White walkers, draugar och spöksoldater

Game of thrones i arkiven 2/3

Tommy Kuusela fortsätter leta fram GoT-bitar i arkivet. I dag handlar det om White Walkers – ett gäng som helt klart är släkt med islänningasagornas draugar och folktrons likföljen.

När jag tänker på Game of Thrones ser jag framför mig de bleka och kusliga White Walkers som håller till bortom den stora muren av is. De skymtas redan i första avsnittet av första säsongen och ges ett större utrymme längre fram i serien. Dessa figurer är döda, vandrande och sargade kroppar som sprider kyla och död omkring sig. Det iskalla spökskenet från deras blå ögon och de uttryckslösa ansiktena är nog så otäcka, men när de drar fram i stora skaror blir de till ett hot mot allt levande. Kanske har de kommit för att förpassa människorna till en evig tillvaro av vandrande, frusna lik? Det blir inte bättre av att de är oerhört svåra att besegra. Detta borde väl ge vem som helst kalla kårar? Trots allt detta skrämmande är vi tittare härdade – populärkulturen har genom åren presenterat många varianter av horder av döda som går igen.

Zombier eller vandrare i snö

Det som gör White Walkers extra läskiga är att de är iscensatta i ett vinterlandskap, en iskall vinter som sprider död där den breder ut sig. Det är ett bra skräcktema.

Något liknande hittar vi i ett par filmer från vårt grannland; i de norska filmerna Død snø (2009) och Død snø 2 (2014). Där visas zombier efter döda nazistsoldater och den röda armén som vintertid vaknar till liv i de norska fjällen. Återigen är det de stora likskarorna som skildras som ödesdigra. Även skräckfilmerna 30 Days of Night (2007) och Extinction (2015) utspelar sig i karga och hårda vintermiljöer där zombiehorder angriper de levande. Att vinter och kyla är förknippat med skräckväsen av allehanda slag var ett viktigt inslag redan i The Thing (1982), en klassisk skräckmonsterfilm som i sin tur var en nyinspelning av en film från 1957.

Men nu har vi strövat långt från det egentliga temat. Det skulle ju handla om White Walkers, inte om zombiefilmer. För övrigt benämns ju inte heller White Walkers som zombier, de är ”walkers”, det vill säga vandrare, strövare, fotgängare, precis som i andra zomb… jag menar vandrarserier som The Walking Dead eller Fear the Walking Dead.

Draugar på Island

Om vi söker efter motsvarigheter i den nordiska kulturhistorien landar vi i de isländska sagorna och den typen av gengångare som beskrivs där. Det finns en rad olika benämningar för gengångare i dessa sagor, en av de vanligare är draugr, eller draugar om det rör sig om flera. I de isländska sagorna finns det en rik skatt av berättelser om hur döda återvänder och om hur sagornas hjältar med våld tvingar dem tillbaka till sina gravar.

I en av de isländska sagorna, Grettirs saga, skildras hur en våldsam gengångare vid namn Glám härjar och dräper både människor och boskap under vintertid, men att hemsökelserna avtar under våren och sommaren. Vid ett tillfälle brottas sagans hjälte Grettir med denna gengångare. Kampen är våldsam och utspelar sig inledningsvis inomhus. Nedan citeras en del från kampen, i översättning av Kristjan Hallberg från Islänningasagorna, band 2:

Glám föll ut ur huset och hamnade på rygg med Grettir över sig. Det var månsken, men då skymdes den starkt lysande månen av drivande moln. I samma ögonblick som Glám föll drog molnen bort från månen och Glám blängde ilsket på den. Grettir har själv sagt att det här var den enda syn han sett som fyllt honom med skräck. Plötsligt övergav hans styrka honom: dels på grund av utmattningen, dels för att Gláms stirrade på honom med sina rullande hatfyllda ögon.

Den kusliga beskrivningen skulle lika gärna kunna skildra en episod ur Game of Thrones. Vad som saknas i de isländska sagornas skildringar av gengångare är att de uppenbarar sig i blodtörstiga horder. Ja, om vi inte räknar med alla döda krigare som vistas hos Oden i Valhall. Det är i allra högsta grad en imponerade armé av döda elitkrigare, även om de knappast beskrivs som kannibalistiska.

Gengångare i folktron

Finns det något i den äldre folktron som liknar detta? Svaret blir både ja och nej. Ja, därför att det finns gott om berättelser om personer som går igen efter att de dött. Nej, därför att det sällan rör sig om några horder, eller ens om mordlystna gengångare.

Döden är ett naturligt inslag i tillvaron och människan hade i äldre tid större erfarenhet av att se lik än vad de flesta av oss har i dag. Det man hyste särskild fruktan för var att den avlidne skulle återvända och oroa de efterlevande. De döda ansågs vara som mest aktiva under nattens tysta timmar. Än i dag pratar vi ju om midnatt och tolvslaget som spöktimmen.

Platser som ansågs synnerligen hemsökta var kyrkogårdar, galgbackar, gamla slagfält eller platser där personer dött plötsligt eller under drastiska omständigheter. Vanligen var den döde knuten till en viss plats, ofta till den plats där den en gång omkommit. En vanlig föreställning var att den döde tänktes söka sig till de platser där den vistats i livet.

Var, när och hur en gengångare tänktes återvända skiljer sig åt från berättelse till berättelse. Orsakerna kunde vara av olika slag: personen hade lönnmördats utan att mördaren uppspårats, personen hade inte blivit jordfäst, personen kunde ha dött innan något speciellt uträttats och så vidare. Den som var behjälplig kunde ge den döde ro, sägs det. En del ansågs gå igen för att de hängt sig fast vid sina ägodelar. Då var det personens girighet som stod i centrum. Andra ansågs ha levt syndigt och hade därför inte fått Guds förlåtelse. En del personer var helt enkelt betraktade som onda människor i jordelivet som fortsatte sprida elakheter efter döden. Det berättas också om trolldomskunniga som kunde återvända efter döden.

Det finns olika beskrivningar av olika typer av gengångare i arkiven. Hur de tänktes se ut skiljde sig åt; från mänskliga gestalter till ett fyrfota djur, en fågel eller i skepnad av något annat, till exempel en eldslåga, ett torrt skinn, eldklot, hö- eller kolsäck etcetera. Normalt var gengångaren osynlig och visade sig bara vid vissa tillfällen eller för synska personer. När den visade sig såg den döde ut ungefär som den gjort när den levt, men ibland var den huvudlös eller bar sitt huvud under armen (huvudet ansågs vara sätet för själen och livet). Om den döde visade sig i sina vardagskläder kunde det vara ett dåligt tecken. Ibland omtalades gengångaren som ett kadaver eller ett benrangel. En vanlig beskrivning är att den döde var blek och hade kalla händer. Den kunde också sprida liklukt omkring sig.

Gastkryst av dagståndare

Föreställningar om gengångare har funnits över hela Norden och berättelser om döda som går igen är vanligt förekommande i arkiven. Många berättelser är bundna till verkliga platser. Att möta en gengångare kunde vara farligt. Carl von Linné skriver om en föreställning runt gengångare som fanns bland ”gemene man” i sina resebetraktelser från Öland och Gotland år 1741. Han skriver att den som får rysning, därpå hetta, blir som sönderslagen i kroppen, blöder näsblod eller hostar blod som fortgår i ett par dagar, har blivit gastkryst. Med detta menades att personen blivit gastkramad eller gastgripen. Man trodde att den döda hade tagit tag i eller kramat den levande och därmed orsakat diverse sjukdomar eller sinnessjukdom.

I de folkliga föreställningarna som finns i arkivmaterialet berättas ibland om något som kallas för dagståndare – gengångare som är ute efter det att solen gått upp. När de träffas av solens strålar blir de som förstenade, men eftersom de i regel ansågs vara osynliga var det svårt att se dem. Den som ovetandes gick in i en sådan kunde därför drabbas av olika sjukdomar.

Likfölje av soldater

När det rör sig om en hel likskara är det oftast en likprocession som den som är synsk kan se. En annan form av likfölje består av stupade krigare och soldater. Dessa kunde visa sig i grupp på gamla slagfält eller uppenbara sig som spökryttare. Stundtals sökte sig stupade krigare hem igen och kunde nattetid ses vid stugorna. Det fanns också en gammal föreställning om att det i vissa berg fanns sovandes krigare iförda full krigsmundering som vaknar till liv när stor fara hotar landet eller området. Det senare känner säkert många igen från J. R. R. Tolkien. Där berättas om sovande krigare i ett berg som hjälten Aragorn uppsöker. Dessa krigare är edsbrytare som svikit löftet de gett en tidigare kung, därför kan de inte finna ro i graven innan de infriat löftet.

Föreställningar om krigiska likskaror är alltså inte helt unika för GoT, men vi kan känna oss trygga i vetskapen om att det åtminstone var något ovanligt och knappast en vanligt förekommande föreställning.

/Tommy Kuusela