Fruntimmersveckan — namn och firande i äldre tider

Sara, Margareta, Johanna, Magdalena, Emma och Kristina har namnsdag mellan den 19 juli och den 24 juli. Dessa sex namnsdagar har givit upphov till den så kallade fruntimmersveckan och både firande och folktro har uppstått kring dessa dagar. Men när tillkom denna namnsdagslängd och vad vet vi om namnen och firandet?

År 1827 infördes namnet Emma i den svenska almanackan. Namnsdagen förlades till den 23 juli, det gamla Apollinaris fick utgå, och därmed fick namnlängden vanliga kvinnonamn sex dagar i rad: Sara, Margareta, Johanna, Magdalena, Emma och Kristina. Detta var unikt i den synnerligen mansdominerade dåtida namnlängden med bara 79 kvinnonamn mot 270 mansnamn. Till veckan brukar ibland också räknas de två mansnamn som omger den: Fredrik och Jakob. Flera av de här kvinnonamnen hade i början av 1800-talet redan under lång tid varit frekventa i Sverige. Eftersom namnsdagar firades och uppmärksammades flitigt under 1800-talet kan århundradet sägas innebära en sorts höjdpunkt för namnsdagsfenomenet.

De sex dagarna började ganska snart benämnas fruntimmersveckan – en term som lever kvar än idag, liksom firandet av den. Första gången som termen omnämns i dagspressen är 1840. Norrlandsposten skriver den 30/7:

Nästan dagligen under tre weckors tid har här regnat. Nu är likwäl himmelen högre och tycks lofwa stadig wäderlek, och man har så mycket större anledning att hoppas, att han håller ord, som fruntimmersweckan nu lyckligen är öfwerstånden.

I texten anspelas på är att veckan blivit känd för att vara regnig, vilket förstås var ett stort problem för den då pågående skörden. Tidigare gällde regnvarningen endast Margareta-dagen. Gamla väderspådomar sade att regn på Margareta-dagen bådade svårt bärgningsväder och att det också blev ett dåligt år för hasselnötter (”Greta väter nöten”). Utsagan om det myckna regnandet spred sig senare till att gälla hela veckan, vilket ovanstående citat belyser. Temat återkommer i flera tidningsartiklar där dagarna ibland personifieras. Så skrivs om Sara-dagen 1898: ”hon är surmulen, har hela dagen haft, så at säga, gråten i halsen. Hon har dessutom gormat, så at det hörts vida omkring.” (Mulet med regnvarning och åska, skulle meteorologen ha sagt.)

I en tidning från 1867 finns en dagsvers som beskriver hur vädret varit under veckan detta år; blandat och ganska mycket regn, men lite mer poetiskt framställt.

Namnen i veckan och deras ursprung

Sara firar namnsdag den 19 juli och har så gjort sedan 1698. Under det tidiga 1700-talet byttes det ibland ut mot Arvid, men sedan Vetenskapsakademien fick sitt privilegium att utge almanackor 1749 har Sara stått ensam på dagen. Namnet finns där till minne av den gammaltestamentliga Sara, Abrahams maka och en viktig gestalt i Moseböckerna. Sara började användas efter reformationen i Sverige och har förblivit ett ganska vanligt namn. Under 1980- och 1990-talen var det ett modenamn och idag intar det plats 5 bland tilltalsnamn för kvinnor i Sverige och är det 15:e vanligaste förnamnet.

Margareta har firats i juli ända sedan medeltiden i den katolska helgonkalendern.  Från 1600-talet har hennes dag varit den 20 juli i Sverige. Den heliga Margareta av Antiokia, som led martyrdöden år 304, räknas som en av de fjorton heliga nödhjälparna, och hennes namn blev tidigt ett populärt namn också för vanliga svenskor. Flera drottningar under medeltiden bar namnet, bl.a. Margareta Valdemarsdotter, skapare av Kalmarunionen på 1300-talet. Formen Greta, som även finns i dagens namnlängd på samma datum, har använts både som smekform och som officiell namnform under många hundra år. Margareta är idag det femte vanligaste förnamnet i Sverige – men blott det 44:e vanligaste tilltalsnamnet.

Johanna kom in i almanackan 1755 21 juli och ersatte då Praxedes, namn på en (mytisk) kvinnlig martyr. Ingen vet egentligen varför Johanna infördes på just detta datum. Namnet är den kvinnliga motsvarigheten till det mycket vanliga bibliska mansnamnet Johannes, som ju finns i många språkliga former (Johan, Jan, Jon, John, Ivan, Juan etc.). En av kvinnorna som upptäckte Jesus tomma grav sägs ha burit namnet Johanna. Johanna användes under medeltiden i Sverige, var relativt sällsynt under tidigmodern tid men blev mycket vanligt under 1800-talet. Kanske delvis eftersom det syntes i namnlängden? Idag är Johanna det 19:e vanligaste förnamnet och har plats 22 bland de kvinnliga tilltalsnamnen.

Magdalena, eller tidigare Maria Magdalena, har funnits i almanackorna sedan åtminstone 1600-talet. Namnet kan tolkas som ”från Magdala” – en ort i Galileen som var hemort till en av kvinnorna med namnet Maria i evangelierna i Nya Testamentet. Det användes ganska tidigt som ett kvinnonamn, inte minst den franska formen Madeleine (som firar samma dag). I Sverige blev namnet känt och använt bl.a. genom drottning Sofia Magdalena, Gustaf III:s gemål. Magdalena, och former som Magda och Lena, var populära namn under 1800-talet, men idag är Madeleine mer använt. Det landar på plats 62 respektive 63 bland de vanligaste tilltals- och förnamnen, medan Magdalena inte hör till de hundra vanligaste kvinnonamnen.

Emma är det sist införda namnet i fruntimmersveckan. År 1826 meddelades att kronprinsessan Josefina väntade sitt första barn och att det skulle kallas för Emma (ett dåtida modenamn på kontinenten) om det blev en flicka. Nu blev det en pojke, som fick heta Gustaf, men namnet fördes ändå in i almanackan 1827. Emma är en kortform till tyska namn på Ermin- och Irmin- med betydelsen ’stor, väldig’. Det var oerhört populärt i Sverige under 1800-talet men levde därefter ett stilla liv fram till 1970-talet då det blev ett modenamn igen. Det har fortsatt att vara ett av de allra mest populära småflicksnamnen och är nu det åttonde vanligaste tilltalsnamnet. Bland alla förnamn intar det plats 18. Sedan 2011 delar det dag med smekformen Emmy.

Kristina har firats den 24 juli sedan medeltiden till minne av en romersk martyr på 300-talet. Det är ett latinskt namn och betyder ’den kristna’. Det kom in i Norden som ett av de första icke-nordiska namnen och har haft en stadig popularitet, vilket visas inte minst av de olika former som namnet antagit: Kristin, Kerstin och Stina är några vanliga varianter som är vanliga i Sverige. Kerstin finns också i den nuvarande namnlängden. Kristina är det sjätte vanligaste tilltalsnamnet och det fjärde bland de totala förnamnen, medan Kerstin har plats 9 respektive 17.

Firandet av namnen i fruntimmersveckan under 1800-talet

Att fira namnsdag var något som kungliga personer gjorde redan på 1600-talet med bland annat salutskjutande på de kungligas namnsdagar. Almanackan, där kungahusets och dagens namnsdagar förtecknades, var ju en spridd skrift så kunskap om dem fanns i många sociala grupper.

Under 1700-talet började överklass och högre medelklass att allt mer fira namnsdagar. Karl- och Oskarsbaler blev efter hand återkommande begivenheter i olika städer. Målande beskrivningar av det ofta storslagna firandet finns i bland annat Årstafruns dagböcker från årtiondena runt sekelskiftet 1800. Prunkande blomsterdekorationer, vackert präntade namnsdagsverser, god mat, utflykter i det gröna — och ivrigt salutskjutande med gevär är några inslag som Märta Helena Reenstierna beskriver. Av hennes dagböcker framgår också att även personer med lägre social status hade börjat firas på sina namnsdagar, såväl barn som vuxna. Firandet kunde bli nog så våldsamt vilket berättas om i en tidningsnotis från Gävle 1829:

Natten har varit litet orolig genom flere utklädda och Maskerade grupper af ungdom, som på sådant sätt firat den tillstundande allmänna Namnsdagen Christina. Om detta narri sålunda fortfar och vanslägtas, så torde Policen finna nödigt att förekomma, det en ostyrig Ungdoms-utswäfning också måtte störa de äldres natthwila. (Stockholms Dagblad 29/7 1829)

Men det var inte bara stökigt och högljutt, också blommor stals från städernas parker och trädgårdar. Uppsala stad utfärdade i juli 1834 en förordning där den namnsdagsfirande ungdomen varnas för att stjäla blommor; vakter med skarpa skott bevakade nu flera parker. Om några skott behövde avlossas framgår inte, men 1862 blev två Uppsalakvinnor bötfällda eftersom de under fruntimmersveckan plundrat trädgårdar inför namnsdagsfirande.

Efter 1850 är det främst tjänstefolkens, pigornas och drängarnas, firande av fruntimmersveckan som diskuteras i pressen. Dagstidningen Friskytten raljerar över detta 26/7 1856:

Hvilka berg af sockertoppar, hvilken massa af kaffebalar gå icke sin förintelse till mötes under loppet af denna vecka! Vi äro inne i fruntimmersveckan, min bror. Hvarhelst en Sara, en Johanna, Magdalena, Emma eller en Christina dväljes, der puttrar nu en kaffepanna, […] Det är matmödrarnas pröfvodagar, ty alla tjenstepigor mellan Horns och Norr tull äro ute på kafferep.

Från Uppsala berättas att en ”fullständig Carneval” ägde rum varje kväll och natt under fruntimmersveckan. Skaror av utklädda ungdomar drog hem vid 3–4-tiden medan de sjöng Bellman, spelade och dansade längs gatorna och väckte alla kringboende. Aftonbladet 10/8 1863 beskriver det hela som ”nattliga orgier” och noterar att bortsett från ”den breda” upplandsdialekten kunde man ha trott sig vara i Paris.

Detta rätt oskyldiga firande kunde ibland urarta, särskilt om skjutvapen fanns i närheten. Några drängar i byn Vallby utanför Uppsala skulle år 1864 fira sin matmors namnsdag (Kristina). De hade införskaffat en liten kanon (och även en butelj) som de placerat i bygatan nära en källarbod och avfyrat med stubintråd. Elden tog sig i halmtaket på boden, och trots ivriga försök att släcka slutade det hela med ett nerbrunnet bostadshus och flera förstörda uthusbyggnader. (Tidningen Upsala 5/8 1864.)

Ju längre fram i tiden man kommer, desto lugnare blir firandet. De karnevaliska ungdomsfesterna ersätts av kafferep inom familj och vänkrets, mer jordgubbstårta och mindre brännvin, och så fortsatte det under 1900-talet, även om det mer allmänna firandet av namnsdagar minskade. Att komma ihåg personers namnsdag med ett gratulationskort blev också vanligt.

Vilken roll spelar fruntimmersveckan idag?

Av den insamling om namnsdagar och namnsdagsfirande som gjordes av Isof 2022—2023 (dagf02374) framgår att begreppet fortfarande är levande. Också det gamla talesättet om att veckan är regnig tycks vara välkänt. ”Käringarna håller inte tätt”, som nämns i ett insamlingssvar, är ett uttryck som påminner om att veckan har haft flera benämningar som käringveckan, pisseveckan och skvättveckan. Ett antal informanter nämner att man firar (eller firas) med jordgubbstårta och att det gärna blir flera kaffekalas samma vecka eftersom där är så många vanliga namn. Räknar man ihop antalet förnamnsbärare och lägger till några vanliga varianter som Stina och Ann-Christin kan över en miljon svenskor fira under någon av de sex dagarna. Även om namnen i fruntimmersveckan inte är personernas tilltalsnamn firas de ändå — och ofta över generationsgränserna. Att veckan infaller under semestertid, då många är lediga och träffar släkt och vänner bidrar säkert till att firandet fortsätter.

Katharina Leibring