Drakar – ständigt aktuella väsen

Det tredje och sista blogginlägget om Game of Thrones i arkiven handlar om tv-seriens signaturväsen – draken. Daenerys Targaryen är inte ensam om sin vurm för drakar, det är ett väsen som skrämt och fascinerat oss i tusentals år.

När man tänker på Game of Thrones är det svårt att förbise dess drakar. Tidigt i serien möts vi av berättelser om drakar som något som hör till en svunnen tid – och som kanske inte ens har existerat. Det finns scener med jättelika skelett som man påstår tillhört drakar och stora gyllene ägg som sägs vara drakägg. Det är något som vi tittare kan känna igen oss i, att eldsprutande drakar hör till det förflutna och utgör stoff för legender och sagor, till exempel när Sankt Göran besegrade draken eller när Tor kämpade mot Midgårdsormen. Men en bit in i serien förändras läget. Från att ha varit något som hör till en äldre, mytomspunnen tid träder nu livs levande drakar in på scenen. Drakäggen visar sig vara äkta! Med hjälp av ett kraftigt bål, alltså en begravningsbränning, och ”blodmagi” lyckas man kläcka äggen.

Drakar – finns de på riktigt?

Hur är det då i vår värld, har det verkligen funnits några drakar? Mycket tyder på att drakar längre tillbaka faktiskt betraktades som verkliga djur. I de så kallade bestiarierna, texter kända från tidig medeltid, förekom drakar vid sidan av andra djur som till exempel hundar, lejon och elefanter. Syftet med dessa texter var ofta att undervisa i seder och moral, där de olika djuren symboliserade olika dygder.

Ben från dinosaurier eller andra utdöda förhistoriska djur tolkades som bevis på att det funnits drakar och andra vidunder. Drakar har också funnits med oss i många kända berättelser, från den fornengelska dikten Beowulf till de fornnordiska sagorna om Sigurd Fafnesbane (Fafner är där namnet på den drake Sigurd dräper) och legenderna om Sankt Göran och draken. Draken är också en symbol för djävulen i många medeltida målningar och skulpturer.

Många gamla kartor över världen visar sjöodjur, drakar och andra vidunder, oftast i utkanterna eller i mindre utforskade områden. Den populära föreställningen om en gammal eller medeltida karta som innehåller orden Hic sunt dracones (”Här finns drakar”) saknar dock stöd i källorna. Frasen finns däremot på en enda jordglob, Hunt-Lenox-globen, från 1510.

Hur har de lärda vetenskapsmännen sett på drakens eventuella existens? Redan 1611 skrev astronomen och kyrkoherden Sigfridus Aronus Forsius i den första svenskspråkiga naturalhistorien följande: ”Draken är ett stort ohyr, styggeligt, vanskapeligit, och förgiftigit”. År 1883 publicerades studien Om draken eller lindormen, författad av ingen annan än Gunnar Olof Hyltén-Cavallius, etnologins fader i Sverige. Han försökte på fullt allvar bevisa att drakar inte bara hade funnits, utan att det fortfarande fanns drakormar! Hans studie är en sammansättning av olika vittnesmål och underskrifter på deras förmenta sanningshalt. En utökad upplaga publicerades redan året därpå. Hyltén-Cavallius trodde att uppgifterna var trovärdiga och tänkte sig att det vore en god forskargärning att försöka fånga en drakorm, därför lät han kungöra att den som lyckas döda ett exemplar af denna sällsynta djurart och aflemnar detsamma på Sunnanviks gård [hans hemgård], antingen i färskt tillstånd eller inlagdt i brännvin, så undfår han en belöning af ifrån Ett hundra till Ett tusen kronor i mån av exemplarets storlek och öfriga beskaffenhet.

Dessvärre fick Hyltén-Cavallius aldrig någon drake levererad till sin dörr. Det fanns ingen Daenerys Targaryen som kunde väcka de slumrande och svårfångade drakarna till liv. Vad det däremot har funnits gott om är berättelser om drakar. Vi känner drakarna redan i den fornnordiska mytologin, i Bibeln, i folksagor, sägner och legender. Dessutom ruvar draken inte bara över den nordiska berättartraditionen, utan den har brett ut sin kropp över stora delar av världen. Detaljerna kan skilja sig åt, men nog kan vi känna igen en drake när vi ser den, oavsett om den sprutar etter eller eld eller om den slingrar sig fram på marken eller flyger i luften.

Drakar i arkiven

I våra arkiv finns det också många uppteckningar som berättar om drakar. Där sägs det att drakarna kunde se olika ut, antingen var de stora jätteormar utan vingar som slingrade fram på land eller så hade de vingar och kunde flyga. Det berättas att en del drakar var osynliga och kunde bara ses under visas tider på året, under speciella omständigheter eller av personer som var synska. En del drakar var inte större än stora ormar och tjocka som manslår, andra var betydligt större och kunde blockera en flod med sin kropp. Den som såg en flygande drake uppfattade den ofta som en eldkvast på himlavalvet, något som påminner om en meteorit eller kanske av dagens berättelser om UFO-fenomen. I folktron berättas stundtals att en drake kunde komma till genom ett särskilt ägg och det är inte alltid lika episkt beskrivet som i Game of Thrones. En av arkivets uppteckningar från 1870-talets Västergötland berättar exempelvis följande:

När tuppen är tio år gammal, värper han ett ägg, och får han ligga ut det, så kommer därur en drake, som är det farligaste av allt.

Ruvar på skatter

Vanligt är att drakarna tänktes ruva på och vaka över skatter. Ibland kunde det vara en girig människa som grävt ned sin skatt och efter sin död förvandlats till en drake. Den som ville gräva upp drakskatten borde helst göra det nattetid och fick inte säga ett ord eller bli skrämd för något under tiden, oavsett vilka syner som visade sig, för då finns risken att draken kom och förde bort skatten. Ibland sägs det att draken tvättade sin skatt. Skatten ligger då i en bäck eller liknande men är förvandlad till något helt annat, som bråte eller löv. Den som samlade reda på detta, oftast skedde det i sägnerna av misstag, och kom hem med det såg då att det som från början såg ut som skräp förvandlats till guld eller silver. Men det är ofta lönlöst att återvända eftersom draken tvättat klart och redan fört ned sina skatter i jorden igen. Den som stöter på en drakorm bör akta sig för dess giftiga etter som kunde göra att den som träffades av det aldrig blev klok igen. Märken i naturen, till exempel skrevor i ett berg, kunde också förklaras med att de härrörde från drakar.

Populära i populärkulturen

Drakarna syns fortfarande och är förhållandevis vanliga i populärkulturen. Dels som ondsinta fiender i fantasyfilmer, romaner och spel, men också som gulliga och oskyldiga varelser i animerade filmer som Draktränaren 1-3 (2010/2014/2019) eller Peter och draken Elliott (1977/2016). För övrigt känner du säkert någon eller känner till någon som valt att pryda sin kropp med en draktatuering. Intressant i sammanhanget är att det mest populära drakmotivet inte är en nordisk eller europeisk drake, utan en kinesisk eller japansk drake. De asiatiska drakarna är ofta avbildade som flygande ormliknande figurer med fjällig färggrann kropp, långa mustascher och med korta kloförsedda ben. Till skillnad från de nordiska och europeiska drakarna är de ofta betraktade som välsinnade och lyckobringande. Det senare kanske får någon att tänka på den vita draken Falkor i Den oändliga historien (1984), en film som var omåttligt populär när jag var ung.

Om det nu finns drakar får vi kanske hoppas på att det är den senare sorten och inte den eld- eller giftsprutande sorten som är så vanlig i de äldre berättelserna.

/Tommy Kuusela