglor, skator och storkar är behäftade med trolldom. Kloka använder sig av dem.

Upptecknat av Gotthard Sjöman (ULMA 20563, s. 9-10. Svar på frågelista M192 Dårfåglar).

Ugglan som magiskt skydd

Ugglan var en fågel som på grund av sitt ovanliga utseende, läte och beteende tillskrevs magiska egenskaper. Även om det framförallt var negativa föreställningar som tillskrevs ugglan, fanns det även en tanke om att därför gick att skydda sig mot trolldom, olycka och sjukdom med hjälp av en uggla. Detta är ett typiskt tankesätt inom folktron, där lika råder bot på lika, eller där ont fördrivs med ont. I flera fall sägs det nämligen att en uppspikad, död uggla kunde skydda stallet mot maran eller andra väsen som tänktes kunna rida och stressa kreaturen. Seden att spika upp en död fågel som skydd mot trolldom och väsen har gamla anor i Norden då det förekommer redan hos Olaus Magnus i hans Historia om de nordiska folken (1555). Denna föreställning finner en äldre parallell redan under romersk kejsartid då döda nattfåglar korsfästes på byggnader i syfte att avvärja blixtnedslag.

Nedan listas exempel på ugglan som ett magiskt skydd, samt ett par exempel på där den i stället tolkades som en positiv symbol om den byggde bo nära gården. Att det finns rakt motsatta tankar inom folktron är inte förvånande, utan snarare något vi kan förvänta oss av den muntliga traditionen (se exempelvis föreställningar om skatan).

Dalarna:

Ugglor över lagårdsdörren – mot rået.

Upptecknat av Gunnar Granberg (ULMA 4348, s. 3).

Gotland:

Ugglan ger förebud om att någon skall dö. När ugglan låter på visst sätt anses hon förebåda kyla. Man låter ugglor boa i ladugårdar, ty det för tur med sig.

Upptecknat av Josef Hjorter Jacobson (ULMA 22979, s. 15).

Jämtland:

En skräddare ser tre ugglor på kyrktaket kl.12 midsommarnatten, skjuter, varvid den ena flyger med det ena benet hängande; vid samma tid får en käring i granngården benet brutet; tros vara tre trollkäringar.

Upptecknat av G. Rydstedt (ULMA 2296:1, s. 17–18).

Ugglor sätts upp i stallen som häståkommeskydd. I brist på ugglor kan man även ta hökar.

Upptecknat av Erik Jonas Lindberg (ULMA 33845, s. 6–7).

Lappland:

Uppgifter om ugglor. När ugglan skriker vid husen väntar den lik. Man spikar upp ugglor ovanför fähusdörren, men meddelaren vet ej varför.

Upptecknat av Almar Nilsson, Lappland (ULMA 30767, s. 6–9. Svar på frågelista M209 Folkliga föreställningar om svala, ärla och uggla).

Småland:

Skyddsrit: Ugglor, som spikats upp över stalldörren, skall vara vända upp och ner.

Upptecknat av Josef Svennung (ULMA 28409:II, s. 92).

Att skydda hästar för maran: hänga en lie eller hästsko över stalldörren. Förr har man hängt upp ugglor, marknutar.

Upptecknat av Folke Neij (ULMA 15052).

Uppland:

Ugglor och hökar spikades upp ovanför stalldörren till skydd för trolldom och sjukdomar.

Upptecknat av Gideon Gustafsson, Uppland (ULMA 24615, s. 20).

Västergötland:

Över stall- och fähusdörrar uppspikas baggahorn, marvasar, (eller -soddar), ugglor, hökar, kråkor eller skator (för att avhålla sjukdom från kreaturen).

Upptecknat av OE Norén och Sven Lampa respektive Herman A. Fröding (ULMA 25:30, s. 13 & 25:31, s. 28, 78).

Ugglor över stalldörrarna för att hästarna skulle sätta upp huvudet bra när man åkte.

Upptecknat av Maja Bergstrand (ULMA 3247:07, s. 35).

Ångermanland:

Om ugglan visar sig vid hus siar den om olycka. Den bådar död. Man spikar upp ugglor ovanför stalldörren för att hålla gasten borta.

Upptecknat av F Bergvall (ULMA 32571, s. 7–9).

Öland:

Lyckligt och [om] skator eller ugglor bygger vid huset. Svalan är en lyckofågel. Man omhuldar starar.

Upptecknat av Gotthard Sjöman (ULMA 20563, s. 10. Svar på frågelista M192 Dårfåglar).

Östergötland:

Ugglor äter upp sorkar, vilka kan göra stor skada annars. Man spikar upp döda ugglor för att skydda djuren mot ont.

Upptecknat av Herbert Gustavsson (ULMA 24497, s. 4–5. Svar på frågelista M209 Folkliga föreställningar om svala, ärla och uggla).

Man sätter upp hästskor eller andra stålföremål för att skydda djuren för ont. Ugglor spikas upp som skydd.

Upptecknat av Sigbrit Plaenge Jacobson (ULMA 17643, s. 9).

Ugglor över stalldörrarna mot maran. Hästar ridas av maran.

Upptecknat av Karin Fransson (ULMA 4780, s. 9).

Benämningar för ugglor i dialektsamlingarna

Av de många ugglearter som häckar i landet känner vi till ett par som nämns vid namn eller med dialektala benämningar. Ett ord för olika arter av ugglor är haruggla ⁠ (⁠eller ⁠harauggla⁠) ⁠vilket kan beteckna ⁠’kattuggla’⁠ i Västergötland, ⁠Bohuslän, ⁠⁠Östergötland, ⁠⁠Södermanland, Värmland, Närke, ⁠Västmanland, Uppland och Dalarna; ⁠⁠’berguv’⁠ ⁠i Dalsland och Värmland;⁠⁠ ’pärluggla’⁠ ⁠i Dalsland och ⁠Härjedalen; ’⁠⁠hornuggla’⁠ i Dalsland⁠ och ⁠Värmland samt ’⁠⁠fjälluggla’⁠ i Västergötland.

Berguven har många olika dialektala benämningar i landet. Bland annat berggjut ⁠ ⁠⁠[senare leden uttalas -jut, -jutt]⁠ ⁠på⁠ ⁠Öland⁠ och i ⁠Småland. I Jämtland, Ångermanland, Lappland och Norrbotten kallas den i stället bergstöt ⁠⁠[med uttal som bärjstöt, bârgstöyt, bârristöt, bäristöt, beriståit⁠ ⁠o.d.]. I ⁠Jämtland och⁠ ⁠Ångermanland kallas berguven även för berg-ul ⁠ ⁠[med uttal som berju:L, bârgu:L⁠ ⁠o.d.]⁠. Berguven kan även kallas för bergulv, belagt i⁠ ⁠Bohuslän, Dalsland, Värmland och ⁠i Dalarna. Ett ord som troligen syftar på kattugglan eller berguven i Värmland är öpkulla⁠ ⁠eller⁠ ⁠öpekulla.

Som vi sett ovan är ugglan och dess läte ofta förknippad med död och elände. Ett dialektord som ofta används i betydelsen ’kattuggla’ är ordet likuggla. Detta ord är belagt i Västergötland, Östergötland, Södermanland, Närke, Uppland, Dalarna och Gästrikland. Kattugglan kallas likuggla därför att den säger ”klä vitt”. Här har vi ett par dialektprov i arkiven:

LikuggLa skria ”kLävitt” åm kvälln

Hedemora, Dalarna.

Nôr likoggla kåmmer innte husa å skriker kLä vitt tå bLi-Lä lik, ’när likugglan kommer intill husen och skriker ”kläd vitt”, då blir det lik’

Broddetorp, Västergötland.

Den ljudhärmande interjektionen klävitt betecknar vanligen kattugglans läte i Skåne, Småland, Halland, Södermanland, Närke, Värmland, Uppland och Gästrikland. I ett belägg från Östervåla i Uppland är klävitt i stället sparvugglans läte. I ett belägg från Östra Ryd i Östergötland säger harugglan (kattugglan) ”huj huj”, medan klävitt är den ”vanliga ugglans” läte (oklart vilken uggla som menas…). Därav dialektordet klävittuggla som i Västmanland och Närke kommit att beteckna just kattugglan. I Övertjurbo i Västmanland är dialektordet klävitta liktydigt med ’likuggla’ (se ovan). Och slutligen i Mariefred i Södermanland och Skuttunge i Uppland används klävitta om ’en uggleart’, oklart vilken, men troligen är det kattugglan som åsyftas. I Håslöv socken i Skåne kan dialektordet nattuggla [nattu:vle] beteckna kattugglan, men i övrigt i traditionell svensk dialekt betecknar det en person som är ute om nätterna.

Avslutning

Ugglan är sannerligen en fågel som satt folkfantasin i rörelse. Den har fungerat som en orakelfågel vars beteenden och läten kan tydas som varsel om död och begravning, medan en död uggla tänktes skydda gården mot illvilliga väsen och trolldom. Av dialektorden att döma verkar det inte alltid varit viktigt att särskilja olika ugglearter från varandra och även här ser vi att dess funktion som något som förebådar död tycks vara dominerande. Än i dag är ugglor något som fascinerar människan. Den är vanligen framställd som en klok fågel i allt från berättelserna om Nalle Puh eller Harry Potter till i Fablernas värld. Vi hoppas att människan även i framtiden kommer att betrakta ugglan som ett närmast magiskt djur, men att de negativa konnotationerna byts ut mot mer positiva känslor.

/Marlene Hugoson, Annika Karlholm och Tommy Kuusela

Lästips om fåglar och folktro

Birds in Greek life and myth av John Pollard (1977).

Dårad av göken: skrock och folktro om djur och natur av Ruhne Eriksson (1983).

Domherren varslar om vinter: skrock och folktro av Ruhne Eriksson (1988).

Fågelröster: om folkliga härmramsor och tolkningar av Ingvar Svanberg (2021).

Fåglar i svensk folklig tradition av Ingvar Svanberg (2013/2016).

Fåglar som sjukdomsförmedlare i folktron av Gustav Ränk (1982)

Fåglarna i folktron av Carl-Herman Tillhagen (1978).