Sä komme littn gååb

I våra samlingar finns många berättelser om julen. Här gläntar vi på dörren till en julkväll i 1800-talets Jämtland då en vresig gårdstomte kom på besök.

I våra dialektsamlingar hittar vi ett textutdrag från Jämtlandsposten år 1887 där signaturen Baltzar under rubriken ”Språkprof från Lockne” (Lockne är en socken i Östersunds kommun) skriver på dialekt om när hans farfar berättade om gårdstomten:

De va just ’n hän tia på kvälla. Vi såt dermä spiss’n allihop å njute ta ’n räcktu’n julbråsu. Ett, tu, tri, sä komme ’n e ’n litt’n gååb stigen fram på gålve, hän va klädd som ’n vanlen ’n jampläning, mä röluven å bärmskin, män hän haad e skägg som nååd ne at knäom. Brydd vårt vi nu måvätta, män värre brydd nä gåbb’n dän stampe a dit at bolan å tog kåkuruva pyne ’n ejn ärma å julsmåre pyne ’n ändra å sårre e väg på döra. Ingenting saa’n förän just nä hån skuul läta igän döra, då vänen se åm, ruske på huvu å sådre te nä slag. Int färsto je vä han saa, män a mormor som kuun prata mä underjordiskan, hu saa ätte de skuul bety: 'Tänk på dåm som e fättig'.

Nä hän komme ditten mä berättels’n sen, sä slut’n på ejn gång, å såt å stära på eln å fåndere, int vejt je vä hän fåndere på. Just nä hän skuul börj på ny räkning igän, sä feck vi höör de va nånting som knåpe uti förstun, å sä glutte döra opp litte å e juldåck komme viven in på gålfve. På dåcken vare e fastlinne julklappan at oss allihop å då vårte, förstås, nä änne te fånder på.

Utdrag ur Jämtlandsposten nr 151, 1887

Blev det svårt att förstå dialekten? Här kommer en översättning till mer modern standardsvenska. De kursiverade orden förklaras under rubriken ordförklaringar.

Översättning

Det var just vid den här tiden på kvällen. Vi satt invid spisen allihop och njöt av en riktig julbrasa. Ett, tu, tre, så kom det en liten gubbe stigande fram på golvet, han var klädd som en vanlig jämtlänning, med röd luva och barmskinn, men han hade ett skägg som nådde ner till knäna. Brydda vart vi nu må ni veta, men värre brydda när den där gubben bestämt stegade bort till bordet och tog kakhögen under den ena armen och julsmöret under den andra och 'surrade iväg' på dörren. Ingenting sade han förrän just när han skulle stänga igen dörren, då vände han sig om, ruskade på huvudet och sade någonting otydligt. Inte förstod jag vad han sade, men mormor som kunde prata med de underjordiska, hon sade att det skulle betyda: 'Tänk på dem som är fattiga'.

När han kom dit med berättelsen sedan, så slutade han med ens, och satt och stirrade på elden och funderade, inte vet jag vad han funderade på. Just när han skulle börja på ny räkning igen, så fick vi höra att det var var någonting som rörde sig uti farstun, och så gick dörren upp litet och en juldocka kom svängande genom luften in på golvet. På dockan var det fastlindat julklappar åt oss allihop och då vart det, förstås, något annat att fundera på.

Ordförklaringar

  • Ett barmskinn är ett skyddsförkläde av skinn. På tavlan "Jämtlandssägen" av Johan Tirén (1853-1911) syns en yngling klädd just som den beskrivna tomten – "mä röluven å bärmskin".
  • Kakhögen (kåkuruva) var en hög av bröd som låg på julbordet. I en uppteckning från Lockne-Brunflo om julfirande omkring 1820 berättas om hur julbordet dukades: "Först försågs det med en duk af fyrskiftadt blånväf [fyrskaftad väv av linblånor]. Derpå uppstaplades en 'kåkurufva', en hög af 6 à 10 rågbullar, lagda ofvan på hvarandra. Öfverst sattes 'jultuppen' eller 'julkusen' som äfven voro bakade af rågmjöl. Bredvid denna stora 'kåkurufva' var äfven en (stundom flera) liten 'kåkurufva', som också var försedd med sin jultupp eller julkuse, mindre likväl, liksom sjelfva bullarna." (arkivuppteckning: ULMA 22743).
  • En juldocka var en docka av halm som kastades in hos grannar och bekanta på julafton.

Relaterat innehåll

Publicerad 19 januari 2021
Senast uppdaterad 30 november 2022