Elisabet-kaffe, Sigvard-dagen och annat namnsdagsfirande

Namnsdagar och namnsdagsfirande är traditionsbundet och huvudsakligen inriktat på familj och släkt.

Eftersom många förnamn i vår släkt går i arv mellan generationerna blir namnsdagarna ett sätt att markera samhörighet. dagf 02374:3

Så skriver Johanna, född 1982, i sitt svar på frågelistan Namnsdagar och namnsdagsfirande. Hon är en av de 376 personer som ägnat tid åt att svara. Den här frågelistan var den första av tre på temat namn, som vi publicerade på webben under 2021 och 2022. De andra två är Namn och namngivning, som gav 272 svar, och Namn på djur och namn på föremål, som så många som 494 personer svarade på. Stort tack till alla som bidragit till att öka kunskapen om hur vi namnger barn, djur och föremål och hur vi firar våra namn! I det följande ska vi sammanfatta huvuddragen i svaren på den första listan. Längre fram kommer vi att publicera texter som behandlar svaren på de båda andra listorna.

Majoriteten av de som svarat på frågelistan Namnsdagar och namnsdagsfirande är kvinnor. Dock varierar åldern på de som svarat, liksom var de bor och när de är födda. Likaså är svaren olika långa. De flesta uppger att de på ett eller annat sätt och vid något tillfälle blivit uppmärksammade på sin namnsdag, och att de också uppmärksammar andras namnsdagar. Flera personer berättar att de ser dagens namnsdag av en slump, och att de då passar på att gratulera någon de känner med det namnet. Många berättar också att dessa lite mer slumpmässiga gratulationer ofta tas emot med glädje och tacksamhet, samt en viss förvåning.

Andra beskriver dessa enklare gratulationer som nästintill ironiska eller skämtsamma. De tar helt enkelt inte namnsdagsgratulationen så värst allvarligt. För personer som Edvin, född 1990, är namnsdagsfirandet aldrig ”något mer än en ursäkt till lättsamt uppmärksammande med glimten i ögat” (dagf02374:109).

Johanna, som citerades ovan, tycker dock att det är viktigt med namnsdagar. Till sina föräldrar, morföräldrar och syskon med barn skickar hon oftast bara ett grattis-sms. När hennes farmor levde ringde hon henne alltid och gratulerade.

Till min make säger jag grattis, han kan få en namnsdagsbukett också och lite finare frukost om det är helg. Mina barn får en liten symbolisk present och så brukar vi fika (det gör vi nästan bara på bemärkelsedagar). dagf 02374:3

De som, till skillnad från Johanna, uppger att de inte firar namnsdagar brukar dock gratulera närstående. Troligtvis anser de att en enkel gratulation inte är likvärdigt med ett firande. Det finns också ett antal personer som uppger att de varken firas själva eller gratulerar andra. Några enstaka anser att det är en ointressant och onödig högtidsdag, medan andra medger att de gärna hade firat namnsdagar mer än vad de gör, men att de inte vuxit upp med en sådan tradition.

Blommor, go-fika och femtiolappar

Hur namnsdagar uppmärksammas varierar stort. Några ger små presenter, andra ger blommor, ordnar speciella efterrätter, frukost på sängen, skickar kort eller skriver hälsningar på sociala medier. Isabel, född 1981, skickar hälsningar till vänner och familj när hon kommer ihåg.

Barnen får present och välja middag (ibland också fika men vi försöker dra ner på sötsaker på vardagarna så det blir inte alltid längre). Barnen får en lite mindre sak på sina namnsdagar, både tilltalsnamn och andranamn. Det fick jag med när jag var barn. Viktigast att fira utom barnen är mamma och min syster. (…) Alla blir glada, särskilt kompisar som kanske inte är vana att fira så mycket. dagf02374:16

En person, född 1974, firar ”familjens namnsdagar (alla namn) med go-fika och en liten present. Vi har 10 barn så det är många namnsdagar!” (dagf02374:21). En student, född 1999, berättar:

I min familj firas namnsdagar, och beroende på om det är vardag eller helg blir det lite olika. Oftast lägger mamma in ett paket i ens sovrum som man får öppna när man vaknar, eller så får man det till kvällen. På en helg kan det ibland bli sång och kaffe på sängen. Någon slags efterrätt till middagen blir det också, tårta eller något bakverk. Nu när jag pluggar så skickar mina föräldrar ofta ett paket på posten. dagf02374:49

Flera av dem som svarat har tydliga minnen av hur de brukade uppvaktas på namnsdagen när de var barn. Marianne, född 1954, skriver att när hon var barn var det en viktig dag.

På den tiden fick man inte saker nu och då, utan det var presenter till jul och födelsedagar, så då var namnsdagen extra viktig. (...) Jag kommer ihåg pirret en gång när jag cyklade hem från skolan och det vankades namnsdagsuppvaktning. En ruggig novemberdag var det och jag tror att i alla fall mormor hälsade på. Jag tror det var då jag fick Lotta på Bråkmakargatan. dagf02374:25

En en annan person, född 1988, berättar:

När jag var liten fick vi alltid 50 kr av min farmor i ett kuvert när vi hade namnsdag. Den sista 50-lappen sparade jag länge, sen byttes de ut och den gäller inte längre. Men jag sparar den för i vuxen ålder förstod jag lite mer vilken stor gest det var från henne, eftersom hon hade en ganska liten pension och flera barnbarn. dagf02374:155

Sammantaget verkar namnsdagsfirande kopplas samman med barndomen och många poängterar att de vill föra vidare traditionen till sina barn. En person, född 1967, skriver:

Jag tänkte att det var en trevlig tradition som jag ville fortsätta med som vuxen, när jag fick barn. Det har det dock inte blivit så mycket med. Jag gratulerar nuförtiden folk muntligen eller möjligen på Facebook om jag ens kommer ihåg att de har namndag. De jag kommer ihåg säger tack och blir ibland överraskade (särskilt mina barn). dagf02374:231

Samma person noterar att namnsdagsfirande är ”en tradition som tappats bort” i hennes generation, för som hon noterar verkar hon ”inte vara ensam om försumligheten”.

En återkommande reflektion i de inkomna svaren är också att det var vanligare att fira namnsdagar förr. I svaren framkommer att det är de äldre som håller kvar traditionen att fira namnsdag. Ofta var det farmor eller mormor som upprätthöll namnsdagsfirandet, som ringde och grattade, skickade vykort eller liknande. Mormor eller farmor förväntade sig och uppskattade också att bli firad i gengäld.

Karolina, född 1981, skriver att hon firar sin mammas ”alla tre namnsdagar med ett telefonsamtal för det är viktigt för henne” och är Karolina hos sin mamma så får hon en blomma (dagf02374:36). Karolinas mamma skickar alltid kort på Karolinas, hennes barns och hennes mans namnsdagar, ”alla elva”!

Namnsdagar, födelsedagar och att hålla minnen vid liv

Några förklarar varför namnsdagar är så viktiga för tidigare generationer. En kvinna, född 1978, skriver att hennes farmor tyckte att namnsdagen var viktigare än födelsedagen. ”Ålder vad är det att fira? Namn är roligare att fira” (dagf02374:40). Ingrid, född 1955, skriver också att ”tidigare generationen firade namnsdagarna mer än födelsedagarna, med presenter kaffe och tårta”. Hon konstaterar att ”nu är nästan alla av dem borta” (dagf02374:70). En annan kvinna, född 1956, berättar:

På min mormors tid (född 1896) firades däremot namnsdagarna i högre utsträckning än födelsedagarna, åtminstone bland grannkvinnorna i byn där hon bodde som gift. De gick ihop på varandras namnsdagar och la en krona till den gemensamma uppvaktningen. Pengarna var menade för att köpa köksutrustning såsom grytor och kastruller, har min mamma berättat. På så sätt kunde de hjälpa varandra. dagf02374:135

En annan person, född 1965, berättar om ett liknande sätt att fira namnsdagar; Elisabetkaffet, som firades varje år under hennes uppväxt ”ute på landet”. Där träffades och gratulerade grann-tanterna varandra på respektive namnsdag.

Det fanns en Rut, en Karin o en Alice m fl. (ca 10 st.) Alla hade i alla fall någon dag och dessa spred de ut över året. Sen samlades det en symbolisk summa (2 kr från början) som aktuellt namnsdagsbarn fick present för på sin dag. Födelsedagar firades inte alls på samma sätt. Det var namnsdagen som gällde.

Hon skriver vidare att på deras Elisabetkaffe var det alla sorters kakor och bullar, godis, gärna chokladask samt mycket frukt. ”Bananer och mandariner hade kommit för säsongen (detta är 1970-tal). Mamma blandade juice med läskeblask i en fin glastillbringare och tog fram små fin-glas att servera i” (dagf02374:98).

Sett utifrån svaren, där en majoritet av de som svarat på frågelistan identifierar sig som kvinnor, är det också ofta kvinnor som bär traditionen vidare. Flera berättar att när en mamma, mormor eller farmor gått bort, har namnsdagsfirandet minskat eller helt försvunnit. En kvinna, född 1972, skriver:

Sedan min mamma dog för 18 år sedan uppmärksammar ingen mina namnsdagar. När jag var barn fick jag en julklapp redan på julaftonens morgon eftersom jag heter Eva. Min mamma kom då med en bricka med ett ljus, ett glas apelsinsaft och paketet till min säng. Julgranen tändes också och det var en fin inledning på julhelgen. När jag minns och skriver detta inser jag hur mycket jag saknar detta. dagf02374:78

Oftast är det andra kvinnor som tar över ansvaret för att minnas och uppmärksamma namnsdagar. Ibland är det dock en man som tar traditionen vidare. En kvinna, född 1950, berättar att på det första ”Johanna-firandet” efter hennes mor dött i cancer så bjöd hennes pappa alla på middag på ett pensionat. ”Det var alltid mamma som kom ihåg födelsedagar och namnsdagar och pappa ville fortsätta i hennes fotspår” (dagf02374:131). Likaså berättar en manlig student född 1997:

När min farfar var vid liv, hörde han alltid av sig på mina namnsdagar, det var ömsesidigt. Det är något jag saknar. Kanske att jag upprätthåller namnsdagsfiranden för att ”hålla farfar vid minne.” dagf02374:99

Att fira namnsdagar blir för dessa personer ett sätt att minnas sina bortgångna älskade släktingar.

Släkter, familjer och andra namn-gemenskaper

Som vi minns från det inledande citatet handlar namnsdagsfirande för många om släkten och gemenskapen. En kvinna, född 1964, skriver att i hennes familj har de fört vidare samma släktnamn till alla barn, ett flicknamn och ett pojknamn. I familjen firar de enbart dessa namnsdagarna och inte ”alla andra namn” (dagf 02374:80). En annan kvinna berättar att när hon gifte sig insåg hon att att Elisabet-dagen var oerhört viktig för släkten:

Min mans mormors mor hette Elisabet och alla flickor i följande släktled har fått namnet Elisabet som andra-namn. Fortfarande firar alla dessa en gemensam fest. Eftersom jag och min man bara har fått söner så brukar vi inte vara med på festerna, utom en gång för några år sedan då jag följde med en av våra flickbarnbarn till den Elisabet-festen. Vi har två flickbarnbarn (7 pojk-barnbarn) och båda dessa har varit oerhört stolta då en tillsammans med en förälder fått gå iväg och deras bröder fått stanna hemma. dagf02347:147

En annan kvinna, född 1938, skriver att hennes svärfar hette Erik och alla hans söner och de flesta pojkbarnbarnen har Erik som andranamn. Hennes svärmor och svärfar ställde därför alltid till med en Eriks-fest, en tradition som hon skriver att hon haft svårt att upprätthålla (dagf02374:147).

En annan familj firar Maria-dagen eftersom familjen bara består av kvinnor, som alla har fått mellannamnet Maria (dagf02374:22). I ytterligare en familj firas ”stora Sigvard-dagen” med ett riktigt kalas, efter en farfar som alltid ville att de kom och hälsade på denna dag. Efter farfaderns bortgång lever traditionen med ”stora Sigvard-dagen” vidare genom andra män i familjen som fått samma namn (dagf02374:37). I ytterligare en familj heter flera män Verner i andranamn. ”Det är tradition att de träffas på Vernerdagen och då äter de något gott tillsammans” (dagf02374:62). En man, född 1946, skriver:

Både min far och jag firades på Karl-dagen. Det var ju lite extra märkvärdigt eftersom den dagen, den 28 januari var/är allmän flaggdag. Under några år på 90-talet arbetade jag i Celsings stora moderna KF-hus på Katarinavägen i Stockholm. Därifrån kunde man se ut över Strömmen men också se taken och kyrktornen på Norrmalm och Östermalm. Jag minns att min mor ringde upp mig där en gång och gratulerade mig på Karl-dagen och jag berättade för henne om alla (det var många) flaggor som jag såg fladdra i vinden över staden för att fira K a r l. dagf 02374:221

En kvinna, född 1956, berättar att när hon var barn firades hon av föräldrarna med jordgubbstårta på Margaretadagen, ”kanske en liten present också”, särskilt roligt var det när hennes mormor levde, för ”hon hette ju också Margareta i mellannamn” (dagf02374:135).

Ytterligare ett exempel kommer från en kvinna, född 1958, som berättar att de är många Christina i släkten, bland andra hon själv och hennes mamma och de brukar ge varandra lite lyxiga prylar på namnsdagen. ”Ett par fina nylonstrumpor, roliga sockor, ett dyrt nagellack ...” (dagf02374:47).

Sammantaget berättar svaren att namn som gått i arv i generationer uppmärksammas oftare än andra namn. Eller åtminstone tycks det ha varit så tidigare, och flera för traditionen vidare.

Tvillingar, Evor och andra delade dagar

Det finns också speciella fall där flera anser att det är extra viktigt att fira namnsdag. Det gäller till exempel om födelsedagen infaller på en högtidsdag, och därmed glöms av eller förminskas, eller för tvillingar som delar på födelsedagen. I dessa fall kan namnsdagen fungera som en ersättare för den födelsedag och det firande som i viss mån går förlorat. En person, född 1983, berättar:

I vanliga fall har vi aldrig firat namnsdagar i min släkt/familj men den dagen min bror fick tvillingdöttrar förändrades detta. Då de har samma födelsedag ville min bror ge flickorna "varsin dag" vilket då blev deras namnsdagar. Detta gav hela släkten en ny tradition, två nya dagar att komma ihåg. Varje år på deras namnsdagar firas flickorna med presenter, man kan nästan säga att deras namnsdagar nu är deras födelsedagar. Deras gemensamma födelsedag firas naturligtvis också men då är det ett mer gemensamt perspektiv. dagf02374:245

En man berättar att han och hans fru hade samma ambition med sina tvillingar. De ville ”fira dem på deras namnsdag för att de skulle få varsin egen dag”. Men det ”rann ut i sanden” för de orkade inte hålla liv i det (dagf02374:214). En kvinna fyller år på samma dag som sin make. Hon skriver:

Min man och jag gratulerar varandra på våra dagar och eftersom vi fyller år på samma dag brukar vi låta varandra få en egen dag på en namnsdag i stället. Ibland blir det en överraskning, ibland en planerad upplevelse, ibland en present och en blomma. dagf 02374:84

Flera personer som heter Eva berättar att eftersom deras namnsdagar infaller mitt i julfirandet firas de inte alls eller på något annat sätt. Som vi skrev tidigare så berättade en Eva, född 1972, hur hennes mamma på julaftons morgon kom med en bricka med ett ljus, ett glas apelsinsaft och ett paket till hennes säng (dagf02374:78). Likaså skriver kvinnan som brukade firas på Margaretadagen att ”Margaretafirandet blev nog lite av en ersättning för uteblivet födelsedagsfirande”, eftersom hon heter Eva och både har sin namnsdag och fyller år på julafton. (dagf02374:135).

En annan Eva ”fick alltid frukost på sängen av mamma. Pepparkaka med Eva i glasyr. En present att fördriva dagen med, typ bok, målarbok” (dagf02374:47). Ytterligare en Eva, född 1950, skriver att det är sällan någon firar hennes namnsdag. ”Möjligtvis kan det vara någon som säger grattis inför julafton, eftersom Eva är dagens namn och många vet det.” Hon berättar vidare:

När jag var barn, och även ända upp i tonåren, fick jag öppna en julklapp på morgonen för att fira min namnsdag. I flera år fick jag en bok som jag kunde börja läsa i medan vi väntade på tomten till kvällen. Under tonårstiden fick jag alltid Evas kalender som var en bok med blandat innehåll, riktat till tonåringar. Man kunde även skriva kortfattad dagbok i den. Noteringar för varje dag under månaden, vilket jag gjorde i många år. dagf02374:136

En annan person berättar att hennes dotter ”fick extra mycket namnsdagsfirande för att hon är född på julafton” och de behövde en dag som var bara hennes. ”Det blev väldigt fint firande under flera år” (dagf02374:105). Johanna, som citerades inledningsvis, skriver att hon fyller år på julafton och att hennes namnsdag därför är viktig. Hennes förstanamnsdag på sommaren blev extra viktig när hon var barn eftersom det var bara hennes dag, då hon fick tårta och önskemiddag. ”Födelsedagen var mer pepparkakor och julbord” (dagf02374:3).

Intressant är att vissa personer skapar indirekta länkar mellan julfirande och namnsdagar, även när sådan inte redan finns som när det gäller de som heter Eva eller fyller år på julafton. En kvinna, född 1972, skriver att under ett tiotal år när hon växte upp ”fick den som hade namnsdag en ask choklad från Aladdin” (dagf 02374:143). Aladdin är en chokladask som genom reklam kommit att förknippas med julfirande i många hem i Sverige.

Andra berättar att om de har födelsedag under höst- eller vintermånaderna, och namnsdag under sommaren, kan de passa på att bjuda in till namnsdagsfirande istället för födelsedagsfirande. De anser det både lättare och trevligare att samlas under sommaren, då de kan sitta ute och samlas många.

Namnsdagsfiranden och födelsedagsfiranden hänger därmed ofta ihop. Förvisso är det flera som berättar att födelsedagarna är viktigare, men namnsdagen finns ändå med. Det som kan firas, bör helt enkelt firas, enligt flera av dem som svarat. Och för några av dem är det så viktigt med namnsdagar att namnen de valde åt sina barn skulle finnas med i kalendern (dagf02374:286). Andra bryr sig inte om namnsdagar över huvud taget. Ytterligare andra uppmärksammar inte namnsdagar, men har synpunkter kring vilka namn som bör finnas med i namnlängderna; argumenten för förändringar och införandet av nya och utländskt klingande namn är lika många som de emot.

Sammantaget framgår det i svaren på frågelistan att namnsdagar och namnsdagsfirande är traditionsbundet och huvudsakligen inriktat på familj och släkt. Det väcker också starka känslor och är omgärdat med åsikter om vilka namn som ska uppmärksammas och hur det ska ske.

/Kamilla Kärrstedt och Susanne Nylund Skog