Julbocken – en skrämmande föregångare till jultomten

Vem är egentligen julbocken och var kommer han från? Här tittar vi närmare på jultomtens föregångare.

I Elsa Beskows Petters och Lottas jul (1947) skildras en miljö från mitten av 1800-talet. Där möter läsaren inte bara en julbock, utan två. Det hon skildrar är en situation där den till julbock utklädde farbror Blå stiger in hos tanterna Brun, Grön och Gredelin för att dela ut julklappar. Till sin förvåning möter han där en annan julbock, som är häftigare utstyrd än han själv. Farbror Blå bar själv bara en pappersmask för ansiktet och hade nöjt sig med en pälsrock som han dragit över sina vanliga kläder. Den andra bocken bar ett halmhuvud med flätade horn, en stor och yvig skinnfäll över pälsen och lindade ben. Andra kända författare och konstnärer har skildrat julbocken, exempelvis Selma Lagerlöf, Carl Larsson, Jenny Nyström, Alice Tegnér och Erik Axel Karlfeldt.

Ett stående julnöje i både äldre och nyare tid är utklädseln och olika julupptåg. En vanlig fråga jag får i samband med föreläsningar om jultraditioner är hur gammal julbocken är. I regel undrar man om den inte är en vildare föregångare till jultomten som anspelar på Djävulen själv. Andra har istället frågat om den inte har förkristna rötter. Att söka efter julbockens rötter är inte helt lätt. I den här bloggtexten görs ett försök som på grund av formatet inte är någon djupdykning, istället beskrivs julbockens historia med breda penseldrag. Vi får i det följande bekanta oss med jultomtens föregångare som under sin verksamma tid förvandlas från en skrämmande djävulsfigur till en mer eller mindre bångstyrig julklappsutdelare.

Katolska julspel

För att söka efter julbockens tidiga historia är det en god idé att söka sig till den katolska medeltidens julspel. Där finner vi en biskop, som sedermera blev helgonförklarad, vid namn Nikolaus. Hans dag var den 6:e december. Detta infördes i helgonkalendern här i Sverige redan under medeltiden och finns kvar än idag i vår almanacka. Tidigt skapades en rik legendbildning om Nikolaus och Nikolaus-kulten sökte sig tidigt även till Sverige. En av hans funktioner var som skolpojkarnas skyddshelgon eftersom Nikolaus enligt legenden blev biskop redan som barn. Inom kristenheten fanns det en tradition att välja en korgosse och klä honom till biskop på Menlösa barns dag. Men dessa utklädda biskopspojkar visade sig ha en benägenhet att festa istället för att agera fromt och samla in allmosor till bättre behövande. Martin Luther tillhör dem som ilsket röt ifrån: ”Gud har ingenting att göra med utklädda människor och Nikolaus-biskopar!” Istället byttes Nikolaus som gåvoutdelare ut mot Jesusbarnet (Kindchen Jesus) som red runt och delade ut presenter eller mat. Men utanför kyrkans hägn, både i katolska och protestantiska länder, överlevde firandet av Nikolaus. Han blev en populär gestalt i olika folkliga upptåg och red runt i sällskap med andra figurer som Djävulen, Knecht Ruprecht eller någon annan maskerad figur. Detta nådde sedermera Sverige. I ett tidigare inlägg har jag skrivit om jultomtens brokiga historia och där kan ni läsa mer om på vilket sätt han ingår i de beståndsdelar som slutligen blev till jultomten (något du kan läsa mer om i blogginlägget Hur kom jultomten till Sverige?).

Hur som helst, vi spolar bandet framåt och sammanfattar: Nikolaus tänktes dela ut gåvor på sin dag och hade i sitt sällskap en till bock utstyrd person. Denna bockfigur höll han bunden i ett rep. Denna bock var en symbol för Djävulen. Just symboliken med att symboliskt likna Djävulen vid bocken, eller där han framställs med bockhorn och bockfot är väl belagt redan i den medeltida kyrkokonsten, likväl som i den folkliga föreställningsvärlden. Men hur förhåller nu det sig till julbocken som en gåvoutdelare, en välkänd julgestalt under 1800-talet i Sverige; det rimmar väl ganska illa med hans roll som en djävulsgestalt?

Första gången vi ser julbocken som en utdelare av julgåvor i Sverige, då som en figur som klappar på och slänger in julgåvor i ett hus i Sverige, är från 1807. Då sägs det ha skett på en herrgård i Alingsås i Västergötland. Vi kan också tänka oss att denna sed rimligen torde ha varit etablerad innan Sverige 1809 skildes från Finland av den enkla anledningen att julbocken som julklappsutdelare redan då erövrat den östra rikshalvan (en roll den under benämningen joulupukki skulle ha betydligt längre där än i Sverige). Men detta är knappast det äldsta omnämnandet av julbocken i Sverige, eller ens i Skandinavien. Låt oss färdas ytterligare ett par hundra år bakåt i tiden, till utklädda ungdomar som drog runt i bygderna vid särskilda högtider och ställde till hyss och tiggde mat, penningar och sprit, för även där fanns det nämligen en bock.

Tiggarbockar i utklädningsupptåg

Vi vet att julbockar har förekommit sedan 1600-talet i Sverige. Syftet med bockarna var att samla in pengar till de fattiga, men sedvänjan urartade på många håll. Istället för att samla in pengar till fattiga, blev de pengar som samlades in använda till fylleri. Om detta finns skrivelser från myndigheter. Den 18 december 1786 utfärdade borgmästaren i Kungsälv en kungörelse där han i starka ordalag protesterar mot seden. Han nämner i detta sammanhang att straffet för detta tiggeri var 10 daler silvermynt. Han skriver vidare:

[…] att den här i staden inritade osed, genom kringgående med den så kallade Julbocken, Stjernan, Högtidsmusique på gatorna eller utanför husen, som allt har tiggeri till föremål och är endast tjänande till fåfänga må blifwa förbuden och afskaffad […] Skall en sådan varda fasttagen och för Rätten ställd; samt efter dess ålder och vanart till lagen eller stockstraff dömd blifwa […] Skulle åter ifrån andra Orter några sådana tiggare och kringstrykande personer med Musique, Julabock eller Stjerna till Staden ankomma, åligger det uppsyningsmännen öfver tiggeriet och Brandvaktskarlarna vid ansvar, att dem genast utur Staden drifwa, hvartill stadsbetjäningen vid anfordran bör lemma handräckning; Och skall den, som slika tiggare hysa eller dölja plikta Två Riksdaler Specie. Göteborgs Musei arkiv 7625:1

Liknande förbud fastställdes i Stockholm den 26 december 1721. Då utfärdade Stockholms rådhusrätt en ”Publication Angående Den så kallade Jul-Bocken”. En liknande föreskrift mot julbocken gavs ut i Karlskrona 1754. Trots försök att stoppa julbocken tycks seden ha levt vidare eftersom en ny kungörelse utfärdades i Karlskrona 1818. Där kan vi läsa att vid jul och nyår finns följen som ”kringstryka staden, hus från hus, med så kallade trumman, musik och sång, julbocken och stjärnan”. Liknande förbud finns även tidigare från Malmö och Köpenhamn. Myndigheterna gjorde sitt bästa för att stävja utklädningsupptågen med julbocken. Faktum är att danskarna försökt utrota julbocken förhållandevis tidigt, ja, vi har en uppgift om detta från 1515, en tid då Danmark fortfarande var ett katolskt land. Under 1500-talet höjdes röster som ansåg att julbocken inte var något annat än Djävulen själv. Där berättades hårresande historier om att en del människor helt försvunnit när Fan själv, utklädd till julbock, kommit in i stugorna. Straffet var hårt för den som klädde sig till julbock – den personen hotades med att avrättas genom halshuggning! Med sådana hårda straff är det kanske inte märkligt att utklädande till julbock mer eller mindre upphörde i Danmark efter 1700-talet. I Norge finns det beskrivningar av julbockar från 1600-talet och framåt.

Det har funnits många olika typer av kringvandrande sällskap med en bock – vi kan nu tala om en julbock – runt om i Sverige, även om traditionen till stora delar dog ut under det tidiga 1900-talet. När sådana utklädningsupptåg skedde kunde variera. Bland annat finns uppgifter om en bock i följet under lussenatten och Tomasmäss till tjugondedag Knut, men vanligast var troligen annandagen. Julbocken leddes runt stadens gator av ett sällskap ungdomar som i sin tur var utklädda på olika sätt. Denna form av ”julmaskerader”, alltså utklädningsupptåg, kunde innehålla allt från personer utklädda till bibliska gestalter till nästan vad som helst (yrkesgrupper, folkgrupper, djur, djävlar, män klädda till vallpigor etc.) Från områden där seden var rikast utformad, på Gotland, Öland och en del mellansvenska landskap, utförde julbocken tillsammans med de utklädda ungdomarna ett effektfullt skådespel när de gästade stugorna.

Från Kungsälv finns en ”tiggarbock” bevarad. Det är ett bockhuvud med ett bräde till underkäke i vilken det fanns en springa där man kunde lägga ner pengar som samlades upp i en tygpåse. Olika former av julbockshuvuden med rörlig käke, en typ som efter tysk tradition kallas för Klapperbock, har förekommit över stora delar av Europa. I England kunde den exempelvis kallas för Old Hob. Det går i regel till så att en man rider på en stång vilken framtill har en tvågrenad gaffel och en rörlig käke, baktill en svans. Hela figuren täcks i sin tur av ett ludet skinn. Denna bockfigur går sedan runt i bygden och blir trakterad i gårdarna. I Sverige upptogs den på en del håll till stjärngossarnas skara. Ibland kunde julbocken uppföra en visa och en liten dramatiserad scen. Ett exempel är ”slakta bocken”. Den skildrar hur bocken faller död ned från ett fjäll och slår ihjäl sig. Det kan dramatiseras av att ett skynke eller kappor i olika färger kastas över den som spelar bocken när han ligger stilla på marken. Det slutar med att bocken kommer till liv och reser på sig, springer sedan runt och stångar de närvarande. Den drog sig inte heller för att riva ned möbler och husgeråd. Syftet var att roa och skrämma på ett uppfinningsrikt sätt. Det är alltså denna julbock som är förhärskande i julstugan i de nordiska länderna (även om maskering till andra djur stundtals förekommer).

Ett bevarat skillingtryck från Gävle av år 1802 finns idag bevarat med visan ”Om den artiga och lustiga Julbocken” (visan trycktes om i flera skillingtryck under 1800-talet). I sin reseskildring i Sverige från åren 1804 till 1806 beskriver Ernst Moritz Arndt både julklappar och något som sannolikt är julbocken. Den senare visar sig i ”trollgestalt”:

Denna afton [julen] är mångfaldiga sändebud och förklädda personer, postiljoner till häst och fot, på kryckor och i stubb, i full rörelse, ty Julklappen bör även komma oväntad och överraskande, samt både sändaren och överbringaren vara okända, och den senare hastigt visa sig som trollgestalt. Det mesta förskaffas hemligt och på något listigt sätt till stället, dit det skall, eller också kastar man det hastigt in genom dörren, och springer sedan skyndsamt därifrån. Man säger att dessa skänker fått namnet Julklapp av ett dylikt klappande på dörren. [översatt från tyska, i Ehrensvärd 1979, s. 48]

Mer om julbockens utseende

Julbocken kunde se ut på många olika sätt. Ofta var det en eller flera personer som täckta av ett djurskinn styr en stång eller kvast på vilken är fäst ett get- eller bockhuvud med en rörlig käft. I Dalarna var just denna typ av huvud med rörlig underkäke ett viktigt inslag. I uppgifter från Småland och Värmland berätta om hur två eller till och med tre personer fick agera julbock. Två unga män ställde sig då med ryggen mot varandra. Man band dem samman och lät dem böja sig framåt. Över dem lade man sedan en fäll och den ena fick hålla i bockhuvudet och den andra höll i svansen. Den som bar svansen måste gå baklänges. Ovanpå kunde ibland en tredje person sättas som en slags ryttare. I vissa fall markerades bockens ben med käppar omvirade av skinn, medan människornas ben doldes av fällar. I en småländsk bonddikt från sent 1700-tal kan vi läsa: ”Sen bindes hop ett par att bli en Julebock / Den tredje sitter upp och uppå desse rider / fast det hela sakta går och inte mycket lider”. I Östergötland var det vanligt att den som uppträdde som en julbock var helt invirad i halm. Men julbocken kunde även uppträda utan mask och då svärtade den som agerade bock sitt ansikte med kol eller sot tills det inte blev igenkänningsbart. Många tillverkade skinnmasker, andra gjordes av näver eller halm. Om masken var av papper målades den. Var den istället av tyg kunde hår från kreaturen sys fast på den för att därmed bli till ögonbryn eller hår, medan hästskosöm kunde fungera som tänder. På en del håll kunde masken även vara skuren i trä. Vissa masker var kombinationer av detta: svartmålat trä, delvis täckt av koskinn och vadmal med hår och ögonbryn av hästhår. I Värmland och Dalsland kunde han få en näbb och då kallades julbocken för jultyppa. Denna gestalt bar en skinnfäll och stören, som baktill stack ut som en svans. Istället för en näbb kunde den på framsidan, halvt dold under fällen, bära ett rocklag (det vill säga ett vinkelformigt stöd för rockhuvudet på en spinnrock) vilken fungerade som en symbolisk näbb. Nedan skildras tre olika beskrivningar av julbocken från Värmland, Östergötland och Uppland:

När jag på 1840-talet tjänade piga i Otternäs, brukade julbocken där vara ute och gå sent om julkvällen. Han hade huvud av en spinnrocksarm, omlindad innerst med trasor och ytterst med fårskinn, som var hopsytt, så att det satt fast. Något av fårskinn, gjort liknade öron eller horn, var påsatt. Nämnda huvud var fäst på ena ändan av en stång, och en svans, också av fårskinn, satt på stångens andra ända. Med stången på ryggen och en skinnfäll kastad däröver med ullen ut gick bocken i framåtlutad ställning, åtföljd av en förare och en ledsagare. Alla tre skulle ha brännvin med tilltugg, som förtärdes på stället

Uppteckning från Sunne sn, Värmland,
efter informanten Marta Eriksson 1909,
tryckt i Keyland 1919, s. 102

Husbönderna i Frogstorps ort och Bränntorps gårdar hade slagit sig tillsammans och anordnat julnöje för sitt tjänstfolk […] Vid midnatt försvunno männen med lyktor utår fejset. Där utvaldes en av de för ändamålet mest lämpliga, någon som hade lätt för att åfäkta sig, och kläddes till bock. Kroppen omgjordes med halm, som surrades fast med rep, ävenså armar och ben, så att halmen även gick om händer och fötter. Över huvudet anordnades halmen till ett par krumma horn, vilka lindades antingen med halm eller med finare snören. Eller flätades hornen av tre länkar och omsurrades i toppen med litet segelgarn. Även ett spetsigt skägg formades av halmen. Längs efter ansiktet drogs sotstreck ganska tätt, så att ögonen och tänder lyste, och om halsen hängdes slutligen vallkons skälla i en läderrem. Så utrustad insläpptes bocken, gående på alla fyra. Han hade ett hästtäcke kastat över ryggen, som dock snart rycktes bort av flickorna i stugan, där hans uppgift var att roa, skrämma och vara påhittig. Endast då han bjöds på glögg, satte han sig på huk med överkroppen upprätt, skålande åt alla sidor. Uppteckning från Skedvi sn, Östergötland,
efter informanten Augusta Berger 1910,
tryckt i Keyland 1919, s. 55f

[Jul-]bockens huvud bestod av ett trästycke, vars tvenne fastvuxna grenstumpar bildade horn; i ett borrhål på dess baksida satt en stör inborrad. Den som skulle föreställa bocken hade stören fastbunden längs ryggen medelst snören, som virats runt kroppen och om halsen. Själva bockhuvudet hade han placerat över hjässan, så att dess nos pekade fram och hornen bak. Han medförde en skinnfäll, och för var gång han gick in genom en dörr, drog han fällen över sig, sprang framåtlutad, och agerade som en galning i rummet, så att barnen kunde bli förskräckta. Så vandrade man från stuga till stuga, och vanligtvis träffades kamrater, som slöto sig till sällskapet, så att det till slut blev en ganska stor hop. Uppteckning från Sko sn, Uppland,
efter informanten Gustav Edvard Ekström 1906,
tryckt i Keyland 1919, s. 72

Oavsett hur maskeringen gick till var det viktigt att den skulle få horn. Det kunde vara allt från verkliga djurhorn till sådana som var snidade av trä, korvar, yxor, potatishackor, grenar och slevar som fick fungera som bockhorn. Kläderna kunde vara allt från gjorda helt i halm, skinnfällar till gamla, smutsiga och grova (gärna raggiga) klädesplagg. Några uppgifter från Värmland talar om att julbocken hade eldkol mellan tänderna, vilka flammade av julbockens andedräkt. Det viktiga var att julbocken gav ett ålderdomligt och besynnerligt intryck; oavsett om han var en bråkmakare eller julklappsutdelare. Julbocken kunde alltså vara skråpuk, ett ord där förleden betyder ungefär ’anskrämlig’, och puke i betydelsen ’djävul’. Av detta förstår vi att det syftar på en person som klätt ut sig till en skrämmande gestalt.

Till de utklädningsupptåg som finns över hela Europa hör maskering till olika djur, däribland en bockfigur. I Tyskland blev det tidigt vanligt att de maskeradfigurer som uppträdde som följeslagare till Nikolaus (i en del fall Kristusbarnet, eller Kinken Jes som han kallades efter tyskt mönster) fick en roll som en slags bestraffare. Dessa figurer började gå runt och dela ut julgåvor, stundtals av en mer hånfull eller bestraffande natur, t.ex. genom att dela ut kol eller stånga eller slå stygga barn med ett risknippe. Bland dessa figurer utmärker sig särskilt bocken. Här kan vi erinra oss figurer som Krampus, Klausen, Buttnmandl, Perchten eller Klaubauf som än idag uppträder som skräckinjagande maskerade figurer natten till 6 december i områden kring Alperna, inte minst i Österrike.

En julbock som julklappsutdelare nämns för första gången under tidigt 1800-tal i både Sverige och Norge. Som nämndes ovan är det i Sverige först år 1807 vi finner den första uppgiften om en bock som kastar in sina gåvor. Både inkastandet och klappandet av julgåvor har troligen övertagits tidigt av julbocken. Från början har detta skett i en herrgårdsmiljö och i städerna, men med tiden blev han bekant över hela landet bland allmogen, särskilt i Värmland, Blekinge, Småland, Östergötland, Öland, Gotland, Härjedalen och som en slags mytisk julklappsutdelare i Lappland. Men om vi ser till de uppgifter som finns om julbocken i de äldre samlingarna är det ändå tydligt att dess huvudsakliga uppgift var att underhålla med sina rackartyg.

Folktrons julbock

Julbocken var långt från ensam bland julen och julnätternas skrämmande figurer. Det omtalas även julgubbar eller julgummor, vilka då var personer som iklätt sig halm eller de mest anskrämliga kläder de kunde finna och gick omkring och ställde till ofog under helgen. I Skåne och Blekinge sägs ungdomar varit ute om julnätterna där de ”gick julaspöke”. I Danmark finns det berättelser om en så kallad julvätte. Det var en person som var utklädd till ett slags djur som kröp på alla fyra med en lång svans och ett skräckinjagande yttre. Han var svärtad i ansiktet och bar i munnen en pinne med två brinnande ljus. Så länge ljusen brann kröp han runt till alla i stugan och begärde att bli trakterad. Nekades han, hotade han med att röva bort den som inte gav honom det han ville ha. På Island berättas det istället om en trollkvinna vid namn Grýla som vid jul kunde röva bort olydiga barn i sin säck. Ibland har hon sällskap sin man, Leppalúði. Dessa två visar sig fortfarande varje år vid nationalmuseet i Reykjavik där de skrämmer barnen och uppför ett litet julspel. I en del berättelser har Grýla en skrämmande julkatt som även den sägs äta stygga barn.

I den folkliga föreställningsvärlden fanns det även en övernaturlig julbock, ett av folktrons många väsen. I vissa fall har denna bock mer eller mindre sammanblandats med Djävulen själv som då under juletid uppträder i form av en bock. Sägner där bocken likställs med Djävulen kan ha sin förklaring i att nitiska präster i avskräckande syfte velat sätta berättelserna i omlopp. Men istället har berättelserna i den folkliga föreställningsvärlden omdanats i folklig anda. Exempelvis berättas i södra Skåne om hur man brukade klä ut en julbock endast som skråpuk, alltså en slags halmdocka. En kväll slocknade ljusen medan en man pysslade med dockan. Man fick då genom fönstret se en stor fruktansvärd bock som sprang upp och ned på halmstacken utanför huset. Andra sägner berättar om julbocken som en halmdocka vilken drängarna utsmyckade med brokiga band. Den ställdes sedan i ladan och var där ärad av folket under julen. En kväll går en flicka dit och åtar sig att dansa med dockan vid midnattstid. Men istället för dockan möter hon där den onde själv som river henne i stycken. En annan sägentyp berättar om en man som gick omkring utklädd till julbock med stjärnan och sjöng. Han blev snart tagen in i en stor hög som stod på guldstöttor och sågs aldrig till igen. I vanlig ordning fanns det olika skyddsmedel att ta till för att inte råka ut för julbocken (som ett övernaturligt väsen). Här finner vi förhållandevis vanliga skyddsmedel – stål i ladorna hindrade honom från att komma in där, julbadets vatten eller att till jul bära ett nytt plagg ansågs ge ett gott skydd liksom olika psalmböcker eller Bibelord. Alla folkliga berättelser om en övernaturlig julbock behöver inte vara fullt lika skrämmande. I Jämtland sägs det exempelvis att om det var kallt ute om vintern och det small i knutarna, då var det julbocken som ”stang i väggen”. I Skåne sägs det i ett försök att spå vädret att ”Om Mårtens gås går på isen, så trampar julbocken i smutsen”.

En fornnordisk julbock?

Ok, nu kanske en läsare undrar om inte julbocken inte kan vara ännu äldre än medeltiden? Ja, en del forskare har menat det. Ett argument som förts fram är juldanser som utfördes av väringarna – det vill säga skandinaviska legoknektar – i Konstantinopel på 900-talet. Konstantinopel kallades då för Miklagård, och kejsar Konstantin VII, som regerade mellan åren 913 till 959, har beskrivit hur en sådan juldans kunde gå till. Han skriver att inför jul paraderade väringarna för sin herre, delade i två avdelningar, och i dessa fanns det två soldater som var klädda i pälsar med raggen vänd utåt och som bar olika djurmasker. Alla soldater bar på sköldar och stakar med vilka de slog på sköldarna samtidigt som de dansade runt och skrek ”Jul! Jul!” Mycket mer om detta vet vi inte, men det finns andra källor (och arkeologiska fynd) som tyder på att nordbor kunde iklä sig speciella djurfällar och bar masker vid ceremoniella tillfällen. Om nu detta kan härledas till någon form av proto-julbock eller inte är oklart. Den gud som annars förknippas med bockar är guden Tor, vars vagn dras av två bockar, Tanngrisnir och Tanngnjóstr, som han också kunde slakta och återuppväcka till liv (jämför med leken slakta bocken som beskrevs ovan). I fornnordiska källor omnämns också något som kallades för ”Frejs lek” i samband med julfirandet; det i en skaldedikt av Torbjörn Hornklove från 800-talet. Om det går att fastställa någon form av kontinuitet från fornnordisk tid till senare tiders julbock är dock osäkert.

Avslutning

Julens olika maskeringar bildar tillsammans ett galleri av mer eller mindre mytiska väsen, här finner vi allt från julgubbar och julspöken till julbocken. Vad vi av det följande kan konstatera är att julbockupptågen är en sed med rötter i medeltida julspel, i olika Nikolausupptåg, vilka sannolikt nått Skandinavien från Tyskland. Denna sed finner många motsvarigheter runt om i Europa. Tanken är i regel att Nikolaus visar sin makt genom att han leder runt en bock, då att förstå som en representant för Djävulen, som tämjs av helgonets makt. Men denna bockfigur kunde också agera innan helgonet hann stävja den eller agera helt på egen hand. Idag är kanske upptågen från områdena runt Alperna mest kända, där bland andra Krampus är en gestalt som motsvarar julbocken norröver i Skandinavien. Seden att maskera sig är väldigt gammal i Skandinavien och kan spåras till förkristen tid. Om nu en bock haft en symbolisk betydelse vid jultiden är väldigt svårt att avgöra; här får olika hypoteser stå mot varandra.

Julbocken lever kvar än idag. Inte bara som en maskering vid jultider (även om intresset för julbocken som julklappsutdelare tycks vara på väg att väckas till liv igen). Vi finner bocken även från andra håll som hör julen till. Troligen var det redan under 1600-talet som bocken fick stå modell för halmflätning och för pepparkaks- och vetebullsutformning. Bocken kunde även tillverkas av trä som under julnatten ställdes framför en stuga. Julbocken var också ett namn på en halmfigur (man vred ihop dessa av halm) som dagarna efter jul och fram till tjugondagen skickades från gård till gård runt i byn eller i socknen. Denna kunde skickas runt under utropet: ”Tag julbocken!” Den kunde också ställas anonymt hos vänner och bekanta, då som överbringare av försmädliga skämtverser. Under 1900-talet har julbocken av halm blivit en vida spridd hemslöjdsartikel och återfinns idag i många svenska hem. Några bockar har också blivit berömda på grund av sin storlek där de står på hedersplatser på städernas torg. Av senare typ är den stora halmbocken i Gävle och den stora bocken av granris i Örebro. Att just den förra blivit mer eller mindre världsberömd beror på att den många gånger brunnit ned, men den brinnande julbocken är en annan historia.

/ Tommy Kuusela