Röster om jiddisch
Här samlar vi texter som handlar om jiddisch i Sverige, men också sådana som skildrar jiddischkultur och historia i världen i stort.
Språket ligger för alltid nära hjärtat hos dem som talar, har talat, eller kanske bara har hört jiddisch talas. Detta speglas vackert i Bella Chagalls ord från novellsamlingen Brenendike likht (1945; i svensk översättning ”Brinnande ljus”, 1974):
Bella och Marc Chagall fotograferade år 1923 av den tyske fotografen Hugo Erfurth.
Det är underligt, jag har lust att skriva – till och med famla mig fram på mitt modersmål jiddisch som jag nästan inte haft tillfälle att tala sedan jag lämnade mitt föräldrahem. Trots att mina barndomsminnen glidit så långt från mig har de plötsligt kommit tillbaka, närmare och närmare – så nära att de tycks andas genom min mun.
Marc Chagall skrev om sin älskade Bella efter hennes död i New York 1944:
Den sista tiden fann jag henne ofta sent på natten sittande i sängen, läsande böcker på jiddisch i skenet från en liten lampa.
Jiddisch var kanske för honom – liksom för så många andra jiddischtalare före Förintelsen – som luften man andas. För det är Bella han sörjer och inte språket. Men jiddisch är språket han sörjer på.
Läs berättelserna
Vår jiddisch var ett slags sviddisch. De ord vi använde hemma var de barnsliga och kärleksfulla, de som tillhörde intimsfären och krävde samförstånd för att inte uppfattas som fräcka och förolämpande.
Jiddischens känsliga verktyg heter skepsis och intuition; och dess arbetsfält sträcker sig över ett evighetspespektiv – det judiska ödet.